Bokmässan har kommit och gått. Fröken blev kvar på östkusten i år. Jag byter svettiga mässhallar mot stadspromenader i klar höstluft. Sedan jag bestämt mig att hoppa av franskan har jag helt slutat gå på föreläsningarna. Jobbsökandet tar tid, men inte all tid. Jag tillåter mig ett lugnare tempo ett par dagar, åker till Uppsala. Och imorse. Klockan är strax tio, jag har precis ätit chokladpraliner till frukost. Står i en dusch som inte är min egen men vid handfatet finns en tandborste som är det (min alltså). En handduk är mig tilldelad, den är min och ändå inte. Där, under rinnande vatten och löddrande tvål påbörjar jag en tanke. Den avslutas inte förrän jag ligger på sängen i väntan på att håret ska torka. Jag skriver inget i anteckningsboken, behöver inte. För den här gången har jag hittat rätt. Äntligen, äntligen. Idén breder ut sig framför mig, triumfen sjunger i mitt bröst. Jag har gått runt, rastlös men helt låst. Ett trassligt garnnystan. Och nu reder allt ut sig, faller på plats. Jag har intrigen, platserna, mina huvudpersoner, språket. Allt ät klart. Bara att skriva. Känslan går inte att beskriva.
(Kära läsare, förlåt mig min självupptagenhet. Vid tillfälle skall jag åter ägna mig åt essäer och dylikt som kan vara av större intresse för er än mina personliga vedermödor. Ha tålamod med mig, helt enkelt.)
Hillevi Norburg 