Kategori: Om konst

Publicerat den

Maria Magdalena och hennes hår

(I juni-numret av tidskriften Historiskan medverkar jag med en text om det kvinnliga håret genom tiderna. Jag fick skära bort rätt mycket, bland annat några stycken om helgonet Maria Magdalena. Jag skulle kunna, skulle vilja, skriva så mycket mer om henne, men nöjer mig idag med att lägga dessa båda fragment här.)

På tavlan ligger hon naken med ryggen obekvämt lutad mot bergssidans hårda sten. Armen döljer ansiktet för betraktaren, där blicken får fäste är snarare på hennes långa, röda hår. Det är vilt och oordnat, ser nästan ut som djurpäls där det faller över stenen och ligger mot den släta, marmorvita huden. Detta är ingen Venus som föds ur mjukt vågskum, ingen vällustig nymf som kråmar sig inför våra blickar. Trots att kroppen är blottad, nästan upplyst, har den utsträckta kvinnogestalten som ligger så obekvämt mot det hårda underlaget ett slags tvetydig integritet. Hon är den botfärdiga Maria Magdalena, skildrad i enlighet med 1876 års konstnärliga konvenanser, ett vackert exempel akademiskt måleri signerat Jules Lefebvre. Enligt helgonlegenden skall hon efter korsfästelsen och mötet med den uppståndne Jesus ha tagit sin tillflykt till en grotta i södra Frankrike där hon framlevde sina dagar som eremit. Denna Maria-figur är i sin tur en sammanblandning av flera bibliska gestalter (namnlösa eller kallade Maria) som i traditionen tolkats som en före detta prostituerad. Kopplingen till håret härrör från passagen där en namnlös kvinna, ”en synderska”, tvättar Kristi fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår i Simon fariséns hus (Luk 7:38).

Vare sig det rör sig om scener som skildrar korsfästelsen eller avskildheten i grottan kan Maria från Magdala identifieras på det långa, fritt hängande håret – vilket också var en prostituerads kännemärke vid den här tiden, gifta kvinnor satte upp håret och täckte det. Och kanske är det sällsamt passande att just håret blivit detta dubbeltydiga helgons utmärkande attribut, precis som hon är det nära förbundet med (kvinnlig) sexualitet men kan samtidigt signalera oskuld och kyskhet. Hon avbildas gärna naken eller ibland med mjuk päls över hela kroppen. Den botfärdiga synderskan bär den forna syndens kännemärke in i sin nyvunna helighet.

Publicerat den

Blomhav, blomdöd

Johanna tyckte mitt hyacinthav nedan påminde om följande fina blåklockshav av Alma-Tadema, eftersom alla inte lusläser alla kommentarer måste jag bara lägga upp det här så att ingen missar den:

bluebells

Finns det inte alltid något lite förföriskt i blomhav? Man tänker sig dem annars gärna tryggt tyglade i rabatter eller vaser, det är så överdådigt när de uppträder som mer alldagliga växter såsom gräs. Man inbjuds att gå bland dem, och då tvingas gå på dem. Vidare, ligger det inte något nästan obehagligt i detta? Känslan av att barfota krossa de ömtåliga blomhuvudena? Eller skrämmande, otyglad natur? Exempelvis denna målning där vi verkligen kan tala om ett blomhav. Näckrosornas slemmiga stjälkar förankrade i den dyiga sjöbotten. Alla som simmat i en tjärn vet hur starka de är, hur de slingrar sig, bruna och hala, om den oförsiktiges ben och armar. Vält inte båten nu, sköna damer, i era trånga korsetter och tunga kjolar skulle ni inte ha en chans emot näckrosorna och deras stjälkar.

1280px-Charles_Courtney_Curran_-_Nénuphars

Vidare bär mig associationerna vidare till Albines blomsjälvmord i Zolas roman.  Jag har inte boken själv, följande är hämtat ur Bram Dijkstras Idols of Perversity:

The garden was undoubtedly preperaing her death as her supreme delight. It was toward death that it had guided her so tenderly. After love there was only death.” Albine consequently decides that, being nature’s flower, she will die like a flower among the flowers. Filling a room with all the flowers she can find in her primitive paradise, she commits what was for Zola clearly the ultimate erotic suicide: She lets the exhalations of the flowers suffocate her. ”The marriage was prepared; the roses’ fanfare announced the awsome moment. Swooning, dying, her hands pressed tighter and tighter to her heart, she was gasoing, opening her mouth, seraching for the kiss which was to smother her.”

Det är något med blommor, deras stilla döende från den stund de spirar. Deras erotiska symbolvärde; tunga, smeksamma dofter och sammetslena blomblad. De är fresterskor och oskulder på en och samma gång. Står för födelse och död. Naturlighet och förställning. Nej, nu känner jag att vi behöver stycket om Albines död ändå, i dess helhet. Det finns två svenska översättningar av boken Abbé Mourets felsteg sedan tidigare, från 1902 och 1911, jag har dem inte i min ägo så här följer stycket i min egen blygsamma översättning denna sena fredagskväll:

Stilla nu, händerna knäppta över hjärtat, log hon alltjämt, hon lyssnade till vällukterna som viskade i hennes brusande huvud. De spelade för henne en besynnerlig musik av dofter som sakta vaggade henne tills sömns, mycket försiktigt. Först, var det ett glatt preludium, barnsligt: henne händer, som hade tvinnat den doftande grönskan, utdunstade de kramade gräsens fränhet, de återberättade hennes flickäventyr bland Paradous naturtillstånd. Sedan hördes en flöjt, små myskdoftande toner som föll ur violhögen på bordet, vid huvudgärden; och denna flöjt, broderade ut sin melodi på den lugna andedräkten, taktfast ackompanjerade av konsolbordets liljor, sjöng hennes kärleks första tjusning, den första bekännelsen, den första kyssen i timmerskogen. Men hon kvävdes mer, lidelsen kom när plötsligt nejlikorna sprack ut, med sin peppriga doft, vars bleckblås för ett ögonblick behärskade alla andra. Hon trodde sig klar för den sista dödskampen i bekymrens och vallmons sjukliga sats, som påminde henne om begärens plågor. Och, plötsligt, mildrades allt, hon andades lättare, hon gled in i en större behaglighet, vaggad av lövkojornas fallande skala, saktade ner, drunknade, till en heliotropernas älskliga psalm vars vaniljandedräkt annonserade det annalkande bröllopet. Underblommorna stack här och där in med en försynt drill. Sedan, en tystnad. Rosor gjorde, dröjande, sin entré. Från taket flöt en fjärran körs röster. Det var en stor en, som hon till en början lyssnade till med en lätt rysning. Kören växte i styrka, hon vibrerade snart av de enastående klanger som brast ut omkring henne. Bröllopet var kommet, rosornas fanfarer kungjorde den fruktansvärda stunden. Hon drog, händerna hårdare och hårdare tryckta mot hjärtat, dånande, döende, efter andan. Hon öppnade munnen, sökte kyssen som måste skulle henne, när hyacinterna och tuberoserna spred sina dunster, när de svepte in henne i en slutlig utandning, så djup att den överröstade rosornas kör. Albine dog i blommornas sista suck.

Copyright Glasgow Museums / Supplied by The Public Catalogue Foundation

Publicerat den

Chéri

På tal om filmen Chéri gick den för ett tag sedan på TV. Jag har sett den förut och även om handlingen inte känns riktig angelägen är den här filmen så fantastiskt fin. Varje bild som en sekelskifteslitografi. Och jag slås av att det är ganska sällan man ser art nouveau (såväl arkitektur som kläder) på film. Även om det är la belle époque och fin de siècle är det sällan den estetiken som dominerar. En fröjd att se en hel film där den är helt genomgående.

 

 

Jag har faktiskt läst boken av Colette som filmen är baserad på. Colette kom jag först i kontakt med när jag som liten lånade ALLA böcker det lokala biblioteket i Ljungskile (och sedan, när jag blev något större, även dem på skolbiblioteket och på stadsbiblioteket i Uddevalla) om katter. Dessa böcker lästes sedan minutiöst från pärm till pärm och där var Colette i egenskap av kattälskare ett återkommande namn. Jag var nog lite för liten för hennes böcker och de lämnade inga större spår i mitt minne. Inte bara planerar jag att läsa om Colette, men jag är också sugen på att läsa hennes liv, till exempel i den här boken:

 

Annan bok jag också är sugen på:

Publicerat den

Länktips: Louise Berg iPhonediary

Min kollega Louise Berg är inte bara en duktig guide utan framförallt en begåvad fotograf. Det var dock först för ett tag sedan som jag upptäckte hennes fina iPhone-dagbok. Varje dag tar hon helt enkelt en bild med sin iPhone som hon sedan lägger ut på sin hemsida. Det är poetiska, konstiga, ibland prosaiska, vardagliga, exotiska, konstnärliga bilder. Motiv återkommer: sonen som växer, ett rum ur olika vinklar, etc.. Det blir ödmjuka bilder utan höga anspråk som berättar en historia såväl var för sig som tillsammans. Kolla själva: här.

Publicerat den

Phèdre (Cabanel nr. 3)


Phèdre, 1880

Phèdre är kanske min favoritpjäs av Racine (den eller Andromaque). Här syns dramats hjältinna blek och döende. Hon har ännu inte tagit giftet hon tar i sista akten men hennes annalkande död har varit förutbestämd sedan dramats första vers. Av vad jag läst om tavlan verkar de flesta vara överens om att Phèdre här vilar, tyngd av sitt brott.

Phèdre är kanske en av de mörkaste historierna att finna i det antika berättelsestoffet. Phèdre är dotter till Pasiphaë och Minos, syster till Ariadne med det berömda nystanet, och som blivit hjälten Thésée andra hustru. Thésée har redan en son, den stolte Hippolyte som Phèdre blir vansinnigt förälskad i. Hippolyte har dock ett rykte om sig att inte intressera sig för kvinnor alls utan jagar hellre skogarna. När bud kommer om Thésée död bekänner Phèdre sin kärlek och erbjuder honom kronan men avvisas av den förfärade Hippolyte. Thésée återvänder och det innebär att Phèdre är dubbelt skyldig. Hon är skyldig till otrohet och trots att det inte finns några blodsband mellan henne och Hippolyte är hon också skyldig till incest enligt den tidens sed. Brottet är ohyggligt. För att gömma sin skuld och sin skam anklagar Phèdre Hippolyte för att ha försökt våldföra sig på henne. Thésée skickar iväg sonen och ber sin far, Neptune, att straffa honom. Hippolyte anfalls av ett havsmonster, kastas av sin vagn men fastnar i tyglarna varvid han släpas över den steniga stranden och dör. När nyheten når slottet ångrar Thésée bittert sina förhastade handlingar och Phèdre tar gift.

Som modell för sin Phèdre valde Cabanel en rik bankirs hustru. Vid 1880 års salong fick han kritik för att han avbildad Phèdre som han gjort – bräcklig och banal på än och samma gång. Man kritiserade också tavlans ovidkommande detaljarbete. Idag är det kanske just detta som är dess styrkor (se hur lejonskinnet viker sig i vänstra hörnet). Jag tänker mig att tjänaren längst till höger kommer för att säga att Hippolytes kapten återvänd och att han och Thésée väntar henne. Och då vet hon, hon visste innan också men närde ändå ett fåfängt hopp om att det kanske skulle ha löst sig ändå. Det är det hoppet som fick henne att bekänna sin kärlek istället för att ta sitt eget liv och dö med sin hemska hemlighet. Nu är Hippolyte verkligen död, som för hennes hand. Om ett ögonblick stiger hon upp och tar giftet, sedan går hon ned till Thésée för att rentvå den älskades namn och bringa lögnen i full dager.

Publicerat den

L’Art Pompier (Cabanel nr. 1)

I jakt på en bild att illustrera inlägget om det franskklassicistiska scenrummet snubblade jag av en händelse över den franske konstnären Alexandre Cabanel (1823-1889). Han var en på sin tid berömd konstnär som bland annat gjorde flera av sin tids celibritetes porträtt. Jag kände inte till honom sedan tidigare vilket kan bero på att han tillhörde den konstrikting vilken dess samtida belackare kallade ”l’art pompier”. Detta var den officiella, akademiska konsten i 1800-talets Frankrike. Cabanel var exempelvis Napoléons III:s favoritmålare. Konstriktningen har sedan fått stå tillbaka till förmån för naturalism och impressionism (som Cabanel givetvis var djupt kritisk emot) som växte fram under samma tid och som fick konsekvenser för 1900-talets modernism. På senare tid har man dock börjat uppvärdera det akademiska måleriet, bland annat presenteras det numera på Musée d’Orsay tillsammans med de stora impressionisterna och naturalisterna.

Att det fick öknamnet l’Art Pompier (brandmannakonsten) beror på att den franska brandkåren i 1800-talets Frankrike hade hjälmar med panache som påminde om de grekiska hjälmar som ofta förekom i konstinriktningens motiv då man gärna målade klassiska och religiösa motiv. Pompier liknar såklart också ordet pompös, associationer som säkert spelade belackarna i händerna.

Stilig var han också…
Publicerat den

Om Askungens toffel

Ibland tänker jag att jag borde dela med mig av den kuriosa jag stöter på i mitt myckna läsande. Trots att det ibland kan tyckas banalt och fullständigt ointressant för omvärlden men jag resonerar som så att 1. om jag inte kände till det finns det säkerligen minst en till människa som inte heller känner till det och 2. om jag fann det underhållande eller intressant finns det säkerligen minst en till som också skulle finna det underhållande och intressant.

En sådan liten historia är den om Askungens sko. I den välkända Disney-filmen får vi veta att den för historien så centrala skon är gjorde utav glas. Detta bygger dock på en missuppfattning. Sagan om Askungen har i olika versioner varit i omlopp sedan antiken (den förklädda flickan av folket, jakten på en skos/sandals/toffels ägarinna) men får sin moderna form i Charles Perraults saga från 1697 och det är också här glasskon introduceras. Kanske är toffeln av glas ett bättre sagoattribut då skor av glas aldrig varit i bruk. Ursprungligen var dock sagan betydligt närmare verkligheten då skon ifråga var gjord utav ett pälsverk. På fjorton- och femtonhundratalet var det i Frankrike endast adeln som tilläts bära päls (jmfr med hermelinernas roll på de adliga vapnen). Att bära pälsverk som överträffade den egna rangen var belagt med stränga straff. Vissa synnerligen sällsynta skinn var endast reserverade kungar, hertigar och herrar med synnerligen höga ämbeten. Ett sådant skinn var gråverket, den kejserliga sobeln. Man skiljde då på större och mindre gråverk. Ordet för gråverk är i franskan vair. Detta ord var då Perraults Askungen-saga började tryckas nästan ur bruk så toffeln som ursprungligen varit av mindre gråverk (menu vair) blev nu gjord utav glas (verre).


Scarlett Johansson som Askungen

Publicerat den

Musée Rodin

Efter att ha gått vilse en stund hamnade vi av en slump framför Musée Rodin och då det var soligt och fint bestämde vi oss att gå in. Det var gratis för studenter under 25 så vi promenerade in. Vi gick först in i huset och tittade på byster, händer etc i olika material. Jag kände en viss besvikelse då jag trott jag skulle tycka bättre om Rodins statyer. Men jag fann dem, i brist på bättre ord, klumpiga. De påminde om de människor man ser i tavlor av Matisse. En speciell, stiliserad, kroppstyp som inte riktigt tilltalar mig. Jag föredrar slankare siluetter. Det var dock häftigt att se dessa muskulösa kroppar, förvrängda, häva sig upp ur marmorblocken. Och statyerna av Paolo och Francesca, den kändaste kallad Kyssen, var riktigt fina. Det fanns en spänning mellan de två kropparna av sten, återhållen passion som för ett ögonblick tillåts blossa upp och som vi vet, kommer att skänka de älskande en evighet i helvetet. I övrigt är verk såsom Tänkaen, Borgarna i Calais och Helvetesporten imponerande men inte drabbande som Kyssen. I övrigt var den stora behållningen också själva huset som museet låg i och parken omkring. Huset heter Hôtel Biron och är ett mycket elegant bostadshus från 1700-talet. Mycket nyklassicistiskt och huvudsakligen inrett i vitt med höga fönster och kolonner. Men inte så stort som offentliga byggnader tenderar att vara, mer en förtjusande liten villa. Och sedan en vackert komponerad trädgård. En park bakom murarna mitt i Paris. Det var som om vi inte längre var i staden, eller snarare som att man stigit in i en gömd liten värld.