Om dåtiden och om framtiden

Ur en anteckningsbok:

Skulle sålunda dåtiden fungera som ett slags hjälpmedel – ett filter att skåda sin samtid igenom? Missförstå mig inte, jag är den första att skriva under på at historielöshet bidrar till att dåtidens misstag återupprepas. Men är det inte lite typiskt för vår samtid; att studera historien kan inte vara ett ändamål i sig, utan endast ett medel. Faktum ä att dåtiden är långt mer intressant än både samtid och framtid. Samtiden är över på ett ögonblick och allt för nära för att vara överskådlig. Framtiden är bara en – till skillnad från dåtiden som ständigt skiftar. Den måste vi tolka, omtolka om igen. Dåtiden framträder som ljus genom ett prisma vars färger stråla i olika nyanser beroende från vilken vinkel våra blickar möter det. Är denna till synes bedrägliga natur icke önskvärd – ett hinder som förvägrar oss att skåda vad som egentligen hände? Så länge tillförlitliga källor finns kan vi bilda oss relativt goda uppfattningar om händelseförlopp. Kanske är det snarare deras inbördes förhållanden som skiftar. Det är kausalsambanden som framträder i nya ljus. Nya uppgifter som upptäckes och omformar hela vår bild av ett skeende. Vårt tänkande utvecklas och vi ser nya saker i källorna. Hur fantastiskt är inte det? Denna outsinliga källa som aldrig förblir densamma!

Men jag ser att du inte kan släppa tanken på att framtiden bara är en – du vill inte tro det! Du säger: framtiden är full av möjligheter, olika händelsekedjor – skiftande i takt med att vi väljer olika vägar att gå i vårt nu. Men framtiden ligger fast. Den är blott resultatet av alla tidigare händelser. Såsom dina handlingar och ”val” bara är resultatet av tidigare händelser – hela vägen tillbaka till universums födelse. Till tidens uppkomst. Den så kallade ”fria viljans”-problem är således ett pseudoproblem. En följd av ett tusenårigt missförstånd, en fåfäng tilltro till människans förnuft och suveränitet.

Göteborg-Stockholm

Hemma igen och det är rätt skönt. Göteborg var underbart, men jag drabbades av Stockholmslängtan. Det blev rätt intensiva dagar, och kanske lite för lite sömn. Ah, men jag klagar inte, det var en liten sejour jag verkligen var i behov av.

Dagarna är som vanligt för korta – allt jag vill få gjort får jag inte gjort. Måste börja hantera min tid lite mer effektivt. Hur ska jag annars få ihop två hemtentor (den första redan nästa vecka), en kandidatuppsats (det blev dearest John Gray, fransk symbolism och hermeneutiska tolkningar) och en ny roman (jag har lovat Affe det första utkastet på hennes födelsedag i början av augusti). (Och så ska jag väl uppdatera Stasimon liiite oftare dåra.)

En ny roman tänker läsaren bekymrat. Ännu ett projekt, skall hon då aldrig hålla på med något länge nog att hon blir klar med det. Ja, invändningen är såklart befogad. Men låt mig förklara. Det var häromkvällen som jag satt med Bichette-texten och läste igenom de tre sidor jag skrev strax innan jag åkte till Göteborg. Tonen i dem var annorlunda – bättre skulle jag vilja säga. Men annorlunda jämfört med det jag skrivit innan. Skulle jag skriva om texten, anpassa till denna nya ton? Nej, jag tror inte det skulle blivit riktigt bra ändå. Av samma anledning som jag skjuter på arbetet med Det tudelade trädet lägger jag nu Bichette på is. Inte för att jag tröttnat på dem, utan av den enkla anledningen att jag känner jag ännu inte har de språkliga verktyg de båda texterna kräver. Istället ger jag mig i kast med ännu en övningsroman. Den här gången ingen historisk text, utan något som ligger mig nära. Och det är så lätt! När man inte i varannan mening måste konsultera sin referenslitteratur. Alltså, jag älskar att arbeta på det sättet, men jag måste koncentrera mig på mitt språk och berättarteknik just nu. Så att jag i alla fall har de verktygen redo när jag ger mig i kast med de historiska texterna.

Nu ska jag skriva.