Idag tänker jag lite på platser som är speciella. Nästan magiska. Det kan vara en helt slumpartad ort vars namn du hörde som liten, började associera kring och som, trots att ditt vuxna jag vet att det är fel, har ett skimmer kring sig. I mitt fall är denna plats Västerås. Jag tror att det var för att jag skickade brev till en kattuppfödare som bodde där, fick tillbaka bilder på de fantastiska katter och började idealisera Västerås. Jag skrev hemliga dikter om sockergräset som växte vid gruvan, om människorna som bara log och var vänliga. Trots att det är länge sen nu känns det ändå lite speciellt när tåget mot Göteborg stannar till där. Jag skulle adrig gå av där, vet jag. Inte förstöra den barnsliga drömbild som Västerås blivit för mig.
Nå, sen finns det platser man längtar till. Läser om i böcker och ser i filmer. Man tror att man har en korrekt bild av hur platsen är. Så man åker dit, och väntar på att bli översköljd av allt det magiska. Och det hä’nder inte. Platsen är inte riktigt som man tänkt sig. Eller, ännu vanligare – man själv är inte som man tänkt sig. Det finns platser man måste vänta med, som man måste vara rätt person för att kunna uppleva på rätt sätt. Paris var sådant för mig, vistelsen blev inte som jag tänkt mig. Det finns också platser jag väntar med, som Café Edenborg här i Stockholm, jag är inte rätt person än. Och så finns det platser som jag inte hunnit besöka, men som jag borde besökt tidigare. Som Neuschwanstein. Jag vill fortfarande åka dit, men det kommer inte att vara samma upplevelse som om jag åkt dit som artonåring – när jag var närmast besatt av Ludwig den andre av Bayern.
Till sist finns det platser vars särart du inte inser förrän du håller på att förlora dem. Du har tagit dem för givet, kanske levt för nära dem. Ibland har du tur, det kommer en främling som häpnar och för något ögonblick kan du se platsen ur deras ögon. Kanske kan du flytta därifrån, få distans. Men det är först när du förlorar platsen, när ingen du känner längre bor där, som du
riktigt inser hur magisk platsen egentligen är. Hur magiskt Ljungskile egentligen är.
Hillevi Norburg 