När jag vaknade idag satt en väldig duva på den franska balkongens räcke utanför mitt fönster. Det var inte blott dess storlek som skilde den från sina artfränder utan även dess färgsättning. Den vanliga stadsduvans mjuka grå var hos detta exemplar mörkare; djupt stålgrå som gränsade till svart. Och dess ögon var, jag svär!, lysande röda. Till en början verkade den inte medveten om min närvaro utan blickade in i rummet ur olika vinklar med ryckiga fågelrörelser. Trots sin monstruösa uppenbarelse som minde om sändebud från det hinsides framförde den intet meddelande. Inga ”nevermore” ekade i mitt tomma sovrum. Till sist tycktes den upptäcka mig och fångade min blick. Hur lång tid jag fann mig fastlåst i denna blick vet jag inte. Min frihet vann jag vid en ofrivillig och kattlik rörelse som fick duvan att flyga bort.
Utsikten från vardagsrummet
Om ett par Chanelskor
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är vita med höga klackar och gjorda av finaste kalvskin. Längst fram är de svarta och de har tre remmar med lekfulla blomknäppen. På klappen finns två välkända c:n vända från varandra. Det är inte viktigt. Det måste inte synas att det är Chanelskor. Men det viktigt att det är Chanelskor.
*
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Jag vill inte ha dem som att jag är sugen på något till middag ikväll. Inte heller som att jag gärna skulle vilja flytta till Stockholm. Eller som jag vill ha kryddväxter på min balkong. Eller som att jag önskar att jag inte blev så blank i ansiktet framåt eftermiddagen. Det är en helt annan sorts vilja; en längtan, nästan ett behov. Jag tänker på de där skorna och det knyter sig i bröstet på mig.
*
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Att inte ha råd, för det är ju vad det handlar om. Att inte ha möjligheten att kunna tillåta sig en omprioritering i finanserna gör mig gråtfärdig. Gråtfärdig som när jag står i en för trång hiss. Gråtfärdig som när man inser att låset till toalettdörren inte går att få upp. Jo, så är det. Det är klaustrofobi när den är som värst. Den fattiges ofrihet.
*
Då och då konfronteras jag med de här känslorna och jag tvingas att rannsaka mig. Jag har aldrig blivit uppfostrad att lägga vikt vid materiella statussymboler – min bror och jag uppmuntrades till andra värderingar. Ändå har vi båda, lillebror och jag, dragits till exklusiva kläder o dyl. Jag måste ställa mig frågan: den känsla av förtvivlan som Chanelskorna uppväcker i mig är inte resonlig. Man kommer bara så långt med resonemang om bättre kvalité och färre skoköp som dyrbara investeringar. Några tydliga svar kan jag inte ge, bara en vag tanke.
*
Jag antar att den som inte alltid haft det gott ställt kan reagera på två sätt. Antingen genom att hålla i de dyrbara pengarna. Samla dem på hög inför framtida olyckor. Att aldrig låta siffrorna gå i rött. Eller så reagerar man på motsatt vis, man spenderar dem i samma takt som man får in dem. När man väl kan passar man på. Att jag tillhör den senare kategorin förklarar kanske Chanelskorna.
*
Skor från Chanel är mer än ett par skor. Det är inte heller ett tomt, statusfyllt varumärke. Märket är inte till för världens ögon. Det är att unna sig omöjligheten och överskrida sin egen ekonomiska ram. Det ligger ett skimmer över namnet Chanel och detta skimmer har den magiska egenskap att det smittar av sig på ägarinnan. Det är inte märket, det är inte priset. Det är samma skillnad som den mellan att glida fram i en Jaguar eller en Volvo (om än av sportbilstyp).
*
Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är en längtan, en dröm, en stilla galenskap.
Parisstudie i svart och vitt
Snöleopard i Jardin des Plantes
Utsikt från Paris högsta punkt
Montmartre
Musée Rodin
Efter att ha gått vilse en stund hamnade vi av en slump framför Musée Rodin och då det var soligt och fint bestämde vi oss att gå in. Det var gratis för studenter under 25 så vi promenerade in. Vi gick först in i huset och tittade på byster, händer etc i olika material. Jag kände en viss besvikelse då jag trott jag skulle tycka bättre om Rodins statyer. Men jag fann dem, i brist på bättre ord, klumpiga. De påminde om de människor man ser i tavlor av Matisse. En speciell, stiliserad, kroppstyp som inte riktigt tilltalar mig. Jag föredrar slankare siluetter. Det var dock häftigt att se dessa muskulösa kroppar, förvrängda, häva sig upp ur marmorblocken. Och statyerna av Paolo och Francesca, den kändaste kallad Kyssen, var riktigt fina. Det fanns en spänning mellan de två kropparna av sten, återhållen passion som för ett ögonblick tillåts blossa upp och som vi vet, kommer att skänka de älskande en evighet i helvetet. I övrigt är verk såsom Tänkaen, Borgarna i Calais och Helvetesporten imponerande men inte drabbande som Kyssen. I övrigt var den stora behållningen också själva huset som museet låg i och parken omkring. Huset heter Hôtel Biron och är ett mycket elegant bostadshus från 1700-talet. Mycket nyklassicistiskt och huvudsakligen inrett i vitt med höga fönster och kolonner. Men inte så stort som offentliga byggnader tenderar att vara, mer en förtjusande liten villa. Och sedan en vackert komponerad trädgård. En park bakom murarna mitt i Paris. Det var som om vi inte längre var i staden, eller snarare som att man stigit in i en gömd liten värld.
Carnavalet #2
Franska revolutionen var rikligt representerad, och det var fullt av döda kroppar. Det är något speciellt med döda kroppar i måleriet, de äger ett slags mjukhet som skiljer sig så från de levande kropparna. Jag associerar denna mjukhet med den mjukhet en gurka äger som man glömt för länge längst ner i kylfacket. Skulle man så lite som peta på dem skulle de sjunka ihop och ur dessa döda kroppar rinna ruttna och jästa kroppsvätskor. Ser man på dessa tavlor riktigt känner man den sötaktiga och kväljande lukten av död. Jag tog, som synes, väldigt illa vid mig av dessa tavlor men känner ändå viss tillförsikt då jag inser att konst ändå kan ha den effekten på människosinnet, om än ett känsligt sinne.
Karusell
Hillevi Norburg 