Jag sitter och är plötsligt ytterligt nervös för min kandidatuppsats. Är den bra? Är den dålig? Jag vet inte längre. Har jag några belägg för det jag säger, är min metod godtagbar? Saknar språket vetenskaplig pregnans, är det bara ett virrvarr av dunkla tankar. Det har gått en tid nu som jag skrivit mycket litet. Varken skönlitterärt, blogg eller annorstädes – och det märks. Det känns i fingertopparna, i det febrila sökandet efter ett ord. Det märks när jag läser igenom, flytet som inte riktigt finns där.
Och så kommer våren. Just nu, när jag borde sitta böjd över mitt tangentbord och mina papper dagarna i ända. Då kommer våren. Och genom ett trollslag får vi den perfekta lägenheten. Mitt i stan. Och med stan menar jag Stockholm. Det är så bra att det knappt kan vara sant. Och såklart, komplikationer tillkommer. Och med komplikationer menar jag att alla saker i vår 76 kvadratmeter stora lägenhet skall ni i lådor och upp ur lådor i en 33 kvadratmeter stor lägenhet.
Jag klagar inte, jag är lyckligt lottad. Det är en välsignelse att kunna få sitta med sin favoritlitteratur och skriva uppsats om den. Det är osannolikt att få bo i Stockholms innerstad. Jag är bara lite stressad (och nervös!) just nu.
Hillevi Norburg 