De senaste dagarna har jag alltså tillbringat i sällskap med J.-K. Huysmans Là-bas eller I Avgrunden som den svenska översättningen heter. Till en början fann jag den trög, de många redogöranden av diverse satanisters och trollkarlars texter och förfaringssätt imponerade förvisso – men manade inte till större entusiasm. Men efter 70-80 sidor har jag kommit in i stilen, den har helt vunnit mig. Samtidigt som intrigen (i den mån man nu kan tala om en intrig – händelseförlopp är kanske bättre ord) börjar att ta fart. Kanske är jag i det perfekta sinnestillståndet för den här boken. Försvagad av febern är mitt i vanliga fall redan känsliga sinne helt överkänsligt. Det vibrerar våldsamt vid varje liten impuls.
Jag är inte den som lätt upprörs av böcker. Herregud, våldet i den nyligen utlästa American Psycho noterar jag men inte mycket mer. Jag har läst de Sade men mest blivit lätt road av hans tvångsmässiga perversioner och den 1700-talseleganta pregnansen. Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som gör texten så kraftfull. Som gör den vad vissa kanske skulle ha kallat farlig, en gång i tiden
.
Hillevi Norburg 