Hillevi Norburg

24 februari, 2023

Vit heliotrop // Att försöka göra guld

Nu är det verkligen upploppet. Det återstår två korta kapitel och sen är boken… färdig? Ja, det är den ju såklart inte, när man satt den sista punkten väntar ju en tämligen lång redigeringsprocess. Men det är ändå något speciellt med att ha skrivit en början, en mitt och ett slut, att öppna upp processen och låta andra läsa.

Den här romanen, som jag hoppas ska bli den andra i min bibliografi, började jag skriva hösten 2013. Jag var nygift, bodde i Uppsala och kom en ganska bra bit på vägen. Sen kom jag av mig och tog inte upp romanen igen förrän hösten 2015 när jag tillbringade en månad på Mallorca med ett par vänner. Jag översatte Paulina 1880 på dagarna och på kvällarna/nätterna skrev jag på romanen. Efter dessa två intensiva skrivpass trodde jag mig ha skrivit ungefär 2/3, nu vet jag att det snarare var en fjärdedel 2013 och ytterligare en fjärdedel 2015 – texten blev längre än jag initialt tänkt mig. Vad jag skrivit dessa två första månader i Menton är med andra ord romanens andra hälft. Ett arbete som ändå gått förhållandevis lätt – men sen hade jag en ganska god synopsis klar, det handlade mest om att skriva ut det jag redan tänkt ut samt läsa in mig på diverse miljöer.

Vit heliotrop handlar om en ung kvinna i 1890-talets Paris som överkommer sin psykiska ohälsa – hon lider av vad vi idag nog skulle kalla bipolär sjukdom eller manodepression – genom att bli ett erotiskt subjekt. I romanens första hälft ligger tyngdpunkten på depression och maniska skov, i den andra på det erotiska uppvaknandet. Intrigen har under skrivandet gång skiftat ganska mycket, det är inte så konstigt för den är för mig av underordnad betydelse. När jag började skriva den här texten var det som ett slags gåva till mig själv. Jag hade precis skrivit klart en annan Paris-roman som jag försökt anpassa efter samtidens normer. Den utspelade sig i nutid och handlade om en lite vilsen kvinna som kommer till Paris och blir tillsammans med en fotograf. Genom en rad korta kapitel, nästan mini-noveller, fick man följa deras kärlekshistoria i uppbruten kronologi. Den blev sedermera gruvligt refuserad och då tänkte jag väl att jag kanske aldrig skulle komma att passera nålsögat och bli publicerad författare. Lusten, behovet, att skriva brann fortfarande i mig – så jag bestämde mig för att skriva för min egen skull. Den enda principen som skulle vägleda mig i den nya texten var att nedlägga i den ALLT jag tycker om. Jag skulle frossa i 1800-talet, fylla sida upp och sida ner med interiörerna, med figurerna, med kläderna, med litteraturen, med städerna som jag älskar. Jag skulle inte hålla tillbaka språket det minsta. Resultatet blev en stil som är lite pratigare och liksom lättsammare än min debut Messalina – och samtidigt än mer ornamenterad, men (tänker jag mig) med en glimt i ögat. Jag tänker att den som hade lite svårt för Messalina kommer att ha lättare att ta till sig Vit heliotrop, och samtidigt att den som älskade Messalina också kommer att älska Vit heliotrop!

Den senaste tiden har jag lyssnat på Strindbergs Inferno som jag inte hade läst tidigare. Vilket geni han är ändå, Strindberg! och vilket asshole! Nå, jag tänkte ändå på hur ofta namnkunniga författare eller vetenskapsmän liksom snöar in på ett stickspår som de – kortvarigt eller permanent – betraktar som sitt huvudsakliga bidrag till mänskligheten när det egentligen tar tid i anspråk från det verkligt betydelsefulla. Strindberg som tar sig för att göra guld, Newtons ockultism, etcetera etcetera. Ibland undrar jag om romanskrivandet är min alkemi, dvs jag behandlar det som mitt stora kall här i livet, men egentligen är insats som förmedlare av dekadensklassiker till svenska språket mer betydelsefullt. Nå, jag kan inte riktigt bestämma mig för om nyckeln till ett fruktsamt arbete och någon form av själslig balans är att inte ta sig på för stort allvar, eller motsatsen: just att ta sig på alldeles för stort allvar? Vit heliotrop: bagatell eller magnum opus? Je ne sais pas. Ädelmetall eller kattguld. Åh, bara det glittrar, spelar det då någon roll?

15 februari, 2023

Vackert väder och Mardrömmar

Vädret har slagit om. Det är som svensk försommar, solen lyser och lyser, milda vindar. Jag önskar jag kunde kasta mig ut i det vackra vädret, men har smittats av min dotters förkylning. Det är andra dagen jag stannat hemma, men idag gick det i alla fall att skriva lite på förmiddagen. Nu sover min dotter och min man har gått till stranden med vår son för att jag ska få vila lite. Alltså ligger jag på soffan, solen faller in genom de höga fönstren, i min nya sidenpyjamas som jag fick i Alla hjärtans dag-present och ströläser lite. Tillvaron är inte allt för tung trots nästäppa och hosta.

Hemma i Sverige har samlingen med skräcknoveller av Guy de Maupassant som jag översatt för Hastur förlag kommit från tryckeriet och redan skickats ut till prenumeranter. Maupassant var ett av de första författarskapen jag upptäckte i det lilla antikvariatet vid floden i Uddevalla där jag gick gymnasiet. Hans noveller var enkla att ta till sig, men bjöd på en psykologisk skärpa och en pessimistisk livssyn som genast förförde mitt tonårssinne. Att översätta dem i vuxen ålder var att erövra ett språk jag känt sedan ungdomen; det gick helt sömlöst, jag översatte i en rasande takt. Hastur Förlag lät mig mycket generöst fritt välja bland Maupassants skräcknoveller och välja ut mina favoriter – allt från regelrätt gotisk kyrkogårdsromantik till mer psykologiserade vansinnesskildringar (det är de senare som är läskiga på riktigt). Min absoluta favorit är såklart en av de mer erotiskt laddade novellerna om en vacker hårfläta som blir en herres fetisch … Utöver översättning, noter och små kommentarer fick jag dessutom fria händer att skriva förord: det blev vansinnigt långt, ett slags liten novell i sig som berättar Maupassants märkliga och tragiska levnadsöde. Det var roligt att få göra en så generös utgåva, full av extramaterial och små påskägg, att inte behöva hålla tillbaka alls. Jag hoppas att den här utgivningen får fler Maupassant att hitta till några nya läsare, och gamla läsare att hitta till hans fantastik. Alla mina böcker och översättningar är passionsprojekt, men det här ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Bäst gör man i att beställa den direkt från förlaget här.

12 februari, 202312 februari, 2023

Utflykterna

Det är sent på söndagskvällen, och egentligen borde jag gå och lägga mig. Men jag sov lite i eftermiddags – efter att jag och min son varit i kyrkan och vi sedan ätit lunch hemma – och finns det något värre än att lägga sig och sedan inte somna utan bara ligga och vrida och vända sig tills sömnen till slut äntligen inträder?

Det är söndag, och fem veckor sedan vi anlände. Tiden flyger verkligen, den här vistelsen kommer vara över på ett ögonblick. Den här veckan har vi inte heller gjort någon utflykt, det var ju den där inställda resan till Aix-les-Bains, det förhållandevis kalla (runt tio grader) och blåsiga vädret samt att make och dotter blivit förkylda nu i helgen. Annars har vi som målsättning att göra en hel- eller i alla fall halvdagstur i veckan så att vi också upplever mer än vardagen i Menton.

Förra lördagen åkte vi till Èze. Jag är glad att vi gjorde det nu, och inte väntade längre in på säsongen. Den lilla medeltidsbyn ligger högt upp i bergen, och är själv vindlande gränder, trappor, smala stenbelagda gator. Högt upp, i slottsruinerna, ligger en fullkomligt makalös tropisk trädgård full av kaktusar. (Vi hade, kanske lite strängt, varnat vår son för att kaktusarna sticks och att man inte skall röra vid dem, vilket inpräntat en måhända något överdriven respekt för dessa växter. Till en början var han orolig för att kaktusarna skulle ”ta honom”, men accepterade när jag förklarade att det inte alls var någon fara att gå nära dem, de kan inte röra sig , älskling, det är bara vi som inte ska ta på dem för då kan man sticka sig.) Redan nu, i den absoluta lågsäsongen, var det inte helt lätt att mötas på de smala stigarna och i trapporna – speciellt inte med två små barn. I långa stunder var vi dessutom helt ensamma och kunde ta in landskapet obehindrat. Nackdelen var att inga restauranger öppnat ännu. Men det var lika mysigt, om inte mysigare, att köpa picknick i snabbköpet och sätta sig på en låg mur med jordgubbar, croissanter, tabouleh, oliver, ost och lite vin. Nästa vecka tänker jag att vi ska åka till Sanremo om hälsa och väder tillåter.

Kanske får man räkna veckans utflykt som besöket på citronfestivalens första dag? Vi gick i och för sig inte ens bort till själva festivalområdet, utan titta på marknaderna som passat på att slå upp sina stånd i samband med den. Roligast var antikmarknaden som väckte ett svårt habegär i mig. Mest intresserad blev jag av ett par antika fjärilar i glaskupor att hänga på väggen. De såg bleka och sköra ut av ålder, konstföremål precis på gränsen mellan äckel och skönhet. Till slut blev det enda vi köpte en snäcka som vår son valde ut. När man sätter den mot örat hör man havet, jag sade att snäckan bott i havet och bär minnet av det inom sig, så att vi kan höra det nu. Stor fascination, det magiska bruset, ett sätt att också när allt detta är över bära med sig minnet av Menton och höra vågornas brus på en tråkig Upplandsslätt.

6 februari, 20236 februari, 2023

Eh bien, no Bains

Det är måndag, inatt blåste det storm. Jag trodde först det var något slags gatsoparmaskin som lät utanför, men det bara fortsatte och fortsatte. Jag kunde inte sova, så till slut steg jag upp och gick ut i vardagsrummet. Vårt sovrum ligger mot norr, mot bergen – från vardagsrummets höga fönsterdörrar såg jag ut mot strandpromenaden, hamnen och bortom det ett upprört och månbelyst hav. Vinden rev i palmer och flaggor, man såg nästan inga bilar – jag gissar att vägen vid havet mot Italien var avstängd för när det blåser hårt sköljer vågorna över vägbanan. Jag väckte min man som fick hjälpa mig att stänga luckorna, annars brukar vi låta dem stå öppna mot balkongen. Sedan gick vi och lade oss, jag kunde fortfarande inte sova och efter en stund gick jag och lade mig hos barnen, min dotter har en period då hon sover lätt och oroligt och gärna vill ha en vuxen intill sig. Så där låg jag, mellan mina två sovande barn, och ett väldigt lugn kom över mig. Trots vinden som ven utanför, trots grannens hysteriska vindspel som klingade (och jag har sätt tillräckligt många skräckfilmer för att finna det ljudet minst sagt oroväckande), kände jag frid. Det tog fortfarande ett tag, men till slut somnade jag.

Vi vaknade ganska sent, halv åtta. Det är man inte bortskämt med, så jag kom inte iväg så tidigt som jag kanske skulle önskat. Biblioteket där jag brukar sitta och skriva är stängt på måndagar, så jag sitter på ett av strandcaféerna och dricker en deliciös cappuccino. Genom den öppna dörren hör man havet som kastar sig mot stranden, det är inte längre storm men det blåser friskt.

Imorgon skulle jag egentligen ha åkt på en kort resa, det skulle varit första gången jag var borta från barnen två nätter, ja, inte ens en har jag varit borta på dessa tre år som de funnits i mitt liv. (Om man inte räknar de två dygn jag var borta från vår son när jag låg på BB i samband med vår dotters födelse.) Men mitt TGV blev inställt eftersom det är generalstrejk – i stället för att boka om bokade jag av. Kanske åker jag senare, kanske lägger jag pengarna på något annat. När jag bokade hade det känts angeläget, ja rent av nödvändigt att åka tillbaka till Aix-les-Bains som jag bara besökt som hastigast en eftermiddag när jag bodde i Lyon. Det var också där och då jag bestämde mig för att en episod i romanen jag då påbörjat skulle utspela sig där. Sen hände mycket, romanen lades på is, och nu när jag tagit upp den igen och skrivit mig fram till resan till Aix är minnet av detta ”Alpernas Riviera” avlägset och vagt. Det mesta kan man läsa sig till, jag har utmärkta reseskildringar och illustrerade böcker över Aix-les-Bains under la Belle Époque, men det finns något som man bara kan nå fram till genom att besöka en ort. En platsens topografi, hur dess beståndsdelar hänger ihop. Och vidare: dess atmosfär. Ja, jag kan läsa om solen som går ner bakom bergstoppen ”Dent-du-Chat”, Kattens tand, men ser jag det själv finns det något bortom orden – bilden, känslan, luften – som jag på egen hand kan försöka transponera till litteratur. För mig föreligger emellertid ytterligare en svårighet, eftersom min roman utspelar sig på 1890-talet kommer jag ju inte att uppleva platsen som jag vill skildra. Likt en arkeolog kommer jag tvingas avtäcka mer än ett sekels utveckling och förändring, försöka hitta spår och lämningar från den tid som jag önskar beskriva.

Att jag avbokade resan var dels för att biljetterna stuckit iväg i pris, att jag redan börjat vackla under separationsångesten att lämna barnen och kanske främst för att jag insåg att det är fel årstid. Mina romanfigurer kommer vara där under högsommaren, kanske vore det klokare att vänta lite och åka när våren hunnit lite längre däruppe i bergen. Åh, men lite sörjer jag min resa ändå. Att återse mitt Lyon, jag hade planerat in några timmar där både på vägen dit och tillbaka – att återerövra ensamheten och ensamresandet… Att ta in på ett hotell med utsikt över alptoppar, att röra mig i min fiktions miljöer och äta middag i kasinots restaurang… Och kanske främst, att lägga ned investeringen i tid, pengar och familjeuppoffring i romanprojektet som för att säga att det är på riktigt och att jag tar det på djupt allvar. Om jag inte gör det, varför skulle någon annan?

4 februari, 2023

Franska vardagar och en födelsedag

Kära dagbok, tiden går så snabbt. Nu har vi varit här i nästan fyra veckor, varav tre så kallade ”vardagsveckor” när jag skrivit ett par timmar varje dag. Den här veckan har jag varvat att sitta caféet i hamnen precis på andra sidan vägen och på biblioteket, den i särklass bästa arbetsplatsen hittills. Förutom den sympatiska miljön med fulla bokhyllor och högt till tak finns eluttag till datorn på alla bord, det är lugnt och tyst och det finns plats att bre ut sig med sina böcker och anteckningsblock. Dessutom får man en härlig morgonpromenad när man går dit. (Enda nackdelen är öppettiderna som hade kunnat vara mer generösa.) Igår när jag gick förbi gågatan var den sedvanliga loppmarknaden som står alla fredagar och söndagar på plats. Porslin, smycken, böcker, möbler, tavlor… om jag hade haft möjligheten hade jag fyllt en skåpbil med vackra saker och tagit med hem till Sverige när detta halvår kommit till ända.

Igår var vädret synnerligen vackert, jag åt lunch på strandpromenaden och mötte sedan upp familjen där. Vi promenerade sedan bort till Roquebrune-Cap-Martin – där vi ursprungligen hade hyrt boende, men så kom pandemin i vägen och sedan vår dotter, och allt sköts upp. Det är en vacker promenad att göra längs vattnet, och på vägen kan man studera de väldiga palatshotellen från början av nittonhundratalet och mellan dem pittoreska villor och (semester)lägenhetskomplex. Det var stillsammare borta i Roquebrune, man försökte göra sig en uppfattning om hur tillvaron hade artat sig där. Vi hade inte saknat den ganska tunga trafiken som går förbi vårt hus, men i övrigt föredrar vi nog ändå vårt gula hus med gröna luckor vid Garavanbukten. Efter denna tid har det blivit ett ”hemma”, så fort vi rundar udden vid Menton eller stiger av vid tågstationen två minuter bort känner vi att det här är våra kvarter och man slappnar av lite grann i den välbekanta omgivningen.

I tisdags fyllde min son tre år. Det är också tid som passerat alltför snabbt och samtidigt var så fullt av ett överflöd av, hur ska man säga, utveckling? Förutom att vi gjort mycket roligt och delat en stillsam men ganska underbar vardag har vi alla vuxit in i våra roller och utvecklats med dem, vi vuxna som föräldrar och vår son som en människa. Nu är han en liten person med ett eget, avancerat inre liv fullt av funderingar, reflektioner och känslor. Han kan säga ”mamma, jag älskar dig” och ha förväntningar på en dag, i synnerhet en födelsedag. Vi gjorde allt han tycker om: öppnade paket, åkte karusell, gick till stranden med den nya grävskopan, gick till bageriet och köpte en tårta. Mormor hade skickat en peng, den fick han välja ut en leksak för i leksaksbutiken (han valde en buss). Till lunch gick vi till ett av de gamla sekelskifteshotellen, som tyvärr inte behållit något av sin forna charm. Även matsalen var sönderrenoverad, men försökte ändå ge något slags känsla av Belle Époque. Det blev en fin dag på alla sätt.

Dagen efter kom bilder upp bland mina Facebook-minnen från tre år sedan, när vi kommit hem med Theodor. Det är fortfarande lite svårt att se dem, att se oss lyckliga och ovetande om att vi bara några dagar kommer vara tillbaka med sjukhuset med gulsoten och blodbytet och allt. Men det är som ett gammalt blåmärke, något som ömmar lite när man rör vid det men inte annars. Jag är ändå glad att det läkts så väl av tidens gång. Och mest av allt är jag glad över min son och min dotter och inte minst dessa franska dagar som jag får tillbringa med dem.

28 januari, 2023

En välbekant doft

Jag brukar inte handla i den butiken. Men när vi lämnade Sverige var min duscholja nästan slut, jag ville inte köpa en ny utan spara in på vikten i bagaget. Efter två veckor där jag lånat barnens duschgel var jag alltså i desperat behov av en ny olja.

Det var rea, så när vi på en av våra många promenader gick förbi l’Occitane gick vi in. Där fanns en (1) olja, jag tyckte mig läsa 5€ och tyckte det var ett nästan oförskämt bra pris. Först när vi kom hem och jag och maken talade om oljan förstod jag att den varit nedsatt med 5€, den hade kostat mig 20€ – ett pris jag aldrig hade betalat för en duscholja om jag förstått att det.

I början av veckan använde jag den för första gången. I samma stund som jag öppnade den lilla korken fylldes mina näsborrar, sedan hela det ångfyllda badrummet av en mig välbekant doft. Oljan luktade precis, verkligen precis, som den parfym med heliotrop i art nouveau-flakong som jag köpte i Paris för många år sedan och brukade parfymera mina bad i Lyon med. Alla tillfälligheter som fört denna alltför dyra olja i min väg, till mitt badrum, hade resulterat i att jag kunde marinera mig i denna doft, denna doft som dessutom är namnet på romanen jag skriver på just nu: Vit heliotrop. Jag väljer att tolka detta väldoftande sammanträffande som ett litet tecken från Försynen att jag gör rätt i att ägna mig åt den här texten under vår séjour i Menton.

25 januari, 202325 januari, 2023

Första gången i Nice // Vardag

Det är onsdag morgon, klockan är tjugo över sju och jag har redan hunnit jobba gott och väl en timme. Min son, som redan i vanliga fall är morgonpigg, vaknade av en hostattack kvart i sex och efter det var det som förgjort att försöka få honom att somna om. Nu ser han på barnprogram mysigt nedbäddad under filten han förälskade sig i vid sitt första besök i det lokala snabbköpet och som min make sedan överraskade honom med att köpa. Det är en fuskpälsfilt av billiga material, oändligt len och gosig, det är som att vira ett stort gossedjur om sig – den har hållit oss varma dessa frusna vinterdagar. Ute är det varmare än hemma i Sverige, men själva huset och lägenheten kallare. Utöver filten har vi också fått investera i tofflor. Men jag har läst att mimosan blommar nu, så jag gissar att det betyder att våren snart är här.

Igår gjorde vi en liten utflykt och åkte till Nice. Det var väldigt blåsigt, annars hade det varit behagligt i solen. Landskapet från tågfönstret var fantastiskt, havet blått och glittrande. Nice kändes väldigt vitt efter att man vant sig vid Mentons gula och orange toner. Det kändes bra att vara i en större stad igen, min son gladde sig åt spårvagnarna, min dotter skrattade åt duvorna. Vi såg i skyltfönstrena, vi gick ner till Promenade des Anglais och på något sätt var det inte vad jag väntat mig. Det var mer strand än jag trott, det var samtidigt mindre strand än jag trott. Framför allt kändes staden mindre än jag föreställt mig. Vi åt lunch på en italiensk restaurang i den gamla stan, jag trodde jag beställde lite charkuterier, mozzarella och kronärtskocka för att vara nyttig och inte välja pasta eller pizza – nämnda ingredienser kom emellertid inbakade i ett flottigt pizzabröd. Gudomligt gott, men inte särskilt nyttigt. Vi klättrade upp för trapporna upp till slottskullen för att låta barnen leka en stund på lekplatsen där. Vi såg utsikter, vattenfall och begravningsplatser. När vi kom ner hade det blivit eftermiddag och ljuset i gamla Nice gränder var gult och varm. Först somnade dottern mot sin fars bröst i selen, sedan sonen i vagnen. Vi kunde slå oss ner på en servering strax under ett infravärmare och i lugn och ro dricka ett glas iskallt och fullkomligt fantastiskt Sancerre. En tågresa hem: två glada men lite trötta barn, två lite trötta men glada föräldrar.

Nu är det eftermiddag, jag har en så förskräcklig mensvärk att jag bestämt mig för att jobba hemifrån. Det är inte helt lätt, dels för värken, dels för barnen som gärna skulle vilja involvera mig i sina lekar. Strax innan lunch fick vi en fin stund när jag satt och skrev för hand och båda barnen satt intill mig vid vårt stora matbord och ritade (nåja, min dotter lekte mest med pennorna). Så faller vi allt mer in i en rytm här, och jag försjunker allt djupare i mitt skrivande och den påbörjade romanen.

22 januari, 2023

Två veckor, att komma hem

Nu har två veckor i Menton redan förflutit. En vecka att göra sig hemmastadda i den nya lägenheten i huset där Robert Louis Stevenson – känd för att ha skrivit klassiker som Dr. Jekyll och Mr. Hyde) lustigt nog bott. (Det är f ö andra gången jag bor i en byggnad där Stevenson logerat, jag var som bekant stipendiat i Grez-sur-Loing i hotell Chevillon, som svensk fick jag bo i Strindberg-rummet, de skotska stipendiaterna bodde i Stevenson-rummet). Och en vecka där rutinerna för den nya tillvaron upprättats, det vill säga: jag har varje dag denna vecka gått iväg på förmiddagen och sedan skrivit koncentrerat på romanen ett par timmar. Jag är lite överraskad över hur lätt det gått, trots att det var så länge sedan jag ägnat mig åt skönlitterärt skrivande. Om jag kan förmå mig att slita mig från barnen lite längre – kanske är en förutsättning att jag kommer iväg tidigare? – tror jag att jag kommer förlänga mina pass något så att jag får mer skrivet per dag.

Något jag inte väntat mig var den fullkomliga återgång till tidigare läspreferenser som skulle drabba mig i samma stund som jag satte fötterna på fransk jord. Åren med barnen har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och tvingats lyssna till den typ av litteratur som det inte gör något att man stundom bara lyssnar med ett halvt öra – ett barn kommer och kräver ens uppmärksamhet, man ligger på soffan och råkar somna ifrån en stund etc. Det vill säga handlingsdriven, lättsam underhållningslitteratur. Även om jag även i denna genre försökt hålla mig till böcker av en viss verkshöjd har jag också tänkt på det hela som ett lite experiment, ett sätt för mig att botanisera bland bästsäljarna och förstå lite mer av vad ”verklighetens folk” läser ute i stugorna. En del har varit dåligt, men mycket har varit underhållande. Nå, här i Menton är blotta tanken på att lyssna på en svensk deckare fullkomligt otänkbar, närmast motbjudande. Det skulle föra mig tillbaka till lägenheten i Uppsala och det svenska vintermörkret i ett nafs, en fullkomligt klaustrofobisk upplevelse. Jag är inte mindre trött, jag har inte mer så kallad ”egentid” utan barnen till att läsa – ändå är det som att den höga himlen här, de stora rummen med tre meter i takhöjd, tillåter min själ att andas, att svinga sig mot nya höjder och att läsa riktig litteratur igen. Jag längtar efter fysiska böcker – men fick av naturliga skäl inte med mig så många på flyget utan var tvungen att prioritera referensböcker till arbetet med romanen i det avseendet. Att lyssna på en ljudbok lockar inte det minsta, så jag har motvilligt fått nöja mig med att läsa i mobilen. Just nu? Balzac. De franska 1800-talets realister är alltid det jag återvänder till när jag behöver få komma ”hem” i litteraturen. Jag läste dem innan min kärlekshistoria med sekelskiftet började, de är grunden jag står på, de är trygghet och berättarglädje. De är en värld och ett språk som resonerar i mig, som stämmer mig till harmoni.

18 januari, 2023

Stunden före, ”en passant” utanför

Härom kvällen såg jag och maken Netflix-filmen The pale blue eye som inspirerats av Edgar Allan Poes verk och biografi. Jag blev ganska förtjust, det 1800-tals mörka kvällsmiljöerna mot vit snö, vagt olycksbådande bildspråket etc kändes effektfullt och i linje med en Poesk estetik. På sätt och vis var kanske det som fick mig att verkligen uppskatta filmen hur den väckte ett minne av litteraturen som är dess förlaga. I perioder har jag läst mycket Poe (även lyssnat mycket på Lou Reeds konceptalbum där ett antal välrenommerade skådespelare läser dikter och noveller, tips!), och nu påmindes jag av hur mycket jag älskar den där säregna stämningen som råder i Poes verk. Jag ägnade mig vid filmens slut åt en del googlande och hamnade då i prosastycket ”Landor’s Cabin” vilket i princip bara är en enda lång och suggestiv miljöbeskrivning. Underbart!

Förutom min privata Poe-revival så tar jag med mig en särskild scen från filmen. Premissen för filmen är i korthet att en kadett på en militärskola hängt sig, kommissarien Landor kallas in för att utreda vad som hänt och tar då hjälp av Poe som också är kadett på skolan (vilket han som 22-åring också var i verkligheten, själva intrigen är emellertid fullkomligt påhittad). I scenen ifråga befinner vi oss hemma hos kadettskolans läkare. Hans familj spelar en central roll och känns i alla fall delvis modellerad efter huset Usher. Nå, läkaren och Christian Bales antihjälte Landor har lämnat sällskapet för ett enskilt samtal i vad jag tror mig minnas är läkarens arbetsrum. Utan att du som betraktare tänker på det har dottern i huset börjat spela på den stora flygeln ute i salongen. När dörren till arbetsrummet öppnas av sonen ökar musiken i styrka. Vi följer sedan Bale som säger att han ska ta lite luft innan han ansluter sig till de andra, han går genom passagen som går förbi salongen och kameran blir för ett par ögonblick hans ögon, vi ser dotterns rygg genom den öppna dörren, brodern och Poe som andäktigt lyssnar på pianospelet.

När jag såg den här scenen fick jag som en häftig och liksom drabbande estetisk upplevelse. Jag tänkte att det också i verkliga livet är något alldeles speciellt med ögonblicken när du bara är på väg in i festen eller spelet eller samvaron, vilket det än är. Jag tänkte på när jag arbetade på Drottningholms slottsteater och gick genom de öde rummen strax innan första akten skulle ta slut. Att stå bakom en stängd dörr och höra musiken som pågår innanför och sedan tystnaden när publiken gemensamt drar efter andan och sedan brister ut i applåder, redo att släppa ut dem till pausens förfriskningar och själv liksom sväljas av deras entusiastiska ström. Eller när man är på fest och går på toaletten, man hör festljuden genom dörren. Visst stannar man till med handen på dörrhandtaget, dröjer ett litet ögonblick i ”stunden före”? Man vet att man snart kommer vara tillbaka och del av festen, men när man står utanför och står i den betraktandes position kan man hänge sig åt obefläckad förväntan. Man öppnar dörren, ljuden ökar, man är i rörelse men fortfarande utanför, allting stegras.

Jag tyckte The pale blue eye fångade den där känslan väl och jag förundrades lite över att man inte stöter på den oftare i film och litteratur. Jag tänker att det är lite samma sak som i Eyes wide shut (fler ögon!) när Tom Cruise går genom salarna och kameran liksom sveper fram. Även om Cruise där rör sig i salarna är det i en position av betraktare och det är som att han betraktar det som sker som genom en dörröppning, dvs utan att själv delta. (Jag har inte sett filmen på länge, men det är i alla fall så jag minns det.) Eller entagningsfilmen Den ryska arken som jag var mycket förtjust i när den kom. Jag förstår ju att det är ett svårt grepp att använda konsekvent, ofta vill kreatören vara i skeendets mitt, där handlingen och kriserna utspelar sig. Vidare förutsätter en periferi ett centrum och ett verk blir som ett eget kraftfält, det som skildras i bild eller text får en egen densitet bara i kraft av att existera. Att låta det centrala vara helt frånvarande från verket är om inte omöjligt så svårt. Ändå skulle jag vilja skriva något som är precis sådär, som bara är ”stunden före” och där själva historien, vad skeendet egentligen betyder, förblir undflyende och ogreppbart. Inte för att det obegripligt eller flummigt, inte för att det inte finns, utan för att vi bara betraktar det från tröskeln en passant.

13 januari, 2023

Sinnesintrycken

Vinterfärgerna är vackra pasteller här. Rosa, blått – ibland sjuk av orange vid gryning och skymning. Det är en romantiskt ljus, mjölkigt och disigt, jag har svårt att få det att harmoniera med växtligheten här. Det drömska ljuset, det borde ligga över en sagoskog, över ängar eller nordligare hav. För mitt öga rimmar det illa med palmerna, med kaktusarna och de väldiga bladen. Växterna är för stora här, monstrositeter från en urtid med jätteödlor. Inbäddade i värme och sommarens gula ljus blir erbjuder deras proportioner en välbehövlig svalka, de passar i det varma och överhettade landskapet. Men fjorton grader, det är tidig svensk försommar. Dissonansen blir ett vagt obehag, en unheimlich effekt, de oproportionerliga växterna framträder sådana som det verkligen är.

Sedan är det havet som jag inte tycker luktar hav? Har det alltid varit så? Jag försöker tänka tillbaka till mina italienska resor. Kunde man inte känns den diskreta havsdoften krypa upp längs gränderna när man närmade sig vattnet? Är det ålder, en kvardröjande effekt av coronan i somras? All annan doft och smak finns kvar, men havet bjuder inte på en överväldigande lukt av hav. Kanske är mina doftminnen från andra, vildare, saltare?, hav. Den väldiga Atlanten, barndomens västkust. Kanske kommer lukten med värmen.