In nomine Pater – dekadenta drag i två brittiska sekelskiftestexter


När den brittiska dekadensen skall diskuteras finns ett namn man inte kan bortse ifrån. Walter Pater räknas kanske inte till den dekadenta rörelsen, men hans estetik sådan han målar upp den i till exempel Studies inte the History of the Renaissance kom att bli synnerligen inflytelserik under artonhundratalets avslutande decennier. Även om man kan argumentera för att yngre lärjungar läste honom felaktigt och tog till vara på väl valda element kan man inte bortse från detta väldiga inflytande för den dekadenta rörelsen i Storbritannien. Pater menar att skönheten, och skönhetsupplevelsen är relativ. På vilket sätt och varför berörs just jag av ett specifikt konstverk? Detta gäller också för till exempel moral. Den starka individualiseringen är ett tydligt drag i dekadensen. För att uppleva tingen sådana dem verkligen är krävs också av betraktaren (Pater talar om ”the critic”) att öva sina sinnen och bli mer mottaglig för dem. Livet är allt som allt ganska kort och förgängligt. För att få ut mest av livet är det alltså nödvändigt att hinna med så många sådana upplevelser som bara är möjligt. ”The poetic passion”, eller ”the desire of beauty” kort sagt: konsten för konstens egen skull, är det som ger de klaraste stunderna och störst möjlighet att till fullo uppleva livet. Medvetenhet om livets förgänglighet, ett nästan febrigt sökande efter skönhetsupplevelser utan hänsyn till vad som är moraliskt eller inte, intresse inte för vad som objektivt är skönt utan det som ger det egna sinnet tillfredställelse. Allt detta är vad som sedan skulle komma att utmärka dekadensen, även om Pater kanske inte hade tänkt sig att estetiken skulle praktiseras just så. Till sist ska kanske också nämnas det värde Pater lägger på konstarterna. Den poetiska passionen är överlägsen den romantiska. Även detta går igen i dekadensen där det artificiella föredras framför det reella.


Låt oss gå vidare till det namn som kanske främst associeras med brittisk dekadens: Oscar Wilde. Att det artificiella och konsten spelar en betydande roll i The Picture of Dorian Gray antyds redan i titeln. Här sammansmälter liv och konst, och det är konsten inte livet som speglar ”verkligheten”. Att det artificiella föredras framför det reella ger också Sibyl Vane-episoden uttryck för. Hon framstår som intressant så länge hon agerar som konstnär och de emotioner hon uppvisar är konstgjorda. När hon själv upplever passion, tappar hon sin förmåga till teater och blir således även ointressant. Redan i romanens förord heter det som bekant att: ”To reveal art and conceal the artist is art’s aim”. I enlighet med Paters estetik sådan vi förstått den är något värdefullt när det ger oss en stark upplevelse, någon annan värdeskala finns här inte. Sibyl Vanes självmord följer således romanens logik. Här anas kanske också ett metapoetisk spår. Det är konstnärerna i romanen som råkar illa ut. Sibyl Vane för att hon mister sin förmåga, Basil Hallward för att han ser förbi Dorian Grays vackra yta och upptäcker amoraliteten som lurar. Till sist också Dorian själv som angriper porträttet, en kamp konsten går segrande ur.


Dorian Gray? Nej, det är Lord Alfred Douglas, Oscar Wildes ökände älskare.

Dorian Gray (karaktären och då med nödvändighet också romanen) rör sig tämligen obehindrat från samhällets högsta kretsar till dess lägsta. Denna rörelse mellan det högsta och det lägsta finns också i moraliska avseenden, även om utflykterna nedåt är vanligare förekommande. Det ger dock aldrig intrycket av tarvlighet eller vulgaritet, sådana element vore otänkbara, även om dödsfallen inte är storslagna som exempelvis Wildes Salome. Den dekadenta litteraturen ryggar inte för det låga så länge det kan framställas på ett skönt sätt. Såsom Baudelaire gör med det berömda kadavret.


Ett annat återkommande drag i dekadenta texter är en upptagenhet med sköna ting. Återigen får det reella stå tillbaka för det artificiella. Här finns likheter med Huysmans roman A rebours som Dorian Gray också läser och influeras av även om romanen inte nämns vid namn. Dikten imiterar annan dikt. De stycken i romanens mitt där Dorian fördjupar sig ibland annat parfymer och ädelstenar (som vissa läsare av outgrundlig anledning uppfattar som tråkiga) är påfallande lika den franska Des Esseintes anemiska tillvaro i sin helt artificiella värld (där blommorna är riktiga mer ser ut att vara av papper). Här kan vi påminna oss om Paters idé om att förhöja sina sinnen.


Ett annat vanligt dekadent motiv är en speciell typ av kvinnoporträtt där kvinnan framstår som omåttligt skön och erotiskt lockande men tillika grym och kylig. Wilde är inte främmande för detta motiv då hans pjäs ”Salome” och kanske också dikten ”Sfinxen” framstår som typexempel på dekadensens kvinnobild. I The Picture of Dorian Gray förekommer inget sådant kvinnoporträtt. Den längtan med erotiska undertoner som förekommer är riktad mot Dorian själv. Dorian som framstår, i alla fall för sin omgivning, som lockande, enigmatisk och överjordiskt skön. Men likt det dekadenta kvinnomotivet är hans hjärta kallt och de som låter sig påverkas av hans dragningskraft har bara undergång att vänta.