Dagarna är som vanligt för korta – allt jag vill få gjort får jag inte gjort. Måste börja hantera min tid lite mer effektivt. Hur ska jag annars få ihop två hemtentor (den första redan nästa vecka), en kandidatuppsats (det blev dearest John Gray, fransk symbolism och hermeneutiska tolkningar) och en ny roman (jag har lovat Affe det första utkastet på hennes födelsedag i början av augusti). (Och så ska jag väl uppdatera Stasimon liiite oftare dåra.)
En ny roman tänker läsaren bekymrat. Ännu ett projekt, skall hon då aldrig hålla på med något länge nog att hon blir klar med det. Ja, invändningen är såklart befogad. Men låt mig förklara. Det var häromkvällen som jag satt med Bichette-texten och läste igenom de tre sidor jag skrev strax innan jag åkte till Göteborg. Tonen i dem var annorlunda – bättre skulle jag vilja säga. Men annorlunda jämfört med det jag skrivit innan. Skulle jag skriva om texten, anpassa till denna nya ton? Nej, jag tror inte det skulle blivit riktigt bra ändå. Av samma anledning som jag skjuter på arbetet med Det tudelade trädet lägger jag nu Bichette på is. Inte för att jag tröttnat på dem, utan av den enkla anledningen att jag känner jag ännu inte har de språkliga verktyg de båda texterna kräver. Istället ger jag mig i kast med ännu en övningsroman. Den här gången ingen historisk text, utan något som ligger mig nära. Och det är så lätt! När man inte i varannan mening måste konsultera sin referenslitteratur. Alltså, jag älskar att arbeta på det sättet, men jag måste koncentrera mig på mitt språk och berättarteknik just nu. Så att jag i alla fall har de verktygen redo när jag ger mig i kast med de historiska texterna.
Nu ska jag skriva.
Hillevi Norburg 