Motstånd

Här sitter jag med vårens första hemtentamen och förtvivlar. Jag känner liksom ett motstånd mot att skriva den. En fyraåring: jagvillintejagvillintejagvillintejagvillinte. En matthet som blir till förlamning. Det värsta: att det inte beror på att jag inte läst på utan, och det är svårt att medge, att jag har svårt att förstå. Abstrakta högtflygande litteraturteorier lämnar alltid en bitter eftersmak. Jag har svårt att orientera mig i dessa tankar om dekonstruktion och post-strukturalism. Jag känner att jag har svårt att beskriva det här – jag får ingen överblick. Nej, låt mig få sjunka ner i min teoretiska omedvetenhet, i min intellektuella halvslummer att drömma fram mina historier.

Annars. Lillebror var på besök och for hem igår. En glädje att ha honom här men också en svidande påminnelse om att mina nära och kära är så långt bort just nu. I mitt relativt korta liv har jag hunnit flytta runt en hel del. Kanske är det därför jag alltid burit på en känsla av viss rotlöshet. Hemma, har jag sagt, är där min familj och mina böcker finns. Tingen har blivit viktiga, mina tavlor, farmors vitrinskåp, farmors toalettbord och min säng. Det är absolut nödvändiga för att jag skall känna mig hemma. Katterna, såklart. Då har jag en möjlighet att börja känna någon slags samhörighet med platsen jag bor på. Men det räcker inte. Det behövs vänskapsband för att knyta mig till platsen – om jag inte ska känna mig som den ständige främlingen, på ett konstant besök. Och jag undrar, räcker det ens med vänskaper att binda mig vid en plats? Kanske kommer saknaden efter familjen, blodsbanden, alltid ligga som ett hinder mellan mig och platsen?