Om inspiration och Salome


Jag trivs så bra just nu. Nya lägenheten är underbar ( – en del av mig längtar till hösten då Malm flyttar ut och jag får ha den för mig själv). Det går bra med uppsatsen även om det är ont om tid. Jag fick tillbaka hemtentamen på kursen och trots febern som härjade i mig när jag skrev den var det uppenbarligen nog till att få ett B. Det ger mig själförtroende i arbetet med uppsatsen. Men mest av allt smittar glädjen att arbeta med dikter, att fördjupa sig i texterna till andra områden. Jag blir inspirerad, kreativ. Alla dessa spår jag inte kan undersöka i den här uppsatsen. Ska jag fortsätta med den magisteruppsats, en master, doktorera? Jag vill läsa mer, franska, litteratur, latin. Bredda mig, fördjupa mig. Jag vill översätta, jag vill skriva. Allt för att jag trivs så bra i sällskap med John Gray, Huysmans, Wilde, Verlaine, Mallarmé!

Jag har precis skrivit en liten passage om Wildes Salome i förhållande till en av Grays dikter. Nu ska jag fortsätta med Mallarmés ”Hérodiade”. Jag hade velat säga något om Flauberts Salammbô också men den fanns inte tillgänglig på biblioteket.


För den som inte vet eller vars minne sviktar är Salome en biblisk karaktär. I utbyte för sin dans får hon önska sig vad hon vill av sin styvfar, konungen Herodes. På sin moder, Herodias, inrådan ber hon om Johannes Döparens huvud på ett fat.

Salome av Pierre Bonnaud


”Ah! I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth. There was a bitter taste on thy lips. Was it the taste of blood? . . . Nay; but perchance it was the taste of love. . .They say that love hath a bitter taste. But what matter? what matter? I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth.”

ur Salome av Oscar Wilde

Salome av Gustave Moreau

Ett brev

Ett brev från Huysmans (det är jag) till Mallarmé (det är du):

Jag håller på att kläcka fram en ganska bisarr berättelse som ungefär handlar om följande:

De sista skottet på ett stort släktträd tar, av äckel inför den amerikanska livsstilen, av förakt för penningens aristokrati, sin tillflykt till den fullkomliga ensamheten.

Han är väl beläst, finkänslig och ytterst raffinerad. I sin behagliga eremittillvaro strävar han efter att ersätta naturens monotona tristess med det artficiella, han finner nöje i de mest utsökta och djuplodande författarna under den romerska dekadansen – jag använder ordet dekadans för att göra det begripligt – han gör uppror mot det religiösa latinet, de barbariska och utsökta dikterna av Orientius, Veranius av Gévaudan, Baudonivia, etc., etc.; i franskan älskar han Poe, Baudelaire, andra delen av Faustin. Du ser varthän det barkar. Det blir en fin hämnd på träbockarna som aldrig förstår någonting av de genomborrande texter vi försöker skriva.

– Brev från Huysmans till Mallarmé
27 oktober 1882