Återigen får jag känslan av att vara i fel stad. På lördag: Simson och Delila. Men för all del, jag tar med mig ögonbindeln, vill inte se vad som händer på scen. En samtidskommenterande uppsättning förlagd till Gaza. Som om operan i kraft av sig själv klarar av att vara nog så angelägen. Det finns något alltid lika allmänmänskligt i de gamla myterna. Genom att snäva in betydelsen, låta den handla om ett specifikt historiskt skeende – ja, då tappar man på något vis tolkningsdimensionerna. Man gör en poäng, men den blir ytlig – nästan billig. Som Gunilla Brodrej skriver i Expressen:
Frågan är om det inte hade varit bättre att låtafilistéernas förtryck av hebréerna, den uppslitande relationen mellan Simson och Delila samt Simsons slutliga förstörelse av templet i Gaza tala för sig själv ur det förgångna. Simson är ju en utmärkt metafor för självmordsbombarna – han drar med sig alla när han raserar templet. Jag är givetvis för uppdateringar, men nuförtiden är det faktiskt mer förvånande och omtumlande när regissörer lyckas beröra med verket kvar i sin historiska kontext och man får tänka framåt själv.
Precis så. Men jag älskar Camille Saint-Saëns musik, så jag går ändå.
Men i Göteborg! Min favoritkompositör: Händel! Inget tjafs, musiken och en hårt hållen koreografi. Operan får tala för sig själv. Det är
det det handlar om. Att våga tro operans egen, inneboende kraft. Och så vidare, jag är bara kapabel till affekterade ord idag, knappt det: jag bara gnäller. Inga skarpsinniga resonemang här inte. Move along please.Tillägg: nu är biljetter beställda till Händels Julius Ceasar också. Såklart. Vad trodde ni liksom.
Hillevi Norburg 