Månad: februari 2008

Publicerat den

Framtidsplaner

Kära dagbok(-läsare).

Ja den här hemtentan är nu officiellt den sämsta tenta jag någonsin skrivit. Och nu är det inta jag som koketterar eller så, den är faktiskt riktigt dålig. Förhoppningsvis duger det till ett E i alla fall. Och då har jag ändå kommit undan rätt lindrigt. Första frågan skrevs igår strax efter blogginlägget och blev klar vid två-tiden. Idag har jag suttit sedan elva och blev klar ett med andra frågan. Et voila sex sidor hemtentamen klart. Saken är den att när jag är väldigt inne i ett skrivprojekt, ja då är det lite som om allt bleknar runt omkring. Dessutom. När jag leker författare på det här sättet har jag en tendens att bli lite mindre litteraturvetare. Plus att delkursen var tråkig.

Hursomhelst. Jag har i skrivande stund precis bokat en studentlägenhet. Jag tror inte den kommer bli min med det är ett första steg till självständighet. Jag och Malm har nämligen bestämt oss för att bli särbos ett litet tag. Och nej, this is not us breaking up. Ni behöver inte bli oroliga. Det är bara det att ingen av oss bott själv, någonsin. Och det är nåt som vi båda vill ha gjort. Vi har vägt fördelar och nackdelar mot varandra och kommit fram till att det är det här vi vill. (Om inte annat kommer Malm bli tvungen att öva upp sina matlagningsskills, något jag ser mycket fram emot.) Alltså, studentlägenhet i Solna bokad.

Överhuvudtaget är jag lite halvt missnöjd med min levnadssituation just nu. Eller, jag har en plan om hur jag ska göra det bättre. Deadline är 26 augusti 2008, dagen jag fyller 23. Den ser ut som följer:

  1. Flytta till egen lägenhet.
  2. Gå ner i vikt, typ 10 kg.
  3. Skriva klart göteborgsromanen.

När det är klart är jag nöjd med mina förutsättningar för nästa Stockholmsår. Jag går nämligen efter skolkalendern, det nya året börjar i och med kursstart snarare än nyår. Dessutom är jag på västkusten hela sommaren.

Publicerat den

Bli inte som jag när du blir stor

Ibland får jag känslan av att jag är en dålig förebild för min bror. Att lite av min slappa studieteknik överförts på honom. Eller, på gymnasiet och tidigare jobbade jag väl på rätt bra. Det är först på universitetet som jag typ slutat läsa kurslitteraturen, ”försovit” mig vid tidiga föreläsningarna. Och sen hela den här grejen att sitta dagen innan med hemtentan, uppsatsen, salstentaplugget… Problemet är ju att jag klarar mig, och klarar mig bra. Så då segar jag ytterligare lite mer nästa tenta. Och då kommer man så småningom fram till den punkt jag befinner mig på nu. Klockan är snart elva dagen innan tentan ska in. En tenta som ska vara 6 sidor lång och handla om teoretiska texter jag inte läst. Ett omöjligt projekt? Fråga mig imorgon.

Publicerat den

Motstånd

Här sitter jag med vårens första hemtentamen och förtvivlar. Jag känner liksom ett motstånd mot att skriva den. En fyraåring: jagvillintejagvillintejagvillintejagvillinte. En matthet som blir till förlamning. Det värsta: att det inte beror på att jag inte läst på utan, och det är svårt att medge, att jag har svårt att förstå. Abstrakta högtflygande litteraturteorier lämnar alltid en bitter eftersmak. Jag har svårt att orientera mig i dessa tankar om dekonstruktion och post-strukturalism. Jag känner att jag har svårt att beskriva det här – jag får ingen överblick. Nej, låt mig få sjunka ner i min teoretiska omedvetenhet, i min intellektuella halvslummer att drömma fram mina historier.

Annars. Lillebror var på besök och for hem igår. En glädje att ha honom här men också en svidande påminnelse om att mina nära och kära är så långt bort just nu. I mitt relativt korta liv har jag hunnit flytta runt en hel del. Kanske är det därför jag alltid burit på en känsla av viss rotlöshet. Hemma, har jag sagt, är där min familj och mina böcker finns. Tingen har blivit viktiga, mina tavlor, farmors vitrinskåp, farmors toalettbord och min säng. Det är absolut nödvändiga för att jag skall känna mig hemma. Katterna, såklart. Då har jag en möjlighet att börja känna någon slags samhörighet med platsen jag bor på. Men det räcker inte. Det behövs vänskapsband för att knyta mig till platsen – om jag inte ska känna mig som den ständige främlingen, på ett konstant besök. Och jag undrar, räcker det ens med vänskaper att binda mig vid en plats? Kanske kommer saknaden efter familjen, blodsbanden, alltid ligga som ett hinder mellan mig och platsen?


Publicerat den

På tal om framtiden


En reviderad dikt från juli 2004:

I.

Jag vaknade imorse och trodde igår varit dröm. En dålig dröm. Men blott dröm. Sedan såg jag tårarna som ännu inte torkat på mina lakan och jag förstod att ingenting förändras. Igår var när drömmen dog.



II.

Ingenting har egentligen hänt och ändå är allt annorlunda. Den framtid som för några ögonblick såg så ljus ut är återigen som den var innan igår. Framtiden är alltid bara en. Det är vi som förändrats. Men så mycket värre det känns idag då vi igår var så uppfyllda av hopp.



III.

Är det inte märkligt? Vi gör idag val vi rättfärdigar med tanken på vad morgondagen kan ha i beredskap. Men det enda vi med säkerhet kan veta om framtiden är att vi inget med säkerhet kan veta om framtiden. Vi väljer olyckan idag i hopp om att kunna köpa oss fria från olyckan imorgon. Sådan är vår tragedi.


Publicerat den

Om dåtiden och om framtiden

Ur en anteckningsbok:

Skulle sålunda dåtiden fungera som ett slags hjälpmedel – ett filter att skåda sin samtid igenom? Missförstå mig inte, jag är den första att skriva under på at historielöshet bidrar till att dåtidens misstag återupprepas. Men är det inte lite typiskt för vår samtid; att studera historien kan inte vara ett ändamål i sig, utan endast ett medel. Faktum ä att dåtiden är långt mer intressant än både samtid och framtid. Samtiden är över på ett ögonblick och allt för nära för att vara överskådlig. Framtiden är bara en – till skillnad från dåtiden som ständigt skiftar. Den måste vi tolka, omtolka om igen. Dåtiden framträder som ljus genom ett prisma vars färger stråla i olika nyanser beroende från vilken vinkel våra blickar möter det. Är denna till synes bedrägliga natur icke önskvärd – ett hinder som förvägrar oss att skåda vad som egentligen hände? Så länge tillförlitliga källor finns kan vi bilda oss relativt goda uppfattningar om händelseförlopp. Kanske är det snarare deras inbördes förhållanden som skiftar. Det är kausalsambanden som framträder i nya ljus. Nya uppgifter som upptäckes och omformar hela vår bild av ett skeende. Vårt tänkande utvecklas och vi ser nya saker i källorna. Hur fantastiskt är inte det? Denna outsinliga källa som aldrig förblir densamma!

Men jag ser att du inte kan släppa tanken på att framtiden bara är en – du vill inte tro det! Du säger: framtiden är full av möjligheter, olika händelsekedjor – skiftande i takt med att vi väljer olika vägar att gå i vårt nu. Men framtiden ligger fast. Den är blott resultatet av alla tidigare händelser. Såsom dina handlingar och ”val” bara är resultatet av tidigare händelser – hela vägen tillbaka till universums födelse. Till tidens uppkomst. Den så kallade ”fria viljans”-problem är således ett pseudoproblem. En följd av ett tusenårigt missförstånd, en fåfäng tilltro till människans förnuft och suveränitet.

Publicerat den

Göteborg-Stockholm

Hemma igen och det är rätt skönt. Göteborg var underbart, men jag drabbades av Stockholmslängtan. Det blev rätt intensiva dagar, och kanske lite för lite sömn. Ah, men jag klagar inte, det var en liten sejour jag verkligen var i behov av.

Dagarna är som vanligt för korta – allt jag vill få gjort får jag inte gjort. Måste börja hantera min tid lite mer effektivt. Hur ska jag annars få ihop två hemtentor (den första redan nästa vecka), en kandidatuppsats (det blev dearest John Gray, fransk symbolism och hermeneutiska tolkningar) och en ny roman (jag har lovat Affe det första utkastet på hennes födelsedag i början av augusti). (Och så ska jag väl uppdatera Stasimon liiite oftare dåra.)

En ny roman tänker läsaren bekymrat. Ännu ett projekt, skall hon då aldrig hålla på med något länge nog att hon blir klar med det. Ja, invändningen är såklart befogad. Men låt mig förklara. Det var häromkvällen som jag satt med Bichette-texten och läste igenom de tre sidor jag skrev strax innan jag åkte till Göteborg. Tonen i dem var annorlunda – bättre skulle jag vilja säga. Men annorlunda jämfört med det jag skrivit innan. Skulle jag skriva om texten, anpassa till denna nya ton? Nej, jag tror inte det skulle blivit riktigt bra ändå. Av samma anledning som jag skjuter på arbetet med Det tudelade trädet lägger jag nu Bichette på is. Inte för att jag tröttnat på dem, utan av den enkla anledningen att jag känner jag ännu inte har de språkliga verktyg de båda texterna kräver. Istället ger jag mig i kast med ännu en övningsroman. Den här gången ingen historisk text, utan något som ligger mig nära. Och det är så lätt! När man inte i varannan mening måste konsultera sin referenslitteratur. Alltså, jag älskar att arbeta på det sättet, men jag måste koncentrera mig på mitt språk och berättarteknik just nu. Så att jag i alla fall har de verktygen redo när jag ger mig i kast med de historiska texterna.

Nu ska jag skriva.