Igår blev jag klar med första utkastet till min översättning av Richard Le Galliennes kortroman: The Worshipper of the Image. Sista kapitlet översatte jag i olivlunden bland hundraåriga, knotiga träd. Regnet hängde i luften, och i molnskuggan vågade sig myggorna fram och svärmade kring mina bara ben. Jag hade gått ut tidigt, en timme tidigare än när jag går till biblioteket. Biblioteket är annars min bästa arbetsplats här i Menton. I början, innan jag upptäckt det, satt jag på café där jag snart blev ett slags stammis om man med stammis menar att man växlar ett par ord och inte behöver formulera sin beställning utan genast får en cappuccino framställd på ”sitt” bord. Men dels var kaffekoppen en liten men återkommande kostnad, dels hade jag inte ro att sitta timme efter timme utan att köpa något ytterligare. I bibliotekets kostnadsfria tystnad, i läsesalen med sitt höga tak, sina stora fönster och bokhyllor och montrar råder precis det lugn som tillåter mig att sjunka ner i textvärldarna. Nå, igår när jag precis satt punkt fylldes parken av skolbarn som skulle ha något slags friluftsdag och fyllde luften med skratt och sorl och den där speciella energin som små barn i grupp ger ifrån sig.
Jag packade ihop datorn och gick upp till Boulevard de Garavan med utsikt över hela bukten och staden som klättrar ner mot den längs kullarna som en romersk amfiteater. Jag fylldes av något slags ömhet för den här platsen, jag tänkte: älskade lilla stad. Annars har jag och Menton inte varit en stor, himlastormande kärleksaffär. Det har varit en underbar tid, och jag är tacksam för den. Nu går den mot sitt slut, en månad återstår innan vi flyger hem till den svenska sommaren. Vi har sett så mycket skönhet, vi har haft glädjen att ta emot många av våra nära och kära och se platsen genom deras ögon. Våra ögon som blivit stumma för de dramatiska klipporna man möts av i samma stund man stiger av tåget, det blå havet utanför våra fönster, vår trädgård som nu doftar av rosor och jasmin – har genom deras hänförda blickar blivit seende igen. Jag borde skrivit om allt, om alltihop, men ja, det blev inte så. Det har inte funnits utrymme att ta alla intryck och bearbeta dem till text, hela tiden har det lagts till nya tills jag blev som ett översvämmat och mättat kärl: jag samlar stoffet och hoppas att det skall kunna ges form i framtiden. Menton, kanske kommer jag sakna dig när vi farit, kanske kommer minnet av dig vara det ljuvaste. Men jag tänker på om när jag först kom till Lyon och det genast och omedelbart kändes som min plats. Fourvière-basilikan på sin höjd på än gång katedral och Camelot, Tête d’Or-parken där jag promenerade i timmatal bland rosorna och svanarna och lejonen. Lyon, min förlorade lustgård som var hetta och fläckiga kattdjur, som var två olikfärgade floder och svala gränder. Antikvariatet där jag alltid hittade böcker som saknats i min bokhylla vare sig jag visste det eller ej, här går jag i bokhandlar och marknader och hittar ingenting. Varje kväll efter att jag borstat tänderna och sminkat av mig möter jag spegelbildens blick och kan inte låta bli att tänka: jag vill hem.
Snart förlorad för mig är det lättare att försonas med Menton, älskade lilla stad. För att högtidlighålla den fullbordade översättningen ville jag gå till Le Galliennes grav uppe på Trabuquet-kyrkogården. På nätet hade jag hittat numret till den grav där han skulle ligga och under de allt mer regntunga molnen klättrade jag hela vägen upp på höjden. När jag väl kommit upp var det emellertid sol. Ett märkligt, overkligt solljus som lyste upp molnen underifrån. Det var varmt och kvavt, jag blev tvungen att ta av koftan och lägga den i väskan. Så började jag söka efter graven. Det fanns en karta vid ingången, men väl inne fanns mycket få orienteringspunkter, lite på måfå gick jag längs raderna. Till slut kom jag fram till platsen där Le Gallienne måste ha legat men… själv var han inte där. Graven var tom. Eller i alla fall borta. Ingen sten, ingenting, bara jord där gräs börjat växa. Jag hade varit förberedd på detta, på nätet hade det stått att gravplatsen bara var bokad till 2023. Precis som med familjen Waterfield i Clos du Peyronnet hade jag kommit precis för sent. På något sätt kändes det ändå kongenialt att Le Gallienne var borta; boken jag precis översatt handlar mycket om döden, om konstens lockelse och livets förgänglighet. Konstnärens odödlighet, vilken chimär den tycktes vara inför den tomma graven efter en bortglömd författare. På den hade stått: ”A man died. An old man died. An old man died in Menton.”
Besynnerligt berörd gick jag ner från kyrkogården. När jag nått boulevarden kom regnet, till en början försiktigt, sedan allt häftigare. Luften fylldes av en grönfrisk doft av jord och väta. Jag tog på mig koftan igen och började gå hemåt. Egentligen hade jag tänkt gå ner genom Gamla Stan och ta strandpromenaden, men istället tog jag samma väg som jag kommit. I olivlunden höll fröknarna på att samla ihop barnen. När jag kom ner till Avenue Porte de France där vårt hus ligger hade regnet redan börjat mattas av. Jag gick över vägen och såg ut över havet, bort mot lilla stenstranden där vi badade för bara någon dag sedan och lät blicken svepa vidare bort mot den italienska gränsen. Och för ett ögonblick längtade jag inte alls bort, alldeles tillfreds och hemma i ögonblicket.
Hillevi Norburg 