Couvent des Jacobins

Hela veckan hade jag burit en förväntan som växte för var dag. Högtidsstunden, fredagsmiddagen som inleder helgen, är den stund på veckan som jag uppskattar allra mest. Än ligger hela helgen med dess löften av aktiviteter och rekreation framför en, man släpper arbetets anspänning, slappnar av och korkar upp vinet. I fredags var det emellertid just vinet som blev ett smolk i en annars utomordentligt välkomponerad middag. En fredag kväll vill man äta något som är gott och gärna känns lite lyxigt, men som kräver minimalt med arbete. Alltså hade vi köpt ett nät färska musslor från Hambergs som vi kokade i vitt vin med schalottenlök, stjälkselleri, grädde och färsk persilja. Till det: pommes frites och tryffelmajonäs. Minimal insats, maximal utdelning. Men så var det detta med måltidsdrycken.

Först måste vi dock rekapitulera lite för att läsaren ska förstå bakgrunden och med den: allvaret. I november 2017 tillbringade jag mina sista veckor i Lyon. Min dåvarande man och jag hade bestämt oss för att skiljas, i lägenheten stod lådorna klara med mina böcker och mitt porslin som skulle skickas hem till Stockholm. En av de sista kvällarna gick vi en sista barrunda, ett slags gravöl över vårt äktenskap. I något slags absurd vilja att liksom ”krama det sista” ur relationen som snart skulle brytas (som vore min blivande exman skyldig mig något jag tyckte att jag inte fått emotionellt och därmed skulle inkasseras ekonomiskt) valde jag konsekvent det dyraste alternativen på drinkmenyerna. Så kom det sig att jag drack mitt första och sista glas Condrieu – det ljuvligaste vita vin jag någonsin smakat. Det var (som sagt) dyrt, ett vanligt glas vitt kostade kanske 4-5€, detta 15€.

Nå, häromveckan köpte min nuvarande man hem ett vitt vin lite på måfå och när det nådde min tunga slungades jag tillbaka till den där uteserveringen på Rue Juliette Récamier. Det var inte från Condrieu (söder om stan), utan Beaune som ligger en bit norr om Lyon, men smakerna var likartade och njutningen sublim. Inför vårt fredagsmys bestämde vi oss för att återigen köpa samma vin och avnjuta det till musslorna. Döm om vår häpnad när det inte alls svarade upp till förväntningarna, av den lilla anledningen att flaskan vi drack i förrgår var från 2018 och den för några veckor sedan från 2019. Det var inte odrickbart, det var gott – men långt ifrån en sublim upplevelse.

När vi senare under kvällen stod på balkongen för att i festkvällens anda (jag hade någon idé om en backanalisk yra av små njutningar) feströka en mentolcigarett (inköpt innan de förbjöds) och med de sista varmgula dropparna i glasen konstaterade vi att det nog var första gången vi reagerat på olika årgångar av ett vin. Därmed måste man väl ändå säga att vi, utan att vara pålästa på druvsorter och distrikt, genom blotta erfarenheten och en allt mer vältränad palett intuitivt helt enkelt nått en ny nivå av sybaritiskt konnässörskap.

Throwback Thursday: 6 januari 2020

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Trettondag

Lättjefulla, utdragna dagar som följer på julens runtfarande, lite stimmiga, tid. Gråa, disiga dagar som bara lyses upp av något enskilt snöfall eller en plötslig påhälsning av solen. Jag är förkyld, uttröttad av avbrotten i rutinen – jul, nyår, besökande släkt och vänner – ljuvliga undantagstillstånd men med tempoväxlingar som jag är känslig för dagar som dessa.

Därför tillåta sig att ligga på soffan som en stor, överviktig och loj, katt och nöjesläsa roman efter roman. Äta en chokladbit då och då, svälja en munfull te.

Det är 27 dagar kvar till beräknad födsel nu. Då skall ett nytt liv börja. Hans, men också mitt. Det är i vart fall vad alla säger, att jag inte kan veta, att det inte går att förbereda sig för. En fullkomligt otillgänglig del av den mänskliga erfarenheten, en förskjutning av perspektivet som förändrar allt. Jag vet inte, kanske är det så. Kanske, tänker jag ibland, var jag tvungen att gå igenom den där förändringen innan barnet ens börjat växa i mig. Att jag skrev om delar av mig; att jag blev en annan och att hon var öppen och längtande för moderskapets möjlighet? Att allt hade varit mycket annorlunda om jag inte varit trettiofyra utan tjugofyra när jag bar mitt första barn.

Idag läste jag ut Modianos Villa Triste. Länge har den legat i min mentala läshög och nu fick den inleda årets läsning. Det är, om man så vill, en typisk Modiano-roman. Det är minnet, platserna, det förflutnas undflyende gestalter. I förordet understryker Horace Engdahl släktskapet med Stendahl och Modianos beundran för Simenon – i synnerhet det andra har jag inte tänkt på tidigare, men det nu mycket tydligt.

Jag hade fått för mig att romanen utspelade sig på Rivieran, att det skulle vara i en bedagad badort. Till min stora överraskning är den namnlösa orten istället inspirerad av Annecy, miljön är bedagad kurort vid schweiziska gränsen. Alperna, ett ändå behagligt klimat med palmer längs promenaderna vid sjön. Det är mina trakter, Aix-les-Bains med sitt vita kasino som en gräddbakelse mitt i staden, Annecy med lyxhotellen på sluttningarna, bergsbanan som går genom sommargrönskan.

Stämningen av långa, utdragna eftermiddagar när man väntar i overksamhet på att solen ska gå ner och man gå ut och äta på någon restaurang där lättsam musik spelas av en liten orkester klädd i kostymer av billigt tyg för uttråkade säsongsgäster. I Modianos romaner är allt liksom lite flytande och slumpartad, berättaren kan inte riktigt redogöra för händelsekedjorna eller sin egen agens – inför andras står han ofta frågande, de andras handlingar är tecken han inte förmår tyda fullt ut.

En sådan flytande och konturlös tillvaro, en sådan eftermiddags-stämning eller soldränkta ögonblick utan början eller slut har länge utövat en väldig lockelse på mig. Läsningen väcker minnesbilder från Lyon i mig. Hur jag gick ut efter lunch att promenera bort mina ensamma eftermiddagar i parken; den varma, franska solen och den ändå friska luften som rullade ner från Alperna i fjärran; blomprakten när rosorna började slå ut; de sömniga lejonen i det lilla menageriet. Att gå förbi någon av stammisbarerna på väg hem för ett glas kallt vitt vin bland de bekanta främlingarna.

Så ensam kommer jag aldrig att vara igen. Aldrig så fri och konturlös – en karaktär ur en roman av Patrick Modiano. Bilden justeras, blir lite skarpare. Nu är jag bara på genomresa i Aix-les-Bains, det finns ett hem att återvända till och det hemmet är Sverige. På Annecy-sjöns strandpromenader skjuter jag på en barnvagn och bredvid mig går en man, han som är min, i sin ljusa linnekostym. Eftermiddagarna är långa och loja, pärlar bara lite av ett glas vin på en uteservering under platanerna, men utan att man för den skull förlorar sig i ett utdraget nu för ögonblicken separeras och görs glasklara av barnets joller. Det ringer över våra eftermiddagar som ett heligt klockspel.

La Casati

”The door to the room where we sat chatting suddenly opened. A dead woman entered. Her superb body was modelling a dress of white satin that was wrapped around her like a shroud and dragged behind her. A bouquet of orchids hid her breast. Her hair was red and her complexion livid like alabaster. Her face was devoured by two enormous eyes, whose black pupils almost overwhelmed her mouth painted a red so vivid that it seemed like a strip of coagulated blood. In her arms, she carried a baby leopard. It was the Marchesa Casati.” (Gabriel-Louis Pringué)


”Luisa Casati should be shot, stuffed and displayed in a glass case.” (Augustus John)


Väntar spänt på att boken ska anlända från tryckeriet. Förmår inte längre koncentrera mig på Mallarmé.

Anteckning 12 januari

Allteftersom jag arbetar vidare med min Mallarmé samlas volymerna på mitt skrivbord, på fönsterbrädan. Små torn av böcker börjar så sakteliga att resas.

För var och en av de prosadikterna som inleder mitt urval behöver jag först förstå. Och för att förstå behöver jag sekundärlitteraturen. Så blir jag en liten Alice som faller ner i kaninhålet och in i det det poetiska universum som är Mallarmés. Poeten och hans verk är de lysande stjärnorna och runt dem rör sig en galax med himlakroppar – forskare och författare som antagit utmaningen: att tolka Mallarmé!

Det är en litteraturvetenskaplig metod, måhända, men jag är ändå ingen litteraturvetare utan amatör – i ordets allra bästa betydelse. På mig finns inga krav om vetenskaplig pregnans, jag rör mig i materialet och följer alla hugskott och infall, styrs bara av lusten. Glupskt slukar jag alla nycklar som öppnar dikterna för mig, följer de osynliga trådar som förbinder dem med Mallarmés övriga verk.

Den här kunskapen, all den här entusiasmen – vad ska jag göra av den? Åh, det lockar mig att plöja ner den i översättningen. Låta varje prosastycke åtföljas av en liten mini-essä som förhoppningsvis kan ge läsaren några av de infallsvinklar som jag samlat på mig, utan att för den skull göra anspråk på att vara fullödig eller presentera det senaste forskningen har att säga. Men… det blir mer än de kommentarer vi brukar låta åtfölja våra utgåvor. Tyngdpunkten i verket förskjuts, ska en översättare verkligen ta sådan plats att boken, ja, kanske inte kantrar, men där prosadikter och småessär balanserar mot varandra. Blir det inte en för konstig bok?

Är det inte en frestelse med just Mallarmé? Det finns en cerebral, metapoetisk dimension som lockar läsaren (för att inte säga översättaren!) att ägna sig åt exegetik. Och ändå… Översättningarna skulle ju stå i centrum. (Eventuellt med de franska originalet parallellt för den språkkunnige). Och min röst, en högmodig liten brinnande meteorit i den där galaxen. En bit rymdskrot som kanske, i bästa fall, kunde hjälpa en vilsen läsare att läsa i de mallarméska stjärnorna?

Anteckning 11 januari

Idag kom böckerna jag beställt för arbetet med Mallarmé-översättningen. Ofta finns något matnyttigt att hämta i andra översättningars förord och när man själv förfärdigat ett råmanus kan en annan översättares val ge perspektiv. Alltså fanns i bokpaketet några olika översättningar till engelska språket. Det… och ett felköp. Jag var ute efter Mallarmé’s poems in prose, men lyckades visst även klicka hem Mallarmé: a poem in prose. På baksidan läser jag:

”There is a meeting point of mind, language and Nature which here translates into connective power, structure and perception. It is all deceptively clear: in this endeavor to catch primal innocence Stephen Ratcliffe finds himself in a room full of objects and words, and a window which fuses with roses, people and memories, all contributing to a kind of (Mallarméan) desperation which – as if they were a bunch of shadows – propels poetic lines onto the pages.”

Jag har inte fördjupat mig i texten än, men tänker att den i någon mening kan sorteras som fan fiction? Tanken på att till och med Mallarmé har sina fan boys gör mig i vilket fall riktigt upprymd.

En helt vanlig dag

Det blev en helt vanlig dag. Utanför började snön att falla igen, den föll och föll, målade världen i mjölkig pointillism. Också vi gick som liksom inbäddade, men då snarare i en trötthet som lägger sig som bomull strax innanför pannbenet. Förmiddagen gled stilla förbi efter en aktiv morgon med lek och frukostätande – dåsade som två lata katter i varsin soffa, han med en bok och jag insvept i en lätt sömn, medan barnet sov sin förmiddagslur. Lunch, en kort promenad i den perfekta kramsnön, ett föga imponerat barn som helst ville gå in och fortsätta sina lekar befriad från de otympliga vinterkläderna. Eftermiddagen framför datorn i arbetsrummet: vidare förberedelser inför det annalkande boksläppet. Jag försöker hitta glädjen och förväntan i att skicka ut boken att möta läsarna, men följde jag instinkten skulle jag resa iväg till en plats utan internetuppkoppling och invänta en brevduva som annonserade att kusten är klar och allt med boken över. Jag tänker att den här djupt rotade instinkten i mig tillsammans mitt dåliga affärssinne gör mig tämligen olämplig som förläggare – och ändå framhärdar jag. Kalla det något slags idealism, jag tror ju att vår svenska tillvaro blir lite vackrare, lite större, lite mer glittrande, lite djupare med den här litteraturen tillgänglig. Så jag framhärdade, skrev små presstexter och satt med mina excelark. Så djupnade världen utanför i djupblå toner och jag lämnade skrivbordet för köket. Matlagning, middag. Fortfarande den där sömngångaraktiga känslan. När man sover för lite når man en gräns att man heller inte riktigt vaknar, där är vi nog nu. Saknaden efter barnet efter att ha tillbringat eftermiddagen isär; innan det var dags att lägga honom lekte vi en stund i vardagsrummet. Frossade i hans närhet, i bebisskratt och bebislukt. Ammade, han somnade inte vi bröstet. Medan maken lade honom förberedde jag mitt arbetsschema inför nästa vecka. Blev tvungen att justera lite, veckan som gått orkade jag inte med de pensum jag förelagt mig själv. Att ge sig en omöjlig uppgift dömd att misslyckas är bara dumt och demoraliserande. Sedan, en kopp te framför en Netflix-serie; jag vilade mitt huvud mot en älskad axel. Och något bröt in som solen genom trötthetsmolnen, det var ett slags lycka.

Anteckning 9 januari

Usch, jag läste två corona-artiklar ikväll. Först den här och sedan denna, och nu känns alltihop lite extra tungt. Sista januari fyller barnet ett år, och detta hans första år har naturligtvis präglats av pandemin. Från den första tidens bebisbubbla när vi nog ändå tillbringat mycket tid hemma och i den lilla familjen till en allt större liten kille som hade haft lite mer omväxlande och stimulerande dagar om vi hade kunnat gå till biblioteket och öppna förskolan, gå på museum och träffa vänner till mig. Istället: hemmet och skogen. Det gör ont i mig att min familj och nära vänner missat stora delar av det första året. I grunden finns naturligtvis en stor tacksamhet att ingen i min absoluta närhet blivit allvarligt sjuk eller dött, och det finns värre tider eller platser i samtiden att uppfostra en ettåring… men just ikväll tillåter jag mig att känna lite av sorgen, lite av oron och rädslan det innebär att leva under en tid som vår. Tänk ändå när man var en tonåring i en liten västsvensk håla och bara väntade på att någonting skulle hända. Ungdomen längtar efter världen i brand. Nu skulle jag byta lotten att leva under en intressant och omvälvande tid som kommer sätta sina spår i framtidens historieböcker mot vardagslunk och global händelselöshet utan att blinka. För mig gjorde barnet den stora skillnaden. Innan dess var jag en smula vårdslös med livet, och kanske hade jag tagit pandemitiden som en period att ägna åt intensivt arbete och läsning, befriad från alla förväntningar på att socialisera. Men nu… hela mitt jag liksom pulserar av viljan att skydda honom från allt ont och önskan att kunna ge honom allt, allt.

I lock my door upon myself

Sömn brukar inte vara ett problem för mig, men den här veckan har varit riktigt illa. Att arbeta ett pass om kvällarna efter att vi lagt barnet fungerade två och en halv dag – men när jag jobbar sådär precis innan sänggåendet är det som att jag inte kan få stopp på hjärnan som spinner vidare alldeles på egen hand. Ett översättningsproblem, ett mejl jag måste skriva, en faktura som ska betalas, en bra idé för Alastor… runt, runt runt går det. Och sen vaknar barnet som håller på att få en tand, och fortsätter sedan att vakna en gång i timmen tills klockan är halv sex-sex och vi går upp. Onsdag orkade jag inte sitta hela passet, torsdag låg jag utspilld i soffan, besegrad och nedstämt och idag drack jag två glas champagne till maten och insåg att det därmed inte skulle bli något gjort ikväll heller. Kort sagt: det är inte lätt att ta hand om en aktiv ettåring på dagarna, försöka klämma in en halvtid kvalificerad översättning på kvällarna och någonstans däremellan sköta ett hushåll och driva ett förlag också.

Att jag haft svår att komma till ro om kvällarna (trots hudrutin och bön) är att Alastors nästa bok, biografin om Luisa Casati, förväntas komma från tryckeriet nästa vecka. Det är inte jag själv som översatt, men utgivningen är min idé och som jag har arbetat med den här boken! När det gäller dess utformning har jag inte sparat på kostnaderna, utan gjort den så vacker jag kunde tillåta mig utan att ruinera förlaget och mig själv. Nå, man har sett skisser och provtryck, men det är ändå ingenting mot den färdiga, tryckta boken. Nervositet och förväntan. Förhoppningsvis kan jag vid den här tiden nästa vecka andas ut lite och koncentrera mig på boksläppets praktikaliteter som att packa utskicken till prenumeranterna och skicka iväg rec ex. Så kan jag snart få ta av mig förläggarhatten som sitter så illa och återvända till mitt översättarbord, till Mallarmé och sökandet efter de rätta orden: låsa dörren om mig.

(Som målningen av Khnopff: stiga in i det symbolistiska landskapet, stänga sig för världen.)

Throwback Thursday: 9 december 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Idag snöade det, vilket påminde mig om när vi först flyttade till Uppsala i december 2019. Jag var höggravid och full av nervös förväntan inför livet som väntande.

Vita nuova

Den första snön föll dagen vi flyttade till Uppsala. När flyttbilen vid middagstid svängde in på gården var världen en tavla av Fjaestad. Luften blåkall och krispig, snön mjuk och porös – som bomull på björkarna utanför köksfönstret. Ett sagoland, ett Narnia.

Världen pånyttfödd; ett oskrivet, vitt pappersark.

Så går jag återigen i något slags exil och lämnar Stockholm som jag älskat så. De tunna spindeltrådar som fixerade mig i mina sammanhang: vännerna, kyrkan, staden, staden, staden. Att istället försöka slå rot och förstå denna nya tillvaro som inte vill utåt, mot världen, och inte heller till litteraturens tankevärldar eller trons för mig fortfarande så främmande landskap, utan som helt och fullt kretsar kring livet som växer under mitt hjärta. Att inte förstå sig i relation till annat eller andra, utan att själv bli fix för att vara en annans, en mindres, trygghet.

Anteckning 6 januari

Idag kommer tyvärr att gå till historien som dagen jag tog fel på palsternacka och pepparrot – älgfärsgrytan blev minst sagt lite besk (läs: oätlig).