Anteckning 9 januari

Usch, jag läste två corona-artiklar ikväll. Först den här och sedan denna, och nu känns alltihop lite extra tungt. Sista januari fyller barnet ett år, och detta hans första år har naturligtvis präglats av pandemin. Från den första tidens bebisbubbla när vi nog ändå tillbringat mycket tid hemma och i den lilla familjen till en allt större liten kille som hade haft lite mer omväxlande och stimulerande dagar om vi hade kunnat gå till biblioteket och öppna förskolan, gå på museum och träffa vänner till mig. Istället: hemmet och skogen. Det gör ont i mig att min familj och nära vänner missat stora delar av det första året. I grunden finns naturligtvis en stor tacksamhet att ingen i min absoluta närhet blivit allvarligt sjuk eller dött, och det finns värre tider eller platser i samtiden att uppfostra en ettåring… men just ikväll tillåter jag mig att känna lite av sorgen, lite av oron och rädslan det innebär att leva under en tid som vår. Tänk ändå när man var en tonåring i en liten västsvensk håla och bara väntade på att någonting skulle hända. Ungdomen längtar efter världen i brand. Nu skulle jag byta lotten att leva under en intressant och omvälvande tid som kommer sätta sina spår i framtidens historieböcker mot vardagslunk och global händelselöshet utan att blinka. För mig gjorde barnet den stora skillnaden. Innan dess var jag en smula vårdslös med livet, och kanske hade jag tagit pandemitiden som en period att ägna åt intensivt arbete och läsning, befriad från alla förväntningar på att socialisera. Men nu… hela mitt jag liksom pulserar av viljan att skydda honom från allt ont och önskan att kunna ge honom allt, allt.

I lock my door upon myself

Sömn brukar inte vara ett problem för mig, men den här veckan har varit riktigt illa. Att arbeta ett pass om kvällarna efter att vi lagt barnet fungerade två och en halv dag – men när jag jobbar sådär precis innan sänggåendet är det som att jag inte kan få stopp på hjärnan som spinner vidare alldeles på egen hand. Ett översättningsproblem, ett mejl jag måste skriva, en faktura som ska betalas, en bra idé för Alastor… runt, runt runt går det. Och sen vaknar barnet som håller på att få en tand, och fortsätter sedan att vakna en gång i timmen tills klockan är halv sex-sex och vi går upp. Onsdag orkade jag inte sitta hela passet, torsdag låg jag utspilld i soffan, besegrad och nedstämt och idag drack jag två glas champagne till maten och insåg att det därmed inte skulle bli något gjort ikväll heller. Kort sagt: det är inte lätt att ta hand om en aktiv ettåring på dagarna, försöka klämma in en halvtid kvalificerad översättning på kvällarna och någonstans däremellan sköta ett hushåll och driva ett förlag också.

Att jag haft svår att komma till ro om kvällarna (trots hudrutin och bön) är att Alastors nästa bok, biografin om Luisa Casati, förväntas komma från tryckeriet nästa vecka. Det är inte jag själv som översatt, men utgivningen är min idé och som jag har arbetat med den här boken! När det gäller dess utformning har jag inte sparat på kostnaderna, utan gjort den så vacker jag kunde tillåta mig utan att ruinera förlaget och mig själv. Nå, man har sett skisser och provtryck, men det är ändå ingenting mot den färdiga, tryckta boken. Nervositet och förväntan. Förhoppningsvis kan jag vid den här tiden nästa vecka andas ut lite och koncentrera mig på boksläppets praktikaliteter som att packa utskicken till prenumeranterna och skicka iväg rec ex. Så kan jag snart få ta av mig förläggarhatten som sitter så illa och återvända till mitt översättarbord, till Mallarmé och sökandet efter de rätta orden: låsa dörren om mig.

(Som målningen av Khnopff: stiga in i det symbolistiska landskapet, stänga sig för världen.)

Throwback Thursday: 9 december 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Idag snöade det, vilket påminde mig om när vi först flyttade till Uppsala i december 2019. Jag var höggravid och full av nervös förväntan inför livet som väntande.

Vita nuova

Den första snön föll dagen vi flyttade till Uppsala. När flyttbilen vid middagstid svängde in på gården var världen en tavla av Fjaestad. Luften blåkall och krispig, snön mjuk och porös – som bomull på björkarna utanför köksfönstret. Ett sagoland, ett Narnia.

Världen pånyttfödd; ett oskrivet, vitt pappersark.

Så går jag återigen i något slags exil och lämnar Stockholm som jag älskat så. De tunna spindeltrådar som fixerade mig i mina sammanhang: vännerna, kyrkan, staden, staden, staden. Att istället försöka slå rot och förstå denna nya tillvaro som inte vill utåt, mot världen, och inte heller till litteraturens tankevärldar eller trons för mig fortfarande så främmande landskap, utan som helt och fullt kretsar kring livet som växer under mitt hjärta. Att inte förstå sig i relation till annat eller andra, utan att själv bli fix för att vara en annans, en mindres, trygghet.

Anteckning 6 januari

Idag kommer tyvärr att gå till historien som dagen jag tog fel på palsternacka och pepparrot – älgfärsgrytan blev minst sagt lite besk (läs: oätlig).

Anteckning 5 januari

Vid en middag i universitetets regi, det är nu många år sedan, berättade min mamma för sin bordsherre – en fransk professor – om sin dotters dröm att en gång översätta Mallarmé till svenska. ”Till svenska?”, utbrast fransmannen. ”Honom borde man först översätta till franska!”

När jag nu kommit en bit med arbetet att klä ett urval av Mallarmés prosa till svensk språkdräkt kommer jag osökt att tänka på dessa ord. Jag sitter framför en prosadikt och måste ställa mig frågan: men vad står det egentligen här? Man måste ju först förstå för att sedan försöka översätta.

Jag minns också att jag blankt vägrade när A föreslog att jag skulle ge mig i kast med Mallarmé, också det var för ett par år sedan. ”Aldrig”, sade jag självsäkert. Den här volymen är måhända en kompromiss, för jag lämnar sonetterna och den rimmade versen därhän.

Kanske kommer hybrisen med åldern, kanske är man modigare, kanske har man bara insett att man ändå aldrig kommer lyckas så bra som man önskar – varför då inte helt själviskt tillåta sig att umgås med de största, svåraste, mest njutbara författarskapen detta enda lilla översättarliv som man har.

Anteckning 4 januari

Sist av alla har jag börjat läsa (eller ja, lyssna på) Camille Paglias Sexual Personae. Jag har haft den stående i bokhyllan länge men aldrig tagit mig för att påbörja läsningen. Eftersom det sällan finns tid för mig att slå mig ned men en bok (och de stunder det faktiskt gör det gärna ägnas åt lättare romanläsning) har jag alltså börjat lyssna på ljudboken när jag utför mina sysslor som att diska, vika tvätt eller leka med barnet. Det är knappast det ideala sättet att ta till sig den, men om man bara tar det för vad det är: ett sätt att stimulera ett oanvänt intellekt, så är det verkligen en helt passabel sysselsättning. Jag har inte kommit så långt på den strax över trettiofem timmar långa lyssningen men är hittills muntert överraskad att den är så freudiansk (lite speciellt att lyssna på när man samtidigt typ ammar sin son!) och nietzscheansk (jag visste till exempel inte att hela hennes argumentation bygger på tankefiguren att den huvudsakliga konflikten inom västerlandets kultur står mellan det apolloniska och det dionysiska) – efter varje pass är tanken vitaliserad och sinnet upprymt!

Rutiner

Detta förfärliga och fantastiska år, 2020, var också året jag skaffade mig en seriös hudvårdsrutin. Jag gick in på en sajt, laddade upp en bild på min osminkade hy (djupa skuggor under ögonen, otvättat hår, flottig och grå i ansiktet eftersom detta skedde som ett slags försök att muntra upp mig själv under en av barnets svårare sömnperioder) varvid en av deras hudterapeuter granskade nämnda bild och gav råd på en hel rad produkter som bara var på gränsen till ruinerande. Denna rutin (tillsammans med lite bättre sömn) har nu gjort underverk. Lystern är tillbaka och, inbillar jag mig, ålderstecknen lite mindre markerade. Därtill har jag börjat med mineralpuder, så min hudton är nu jämn och huden matt dagen igenom.

Inte heller ska man underskatta den där lilla stunden som inleder och avsluta varje dag. Den upprepade handlingen, den smekande rörelsen, produkternas diskreta doft. Stillheten som följer på vana och muskelminne, på att vara ensam med sig själv utan att för den skull vara upptagen av sig själv. Det gör verkligen att man ser värdet av en sådan sak som tidegärden. Tyvärr, och jag skäms lite att erkänna saken, är det alltså inte kyrkans dagliga bön som ramar in mina dagar utan utan en pinsamt sekulär (kanske på gränsen till syndigt sinnlig?) rutin framför badrumsspegeln.

Jag läste eller hörde någonstans (gissning: kan det ha varit Benedikt XVI?) att man bör starta sin dag, redan innan man stigit ur sängen alltså, med att göra korstecknet. I en stressad samtidsvärld är den enkla gesten en ordlös bön som i sin enkelhet som alltid hinns med. Det finns något mycket potent, tror jag, i att utmana sig själv och låta ens tro synliggöras i själva rummet. Vid uppvaknandet är jag emellertid alltid lite omtumlad, särskilt som det numera är barnet som väcker mig tidigare än vad jag själv skulle ha valt, och det är inte en rutin jag lyckats anamma och göra till självklar – trots dess enkelhet. Inte heller att be någon kort bön, barnet och dess behov behöver omedelbar tillsyn och åtgärd.

Vid sänggåendet däremot, när jag tagit plats under täckena, innan ögonen slutes helt och jag kryper upp i makens famn för att ge mig till sömnen, viskar jag Symeons lovsång (Nunc dimittis för er som föredrar det latinska namnet) ut i mörkret. På något sätt lyckades jag att lära mig den – jag som har så förunderligt svårt att lära mig minsta lilla vers utantill – under de completorium som följde på trosundervisningens i Sankta Eugenia, det där året när jag förberedde mig för mitt dop. Det är en så stillsam text som uttrycker sådan lättnad och mild glädje, förvissnings rofylldhet. Med den vågar jag lägga min dag, dess triumfer och vedermödor hur stora eller små de än må ha varit, i min Frälsares händer.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.

Anteckning 2 januari

Vissa kvällar stelnar själen verkligen i något slags afasi. Ingenting tycks värt, om ens möjligt, att yttra.


Det är ett slags skräck för att avslöja sig, tror jag. Hellre tiga och låta dem göra sig en egen uppfattning om din briljans eller brist därpå än tala och avgöra saken. Så fånigt, att lägga ut rökridåer och dansa runt smärtpunkter och övertygelser skapar bara falskt och platt: resultatet blir att man framstår som allt det där man ville undvika. Hur stå ut med sårbarheten det innebär att slå upp ett fönster till ens tankes värld?


Kanske genom att tänka bort mottagaren och sudda bort hans kritiska blick, det hånfulla lilla leendet som spelar där i mungipan. Sudda bort hans drag och välja en enda läsare, en förtrogen, och skriva bara för henne.


Inse att hon är en spegel?

Ett nytt år

Så gryr det nya året, ett efterlängtat 2021 efter prövningarnas 2020. Ett hopp och en förväntan om att livet skall kunna återgå till det normala under månaderna som kommer. Corona, tänker ni, och visst har pandemin påverkat och ingripit också i min tillvaro. Men på det privata planet har den stora omvälvningen varit barnet: med föräldraskapet skrevs tillvaron om i grunden. Det har gått elva månader sedan min son* föddes och jag haft hans omvårdnad till huvudsakliga sysselsättning. Så ska det också fortgå större delen av det kommande året, men i och med att han växer och blir mer självständig finns utrymme för en värld större än barnet. Så betrakta detta som ett slags nyårslöften.

Det viktigaste, det jag saknat mest, är att arbeta med text. Jag har läst och lyssnat på en hel del böcker det gångna året, men tänkt och skrivit desto mindre. Så högst upp på min önskelista till tomten stod i år: arbetsdisciplin. Det luststyrda, lättjefulla arbetssätt jag tidigare begagnade mig av, där en arbetsdag med lätthet kunde avverkas iförd sidenkimono och utsträckt i soffan, har tyvärr blivit omöjligt. Min paradgren: den ljuvliga prokrastineringen måste även den förpassas till det förflutna och bli ett glimrande minne blott av dåsiga förmiddagar, långa vinluncher och händelselösa aftnar. De droppar av tid, huvudsakligen om kvällen då barnet kan överlåtas i dess faders ömma vård, måste jag nu tillbringa här, vid skrivbordet i arbetsrummet. För lyckas jag bara genomföra planen jag lagt ut för mig själv har vi ett mycket spännande 2021 att se fram emot – inom ramen för Alastor och annorstädes.

Vidare vore det önskvärt att tukta kroppen ner till vikten från innan graviditeten. Vid det här laget har jag lärt mig att bantning är effektivare än träning i det avseendet, men jag tänkte ändå återuppta den blygsamma löpning jag ägnade mig åt i Lyon. Att motionera på det viset har för mig självmotsägelsens pikanta tjusning eftersom jag inbillar mig att den sundhet detta signalerar står i direkt opposition till det jag upplever är själva min essens. Jag menar då inte i ett trött ”i världens ögon”, detta postmoderna synsätt där man liksom materialiseras först i andras uppfattning om en (jmfr bara med ”den manliga blicken” etcetera och blablabla), utan alltså på ett strikt essentialistiskt, närmast metafysiskt, plan.

Ah, och så har jag alltså lyckats skriva några ord? Så uppiggande och kanske en hoppfull indikation om att det inte är helt omöjligt att piska upp lite arbetsnit i detta trötta mammasinne!


(*Att skriva orden ”min son”, det känns fortfarande ovant och liksom svindlande. Likaså när jag dagarna före jul slog in klappar och kunde skriva ”från mamma Hillevi”. Mamma Hillevi! När man i vardagen går in i rutinerna och upprepar handlingarna som nu sitter i ryggmärgen (dagarna uppdelade i ett ändlöst mata, byta blöja, trösta, leka, natta, repetera, repetera) är det som att man lite glömmer vad innebörden av dessa sammantagna handlingar innebär: att han är min son och jag är hans mamma. Det är som det största mysterium.)

Mitt barn, mitt hjärta

Så förflyter en månad, lätt och snabbt rinner den genom fingrarna. Dagarna med barnet liknar varandra till förvillelse, och samtidigt är det som att vakna upp till ett fullkomligt oskrivet blad varje morgon. Varje stund med honom är en upptäckt, en glädje, en nåd. Visst är jag trött ibland eller han ledsen och kinkig – men de där stunderna fastnar inte, de glider obemärkt förbi och ur minnet. Kanske är han ett enkelt och snällt barn, kanske har jag väntat så länge på honom att allt det tröttsamma väger lätt.

Kanske hade jag trott det skulle vara svårare, att befinna mig i det nu-tillstånd som det är att ta hand om ett litet barn. Se efter vilket behov som behöver tillfredsställas för tillfället – mat, sömn, blöja, lek – adressera det, repetera. Att jag skulle sörja oberoendet och vika mig under pressen och ansvaret. Istället tänker jag på ett tabernakel vi såg i Montpellier (tror jag det var) utsmyckat med en pelikan, en symbol för Kristus jag inte var bekant med tidigare och som vilar på en gammal föreställning om att pelikanen matar sina små med sitt eget kött i tider av svält. Det finns ingen kärlek som den till sina barn, den vet inga gränser. När jag i slutet av graviditeten bekände för min pater att jag kände mig liksom avskärmad från tron och kyrkan, nedsänkt i min egen kropp, log han milt och sade att det lilla barnet och min relation till det skulle bli en annan, och kanske i någon mer direkt, väg till Gud. Nu ser jag hur och att det är så det har blivit.


De tre första månaderna, den fjärde trimestern, visst är det en tid för oss båda att vänja oss vid att jag inte längre bär honom inom mig, att han finns i världen nu? För mig har det också varit en tid att försöka hitta någon slags jämvikt efter den stormiga starten, att bearbeta. Förra fredagen var jag hos kuratorn igen som lade huvudet på sned och sade att än så länge är dina reaktioner normala, Hillevi, först sex månader efter en traumatisk händelse börjar man dela ut diagnoser som PTSD. Redan då, när vi var på sjukhuset för gulsoten och han var fem dagar gammal, allt tycktes stå och väga i ett ohyggligt liksom fruset ögonblick, vände jag mig mot min man i förtvivlan och sade: oavsett hur det går nu, även om allt blir bra, så måste vi bära minnet om att ha varit med om det här, hur ska jag kunna bära det här minnet? Jag snuddar vid det, vid minnet, ibland, som med tungan vid en öm tand, släpper på, bearbetar, bearbetar. Vi gläntade på en dörr som borde hållas stängd för alla föräldrar, vi fick en liten skymt av det otänkbara – hur lever man med ens antydan till en sådan ohygglig insikt? Svårast är det när något inträffar som ekar av minnet. När han är otröstlig och bara skrikgråter är den naturliga modersreaktionen stress, det är så vi tar hand om våra små, men mitt stresspåslag är bortom rimliga proportioner. Då är jag tillbaka i mörkret, reaktionen är fysisk. I april blev han förkyld för första gången, fick sin första feber. Först när allt var över och vi varit på vårdcentralen och fått träffa en läkare (i full covid-19-utrustning) skrev jag 19/4 en anteckning i mobilen:

Det är som en kramp som inte släpper, rädslan att förlora honom. Efter starten vi fick, ett par dagar kantade av lugnande besked från vården på en väg som visade sig leda rätt in i mardrömmen, har jag svårt att slappna av. Som att sitta på passagerarplatsen i bilen och ändå inte våga släppa vägbanan med blicken ens för en sekund, som om denna ständiga uppmärksamhet vore det som avstyrde eventuella olyckor. Ibland kommer minnesbilder från de där första dygnen över mig, trots bra stöd av familj, vänner och vården. Vad är ett besök hos vårdcentralens kurator när man hemsöks bilden av den lilla bebisen, bara dagar gammal, på operationsbordet uppkopplad mot slangarna – den viktigaste i venen i hans lilla navelstump. Den långa väntan på blodet till transfusionen. Att inte kunna hålla honom… han som jag väntat så länge, inte kunna ge något slags moderskroppens trygga värme utan hjälplöst hålla sin makes hand och sjunga Tryggare kan ingen vara, försöka hålla all rädsla ur rösten för att kunna ge barnet i alla fall detta lilla, våra röster i en psalm. Bara att skriva ner det får illamående och ångest att vända sig i magen på mig.

Det har gått två och en halv månad sedan dess, men det är som ett öppet sår i mig. Ett sår som nu infekterats av pandemin. När han nu hostar och har feber kommer rädslan tillbaka


Mitt lilla barn. Det finns sådan styrka och livskraft i honom. För varje dag vi vaknar upp till och sedan tillbringar tillsammans blir det lite lättare att slappna av och sluta invänta katastrofen. Våra dagar är desamma – vi vaknar, äter, sover middag, leker, äter och sover mer – och samtidigt alldeles nya och inte lika något annat. Små framsteg och stora, hans små händer som griper och håller fast, jollret som stiger och faller, nacken som orkar bära upp huvudet. En liten person som med fullkomlig självklarhet tagit sin plats i världen och erövrar mer och mer av den. Genom fönstret faller vårljuset in och minnet, det där såret som jag trodde omöjligt att bära, bleknar ytterligare lite mer i barnets leende.