Det har varit lite mycket bitterhet här det senaste (tycker ni inte?). Jag går inte runt och är speciellt bitter nuförtiden. Eller arg. Eller sorgsen. Ibland kan jag känna mig lite… tom bara. Mitt liv går så snabbt just nu, det är ingen konstighet att ögonen tåras i vinddraget.
Och likväl, ibland stannar allt. Som för någon vecka sedan. En väninna tog med mig på en konstutställning. När jag gick på gymnasiet var jag en van utställningsbesökare, sedan dess har det blivit allt mindre. I vilket fall: Konstakademins lokaler. Vi marmor och statyer. En lätt utandning, ett: här kan jag vila. Sedan: samtidskonst. Såklart, liksom. Jag tycker sådär om det. Det är ok, inget speciellt. Ett rum är nedsläckt: en video. Vi sjunker ner i en svart lädersoffa. Och sen blir vi kvar, ser den två gånger om. Kan inte gå därifrån. Bilderna och musiken. Suggestivt och… så vackert. Det är en stämning där, en estetik som talar direkt till mig. Jag sitter i den där soffan i tjugo minuter utan att andas. En svindlande känsla, en nästan fysisk njutning. Det är så sällan något, vare sig bok eller konstverk lyckas ta mig så med storm. Jag är van, avtrubbad och blasé. Min sinnestämning stavas spleen. Men i tjugo minuter sitter jag i det där rummet och jag tänker inte en enda tanke. Jag är förtrollad och uppslukad. Det var det här Schopenhauer menade när han menade att det är genom konstupplevelsen som vi för ett ögonblick kan befria oss från den betvingande Viljan.
Konstnären heter Jesper Just. Kolla in hans hemsida här. Konstverket heter ”A vicious undertow”. Den som är i Stockholm bör göra sig själv en tjänst och gå och kolla in det på Konstakademin. Läs mer på www.carnegieartaward.com
Hillevi Norburg 