Jag har aldrig lyckats ta mig igenom hela Goethes Faust men jag har ändå ett litet favoritstycke i början av andra akten. Ett tag var jag nämligen väldigt intresserad av Homunculus– gestalten. (Intresset ledde till och med till en novell som vann en tävling, och trycktes i en bok.) Ur Faust:
Homunculus (Förvånad) Så sinnrikt!
Flaskan glider ur Wagners händer, svävar över Faust
och belyser honom) Härlig ram! Den klara strömmen,
och kvinnor som klär av sig i det gröna.
Så älskliga… Allt ljuvare blir drömmen.
En överglänser alla dessa sköna
– från hjältar, ja från gudar tycka hon stamma.
Hon stiger ner i glitterljusa flöden,
och runt om kroppen, varm av livets flamma,
gjuts böljornas kristall och svalkar glöden. –
Vad nu? Ett häftigt brus av rappa vingar!
Det plaskar, spegeln bryts av vida ringar,
och full av skräck flyr drottningens eskort.
Blott hon står kvar och blickar lugnt dit bort,
så kvinnligt stolt och glad åt detta möte.
Svanfursten smyger sig till hennes sköte
närgången-tam. Där tycks han vilja dröja. –
En dimma stiger upp i dungens bryn,
och världens ljuvaste syn
blir inhöljd i dess täta slöja.
Hillevi Norburg 