Utläst: I smärtans riken

Daudet och hans dotter, målning av Euègene Carrière

Morfinkvällarna, kloralens verkningar.

Erebos, svart grumligt vatten, sömnlös på livets yta, intigheten under. Vilket bad, vilka njutningar när man sänker sig i det! Att sugas ner, vaggas.

På morgonen, smärtor, bett, men hjärnan är fri, kanske renad – eller helt enkelt bara utvilad.

Försökte sova utan kloral. Slutna ögon. Avgrunder öppnar sig till höger och vänster. Nickar till i fem minuter, glider ner i ångestskälvande mardrömmar, faller – yrseln, avgrunden.

ur I smärtans riken av Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt

(Hur svårt är det inte att skildra smärtan? Är det inte svårt att inte rygga inför det som i smärtan inte innebär grandiost lidande? Det skamliga och det ömkliga. Handens skakningar den sjuke försöka dölja, förtvivlan i att inte kunna gå de få trappstegen ned till gatan? Kanske för att det bara är några korta anteckningar, kanske för att vi sedan får ta del av det yttre perspektivet genom vännen Goncourt – hur de än må vara kan läsaren inte annat än drabbas av Daudets nedstigning i smärtans riken.)

Daudet och lille Zézé kommer förbi och tillbringar eftermiddagen hos mig. Han gör mig sorgsen, min käre Daudet; man märker hur lidandet lättar för ett ögonblick, sedan rasar det över honom igen och han hinner aldrig vara annat än krossad.

Daudet och hans hustru Julia av Louis Montegut

För denna smärta, som alltid är ny för oss, den vänjer sig vår omgivning vid, och den blir snabbt tröttsam för alla, också för de som älskar oss. medkänslan trubbas av. Dessutom är det inte av storsinthet utan av stolthet som jag kväver min klagan, för att aldrig behöva se trötthet eller leda i ögonen på de jag älskar.