Jag blir alltid lite äcklad när jag skriver inlägg som det här nedanför. Inte för att det är ganska spretigt och inte så glasklart som det skulle kunna vara, utan bara av den enkla anledning att jag ödslar både tid, kraft och hjärnceller på att bry mig om vad som egentligen är trams. Men vad ska jag annars göra av all min upprördhet?
Egentligen borde jag ägna lite av kraften åt något meningsfullt. Som att studera Vergilius. Det stör mig, det irriterar mig riktigt allvarligt att jag i samma ögonblicket som jag skrivit den meningen drabbas av en försigkommen känsla av att jag måste rättfärdiga den. Förklara varför det är meningsfullt. Ja, jag skrev här nedan att man alltid ska ompröva sina ståndpunkter, motivera för sig själv och andra. Men känslan jag uppfylls av är inte den av omprövning. Det är ren defensivitet. Attack som bästa försvar. Jag finner det lite tragiskt att studiet av en av västerlandets mest centrala författarskap inte är något som är självklart. Det säger något om de värderingar som härskar i det här samhället.
Återigen. Jag stänger dörren. Försöker att inte lyssna till radion och Leijonborg som tycker att anslagen till humaniora vid våra svenska universitet är förträffliga. Och sen talar man inte mer om det. Allt är bra. Bättre då att tala om Chalmers och Volvo eller klimatforskning för det ser man ju faktiskt lite resultat. Om det inte var för att jag rätt nyligen insett att litteraturvetenskap är det enda jag egentligen duger till skulle jag kanske skratta. Som det är nu är det rätt lätt att låta bli.
Hillevi Norburg 