14.3

Barnen är sjuka, förkylda. Vi har lagt dem för natten, vår pojke i sitt eget rum, vår dotter i vaggan som står i sovrummet. Kvällen tillbringar vi i vardagsrummet, framför varsin skärm. Min make ser på fotboll, jag på en serie. Man hör barnens hostningar från rummen där dörrarna står på glänt. De vaknar inte av det, men förkylningen gör deras sömn orolig. När de inte mår bra, när de är ledsna eller krassliga, är det som att jag långsamt tappas på energi. Anspänningen är lågintensiv men konstant – det är ingenting farligt, en liten hosta, en täppt näsa – och ändå vill jag bara att det ska vara över, att de ska må bra.

Samtidigt arbetar jag vidare med min översättning av Maupassants skräcknoveller, också idag har jag på något sätt fått ihop mina sidor för dagen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna arbeta såhär, upphackat och ansatt av distraktioner, men det går. Även om ansträngningen lämnar mig utmattad när kvällen kommer.

Proust-översättningen är på väg ut i världen. Den har nått förlagets trogna läsare, till månget glatt tillrop, och fått en första fin recension. Den går att beställa här.

Det är det lilla livet, barnen och böckerna. Det är det vackraste, som rymmer allt.

28.2

Jag har suttit med slutredigeringen av min roman, men det är svårt att koncentrera sig, för i Ukraina är det krig. Det kräver en viljeansträngning att inte tänka på det, att inte slukas av tankarna. Mest tänker jag på den improviserade neonatalavdelningen under sjukhuset i Kiev, och jag ser på mitt barn. Hade han inte fått sitt blodbyte när han var fem dagar gammal hade han kanske inte funnits här, som en glad tvååring. Kriget kommer, men livet stannar inte upp för det. Kvinnor är gravida, barn föds – ibland uppstår komplikationer under förlossningen. Det är outhärdligt att tänka på. Min dotter föddes för tre och en halv månad sedan, det är kanske inte konstigt att mina tankar går till mammorna och barnen. Bilder på mammor som sover med sina små barn på tunnelbaneperronger: barnet avslappnat och oskyldigt i sömnen, mamman vaken och orolig, en beskyddande arm över den lilla kroppen som svepts in i filtar mot kylan… mitt hjärta brister. Men jag tänker också på de unga ryska värnpliktiga – de är bara pojkar. Den där ukrainska damen som säger åt soldaten att lägga solrosfrön i fickan så att blommor kan växa när han dör… Fält av gula solrosor under Ukrainas blå himmel, som flaggan. Fält av ryssar och ukrainare. Det är vad som väntar, vad som redan händer. Det var vad min man sade när han väckte mig morgonen efter invasionen: nu har Ryssland gått in, människor kommer att dö. Jag kan inte skaka av mig känslan av att detta bara är början, att fler och värre hemskheter väntar. Det är outhärdligt. Jag har en bebis på tre månader, aldrig har världen varit så skrämmande och hotfull. Hennes oskyldiga, obekymrade ansikte när hon sover. Låt det bli fred, ber jag. Fridsfurste, gjut din fred över jorden. Alastors senaste bok, min översättning, kommer från tryckeriet. Är det meningen att jag ska kränga böcker nu? Det känns futtigt, nästan oanständigt. Min man har läst att jod-tabletterna tagit slut på apoteken, de man tar emot radioaktiv strålning. De har ingen verkan om man är över fyrtio, jag är snart trettiosju, min man femtiotre, men barnen, våra små barn. Min dotter sover och hennes ansikte är alldeles öppet och oskyldigt. Borde vi köpa? Det absurda i att detta är frågeställningar att ta ställning till. Jag sitter med romanen, försöker välja skiljetecken – det känns så futtigt. Stänger av mina sociala medier, står inte ut. Världen är obegriplig. Hur kan man slå in på den här vägen om man sett ett barns sovande ansikte? Hur kan inte en sådan syn skölja bort all grymhet ur ens själ? Så tänker jag på korset, det är samma obegriplighet och den finns inbäddad där, i själva grunden för allt jag tror på. Så spricker jag upp i något slags hopp, ändå, påminner mig om att efter korset kommer påsknatten. Där finns tröst, trots allt, graven är tom.

27.01

Torsdag kväll. Klockan är halv sju och jag sitter i barnets rum, han ligger på golvet och leker med sina bilar och lastbilar, nöjd med min passiva närvaro. Min mobil spelar Pet Shop Boys på sin kassa högtalare, men jag vill inte gå bort till vardagsrummet och hämta blåtandshögtalaren, vill inte riskera att störa barnets lek.

Det lilla barnet somnade efter middagen, jag ammade vid bordet. Det blev en snabb måltid, som det ofta blir nuförtiden. Man vet aldrig när barnens tålamod sinar, man får passa på att äta när man kan. Ändå håller jag på att vi ska äta alla tillsammans, under vinterhalvåret alltid med tända ljus. Det har jag med mig från mitt barndomshem, att äta ska inte bara vara ett sätt att tillgodogöra sig näring utan en stund vi sitter ner som familj och umgås, om så bara för en stund.

Jag hade marinerat kyckling i apelsin och ingefära över natten, som jag nu stekte med broccoli och lite cashewnötter. En av mina stora rädslor innan barnen kom var att jag, som aldrig roats av eller varit speciellt duktig på, matlagning plötsligt skulle behöva göra ”riktig, lagad mat” åt min lilla familj. Också det blev något som jag fick erövra, påhejad och uppmuntrad av min man. Jag är verkligen ingen virtuos, men vardagsrätter som vi alla äter och kan uppskatta går numera med lätthet. Så långt har det gått att vi inte längre köper mjukt bröd, jag bakar själv. Det borde kanske kännas främmande, men gör det inte. Det känns självklart och liksom rätt att detta skall vara en del av min person.

21.01

Eftersom jag fick ett stipendium i slutet av förra året har jag beslutat mig för att investera lite i vårt hem. Sonen ska få en sänghimmel, vi alla nya (äntligen enhetliga) bestick och gästerna sköna lakan i gästrummet istället för gamla urblekta. Till mig och min make bestämde jag att vi skulle få nya handdukar och att jag den här gången skulle unna oss vardagslyxen av riktigt tjocka, sköna handdukar. Eftersom man inte längre kan gå i affärer beställde jag på nätet och häromdagen anlände paketet. Och vilka handdukar det är! Tjocka, fluffiga – som handdukar man får på hotell upphöjt till tio. Så tjocka att jag inte kan vira den mindre om mitt hår såsom jag hade tänkt. Det är… alldeles för mycket lyx helt enkelt. Det är, som min man konstaterade lite lakoniskt när han kom ut från duschen, som att försöka torka sig med ett mjukisdjur.

20.01

Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.

På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.

Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.

08.01

Fredag. Det var bara jag och sonen, han skulle klippas hos frisör och utlovats ett besök på café, klockan var strax före elva. Vi genade genom den snöklädda skogen, det var som en saga. Solen stod vinterlågt och klädde glesare skogspartier i glittrande ljus. Trots att vi hade lite bråttom fick vi stanna på stigen när ett rådjur uppenbarade sig framför oss. Alldeles stilla stod det i solglittret och snösilvret, en mörk siluett som hade man stigit in i en tavla. Det var som att allt höll andan, skogen stillade sig kring den perfekt kompositionen. Så vred det på huvudet, betraktade vårt lilla ekipage helt utan rädsla. Utan brådska satte sig djuret ett par utdragna ögonblick senare i rörelse för att förena sig med en kamrat bland trädstammarna och buskagen. Jag började styra vagnen framåt när ett tredje rådjur plötslig bröt fram och med några graciösa skutt korsade stigen. Så försvann de alla tre in i skogen och åtföljda av några uppspelta utrop från min son. Skogen andades igen, det började snöa. Lite av magin, den som alltid uppstår i mötet med vilda djur, dröjde sig kvar som dansande partiklar i solljuset.

05.01

Idag skickade jag ut ett nytt nyhetsbrev för Alastor. Det kan läsas här. Förutom lite olika tips med sekelskifteskoppling, två nya titlar i klassikerserien (varav den ena är min översättning av Monsieur Venus) innehåller det också ett utdrag ur en av novellerna i den samling opublicerade novellfragment av Marcel Proust som jag var i färd med att förfärdiga när Lydia bestämde sig för att komma ut.

Idag blev jag för övrigt klar med översättningen av den Figaro-artikel av Proust som kommer ingå i gåvoskriften till Alastors prenumeranter. Återstår nu att finjustera inlagor och föra in det sista korret och sedan är det… klart att skicka till tryck? Overklighetskänslan som alltid infinner sig i det här skedet. Man har levt med en text i månader, ibland år och plötsligt är det dags att släppa taget, vinka av den när den seglar ut i världen för att mötas av tystnad eller granskande omdömen – lika ångestfyllt vilket som.

03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.

01.01

Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.

Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.

För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.

Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.

12 november

Den 12 november, 18 dagar innan utsatt tid, kom hon i en rasande fart. Från första värken tills det att hon var ute tog det knappt två och en halv timme, på sjukhuset hann vi bara vara en knapp timme innan vår dotter fötts. Jag minns: överraskningen när den där speciella, isärrivande smärtan brände till i underlivet och jag förstod att det var huvudet, redan!, som pressade sig ut. Ytterligare en krystvärk, och så följde hela den lilla kroppen också. Min dotter, nyfödd och våt av födelsens vätskor och fosterfett på mitt bröst. Ett halvkilo lättare än sin bror, dunig över hjässa och rygg. Genast sökte hon efter bröstet och för mig var rörelsen att lägga henne tillrätta där van och rutinerad, det var bara tio månader sedan jag slutade amma min förstfödde, kroppen minns.

Lite mer än två veckor har gått sedan dess, det är obegripligt. Jag ser att hon är större nu, hon försvinner inte i åkpåsens fårull som hon gjorde de första dagarna när vi kommit hem från BB. Ändå känns det bara som en ögonblinkning bort, hur kan tiden gå så rasande fort? Särskilt i en tillvaro som är så inbäddad i ett slags den stillsamma repetitionens monotona glädje. Jag ammar, sover, vakar, äter, promenerar och leker med min son som är hemma från förskolan. Av rädsla för RS-viruset, denna för vuxna bagatellartade förkylning som hos nyfödda emellertid i värsta fall kan innebära sjukhusinläggning med syrgas eller än värre respirator, är vi mer eller mindre isolerade dessa första månader. Även om jag saknar vännerna som jag redan knappt sett under pandemin finns det återigen något befriande att helt ge upp socialt umgänge och hänge sig åt det lilla livet i familjens bebisbubbla. Och även om det är något av en utmaning att stimulera och hålla en rastlös tvååring sysselsatt dag efter dag är det också fint att vara samlade som familj den första tiden när vi nu välkomnar ett nytt litet liv, vår dotter och lillasyster, Lydia till världen.