15.8

Tid har gått, det har varit semester. Det var underbart, men också utmattande. Jag längtade hem till rutiner och mina böcker. När vi packade lade jag ner en pocket i väskan, funderade på om jag skulle ta två. ”Vad gör hon?”, tänkte min man. Mycket riktigt, knappt en rad har jag läst. Vi åkte den 20 juli och sedan dess har vi varit på vägarna, hälsat på familj och vänner. Kusinerna från Belgien kom med en fläkt av kontinenten och flandriska kyrkor – jag längtade dit. Vill visa maken och barnen min barndoms landskap, låta dem smaka sockriga bakverk och se smulorna fastna i leende mungipor. Med A halkade jag för ett ögonblick tillbaka till ett annat, dekadentare liv med för mycket vin och förtroliga fyllesamtal. Nej, så kan det inte gå till längre, jag är mamma nu, jag vill inte missa nattningar, jag vill inte vara sådan inför dem.

Vi bodde hos min mamma, det var solheta dagar och bad i Bergsjön efter promenad upp för berget och genom trollskog. Det var gråmulna dagar som mörknade och blev svarta och stålblanka nätter. När barnen somnat drack vi te och pratade. Vi gick till lekplatser, vi hade picknick med cava och riktiga glas. Vi gick och handlade, jag bar min son på ryggen i sele. Det var svettigt, men allt var ändå lätt.

Några dagar åkte vi över till Skagen; jag ville se haven mötas, jag ville gå i ett annat ljus. Vi upplevde alla väder: regnet och vinden och till sist solen. Att vara vid havet – haven – och den öppna horisonten var underbart. Vågorna och molnen dramatiska och ombytliga. Min son ville gå vid strandkanten, de små fötterna traskade i vattnet. Varje våg till barnaglädje och skratt. Min dotter sov i selen med huvudet lutat mot mitt bröst. Det var en fullkomlig stund, en sådan man gömmer i sitt hjärta att plocka fram dagar när allt känns tungt eller likgiltigt. Allt av Skagen ville jag sluka: brödet och korven, fisken och vinet, hortensiorna och de gula husen, lyxbilarna och Skagenmålarnas tavlor, min sons glädje över ett övergivet tågspår, min mans leende på en uteservering. Spara det, minns det nu. Dottern som i ett oövervakat ögonblick äter en näve sand, sonens upptäcktsfärder bland sanddynerna, en perfekt panerad fisk. Horisonten, ljuset, vattnet.

Vi kom tillbaka, träffade min bror och hans familj: kusinerna lekte. Min dotter blev förkyld, sedan jag. Först i Stockholm, där vi vaktade ett hus med tillhörande katt åt en väninna testade min man som nu insjuknat efter min son – båda med betydligt kraftigare symptom än familjens kvinnliga familjemedlemmar. Och jovisst: covidtestet var positivt.

Vi var i huset, det var sommar och varmt. Mina barn lekte, jag lagade mat, torkade av ytor i köket, lyssnade på en ljudbok. På natten kom katten och lade sig hos mig och barnen, den spann som ett lyckligt minne om en annan slags gemenskap än den jag över nu med min lilla familj, den mellan djur och människa. Återigen sörjde jag över min mans allergi, att vi inte kan dela tillvaron med en liten katt.

Vi åkte vidare, en snabb mellanlandning hemma i Uppsala och därefter tåg till Linköping och min pappas Svartmåla. Ett annat landskap, svensk sommaridyll. Långt från Bohusläns granitklippor och salta vindar, istället: stora ekar och lövsalsvalv, en inbjudande insjö med mjuk sandbotten och småfiskar som kittlande silverpilar. Min son gick barfota hela dagarna, hade små egna barnaprojekt för sig, hemliga för alla utom han själv, han lekte med sin morfar. Min dotter tog semesterveckorna att träna på balans och kryptag: imorse reste hon sig upp mot ett bord för första gången. Hon är inte längre kvar där man sätter ner henne. Hur gick tiden så fort?

Så kom vi hem till slut, efter nästan fyra veckor på vägarna. Vi har lärt oss en del om planering och om att resa med små barn, om varandra och om oss själva. Förtroligheten oss emellan lutar oss mot varandra. Den 13 augusti firar jag min Sanna Namnsdag, jag borstar ut håret och byter bohemiska sommarklänningar mot tajt och figursytt. Vi går in till stan dricker Bellinis och äter brunch, på caféstolarna i värmen kan man nästan inbilla sig vara på en italiensk piazza. Det är ljuvligt och som en föraning, ett löfte om ett nytt liv som väntar runt hörnet. En höst återstår, sedan: Medelhavet.

6.7

Jag har gått till caféet igen, det har redan hunnit gå flera timmar. Jag har skrivit som i trans, det blev tvunget med en liten paus och hämta andan nu. Det här är egentligen den bästa fasen, när man samlat all kunskap, läst in sig, låtit det mala runt lite i tankarna: och så ska det bara UT. Men det är också det läskigaste, när texten ska anta sin definitiva form, den som alltid kommer vara sämre än idén om texten.

Det är alltså Maupassant-förordet jag hänger mig åt. Jag hade initialt tänkt att det skulle landa på 2500 ord, i skrivande stund har jag redan nästan 7000. Ibland räcker det med att ge läsaren några nycklar, några ingångar till texten. Kanske lite litteraturhistoriskt ramverk, kanske lite biografisk bakgrund. Ofta måste man begränsa sig, en bok får inte bli för framtung. Skriver man för tidningar och tidskrifter måste man ta hänsyn till önskat antal tecken, och de är alltid färre än man egentligen skulle önska.

Så när jag började skriva det här förordet för den här boken som är mer ett passionsprojekt för mig och Ola på Hastur förlag än ett brödjobb för mig, så bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att skriva långt, skriva så långt som jag önskar, denna enda gång. Jag visste också genast att jag inte ville bjuda på alltför mycket analys av själva novellerna, inte heller presentera för mycket litteraturhistoria. Jag kände att det som behövdes var… kött. Att Maupassant var kött. Jag vill ge läsaren en gedigen biografisk förståelse för mannen ur vars kött och sinne dessa noveller sprungit, jag vill att läsaren själv ska kunna se samspelet mellan liv och verk. Att han eller hon ska spegla novellernas mörker, deras vanvett och mardrömmar, i mannens som skrivit dem. Jag ville också ta med läsaren till Guys barndom, till landskapen som går igen i hans skrivande.

Vad är det jag känner inför Guy de Maupassant? Fascination inför detta livsöde, i många avseenden så tragiskt, och inför denna begåvning, så bländande och klar? Har mitt eget moderskap förstört mig, för nog är det också ömhet jag känner? Den där lille pojken som springer på Étretats stränder, den där trettioåringen som härjad av syfilis försöker skära av sig halsen med ett rakblad och allt som kom däremellan, jag ömmar för dem? Kanske är det också författarvampyrismen, lockelsen i en bra historia och frestelsen att få berätta den från början till slut?

23.6

Det är torsdag, men jag behandlar dagen som en fredag eftersom det är midsommar imorgon. Alltså har jag, efter att ÅTERIGEN varit sjuk tillsammans med barnen, gått till caféet där jag ägnat förmiddagen åt att läsa klart en avhandling om Maupassant nihilistiska fantastik och hur den kan kopplas till Schopenhauers filosofi. Det kommer bli ett stycke, kanske två i förordet och ändå behöver min tanke all denna mat, all denna stimulans för att spinna egna resonemang.

Jag har varit för trött och febrig för att läsa (bara lyssnat på ljudböcker som jag ofta gör nuförtiden, kanske borde jag skriva korta reflektioner över de lyssnade titlarna, som ett sätt att inte förlora dem fullständigt?) men jag började ändå läsa Anita Goldmans fina sommaressä för Föreningen Valv. Goldman börjar med att beskriva sin trädgård, och arbetet med den under vår och försommar.

Jag har klippt ned och rensat undan och kanske lagt till något runt rötterna som jag hoppas skall få perennerna att må extra bra och sedan vattnat under en lång kall vår och tittat ut över rabatterna från fönstret och huttrat och tänkt att vi borde plantera något mer, för det ser så kalt ut mellan växterna och varje år och på nytt glömmer jag hur frodigt och vilt och yppigt det kommer att se ut när allt slår ut, glömmer för att en sådan obeskrivbar rikedom och skönhet kan man inte minnas, bara erfara, igen och igen, varje försommar och på nytt och som om det var första gången.

Jag blev tvungen att lägga ifrån mig texten efter bara några sidor, en stor sorg hade kommit över mig. Visst, jag kan sakna att ha en trädgård, det har jag skrivit om tidigare. Om min längtan att sitta en berså med ett glas vin eller på en varm altan med en kopp kaffe och möta dagen. Men att sköta trädgården, detta vackra, tålmodiga arbete som förbinder en med jorden – hur jag än försöker kan jag inte uppbåda entusiasmen. Jag är en flanör i en park, jag suger i mig det sköna och prakten, det fysiska arbetet som jag teoretiskt kan värdesätta vill jag helst slippa befatta mig med. I mig finns inte tålamodet, än har jag inte utvecklat förmågan att slå rot. Så det var inte det som fyllde mig med smärtsamt vemod.

Jag tänkte på min väninna, som har en trädgård där hon odlar och gräver och så småningom skördar. I termer av trädgårdar är hon min motsats, vill bara driva upp det som går att äta, är ointresserad av blommor. Jag ser inte poängen med en växt som bara är grön, vill bara ha blomsterprakt och dofter. Mitt ideal är en rosengård som blommar och blommar och blommar, månad efter månad. Nå, så jag tänkte på min väninna med sina små barn i trädgården som klättrar på slänten upp till huset som ligger på sin lilla kulle, breder ut sin trädgård kring sig som en borgarfröken sina kjolar.

Ett tag såg det ut som att vi skulle bo där som grannar, men livet tog en annan vändning och nu bor jag en tågresa bort från den där trädgården. Det är något med de där slumpartade vägskälen, de som får stora konsekvenser för hur ens tillvaro ter sig. Man ser tillbaka på vägskälet, och skymtar den andra vägen som försvinner runt en krök. Likväl har man känslan av att den där vägen fortsätter, alldeles oberoende av en själv. Att den osedd löper parallellt med den stig som man hamnat på. I vissa stunder, som när man slagit sig ner för att läsa en sommaressä till exempel, skymtar man den plötsligt genom träden.

Ja, det är som att träden glesnar och där är det, det andra, olevda, livet. Ett liv mer sammanvävt med väninnans. När jag blev gravid och funderade på vad jag skulle vilja ge mina barn så var fler vuxna en viktig sak, men också andra barn. Kamrater som är mindre än syskon, men är mer än vänner därför att deras närvaro inte är beroende av barnens egna, sköra, vänskapsband. It takes a village – brukar det ju heta, och jag tänker att en by är en värdefull gåva att ge vidare. Men kanske också att få själv. Och det finns en annan, särskild, kvinnlig gemenskap med andra mödrar som man inte kan dela med sin man, hur närvarande han än är och hur jämställd relationen än må vara. I det andra livet, det som inte blev, kan vi mammor avlasta varandra. Gå undan med vårt minsta barn medan de stora leker i en stor lycklig flock. Det finns två hus, de ligger nära varandra, så därför kan man samla den stökiga hopen i ett när det andra behöver stillhet – för att amma ett litet barn eller städa och dammsuga ett vardagsrum. Jag tänker att när man bakar ett bröd kan man lika gärna baka två, gör man en plåt bullar kan man göra ytterligare en, och gå över med. Har man svårt att hinna till förskolan och hämta, har man en läkartid – då finns ett hus vars dörr är öppen, dit har man nyckeln, man vet att barnen har som ett andra hem där. Och jag tänker att min väninna hade kunnat hjälpa mig med min trädgård och arbetet jag tycker är så tråkigt, jag hade kunnat återgälda det med att hjälpa henne med det hon inte har tålamod till.

Kanske hade det inte blivit så självklart i verkligheten. När jag skriver klart det här inlägget är det sent, utanför är sommarhimlen så ljust mörkblå som den bara blir natten innan midsommar. Sluter jag ögonen och ser på det andra livet blånar himlen också över vår stockholmsförort och vi sitter fortfarande ute med varsitt glas vin, insvepta i mjuka filtar medan husen stillats och barnen somnat. Nu väntar sommarlovet med sina utflykter och äventyr. Det doftar av rosorna i min trädgård, vi äter jordgubbar från hennes.

15.6

Och så, helt plötsligt, är det där igen, suget. Jag sitter på bussen och åker förbi stans bästa italienska restaurang. Prövar tanken, skulle jag vilja gå dit? Men nej, varken pasta, risotto eller pizza lockar. Om vi får barnvakt, då vill jag… då vill jag… gå ut och bara ta ett glas? Äta gröna oliver? Men allra, allra mest vill jag äta ostron. Jag känner suget som river i inälvorna, suget efter smaken av salt och hav och liv. När jag var gravid kunde jag inte ens se åt skaldjur; all fisk utom färsk, ordentligt genomstekt lax gav mig kväljningar. Nu kan jag inte tänka på annat än ostron och kallt, nästan lite bubbligt, vitt vin. Jag vet inte om det är hormonerna eller årstiden, men något har återställts, en gammal hunger vaknat till liv igen.

10.6

För en vecka sedan vaknade jag i ett hotellrum på Söder, det var dagen efter att min bok släppts. Det hade varit en sådan där kväll som ristas in i hjärtat – där allting möttes. Bland gästerna fanns alla mina tider och världar representerade, vissa hade jag inte sett på många år. Mitt nu fanns också där, mina barn under Kristinehovs glittrande kristallkronor. Det yttre och det inre möttes, när jag läste ur min bok ställdes dörren till min hjärna på vid gavel.

Genast när jag vaknade bland de hotellvita lakanen, fortfarande med smaken av champagne på tungan och sovande barn på alla sidor, drabbades jag av längtan att göra det igen. Att skriva, att bli klar och fira, att läsas – en nåd att stilla bedja om.

Min son har feber igen, min mamma har varit på besök. Vardagen, verkligheten, suger och sliter i mig. Ingenting annat är viktigt när barnets termometer visar 40 grader. Men så fort febern börjar sjunka känner jag att jag balanserar vid det vita arket som öppnar sig som en avgrund inför mig. Det svindlar, det lockar, det där ögonblicket när man låter det vita, det rena, fläckas av bläck. När man låter något ta form och skepnad. Självtvivlet tuggar på inälvorna, det är ett odjur som aldrig släpper sitt grepp. Men är det inte svagare nu: det där greppet? För nu har jag fått smaka på ruset, det som kommer av att se sina ord, sin röst inbunden till en bok och skicka ut den i världen. Och det kan jag inte vara utan mer.

Så jag går till mitt café. Jag redigerar min Maupassant-översättning tills jag inte orkar mer och behöver göra något annat. Stänger av alla tankar, trycker ”Nytt dokument” och möts av det vita, den blinkande markören. Jag står på bergstoppen, jag står högst upp i hopptornet. Det finns bara en sak att göra. Jag kastar mig ut och skriver de första raderna:

Hösten 1890 var vi åter i Paris: pappa, mamma och jag. Om någon av oss trott att det skulle inneburit den förändring vi längtade efter, ja, då skulle vi ha blivit besvikna. Staden var densamma och vad värre var: det var vi också.

Så är den nya romanen igång.


Och här är en liten film med den första:

Messalina

Det är en vecka tills jag debuterar som romanförfattare. (Kom och fira med mig! Alltid när festligheter hägrar blir jag orolig att ingen – likt på min födelsedagsmiddag när jag fyllde 23 – kommer att dyka upp. Och den här releasefesten… jag skulle önska att den blev dekadent och dionysisk. Är du osäker, känner att festen är för de närmast sörjande? Tänk om och kom!) Nå, debuten alltså. Den har krupit allt närmare, från underskrivet avtal till debutantporträtt i Svensk Bokhandel, till slutkorr och tryck. Det är overkligt, det är alltför-verkligt.

Som barn drömde jag om att bli författare, att berätta historier och leva i min egen tankevärld tycktes mig den högsta lycka. Det fanns något annat som lockade också, i rollen, i identiteten. Ett slags frikort där ens excentricitet och tillkortakommanden som människa liksom avskrevs. Att jag var blyg och socialt obekväm, att jag kunde vara självupptagen, fåfäng och lättjefull – alltsammans skulle ursäktas av detta enda faktum: jag var en människa som försörjde mig på att skriva böcker. Författarskimret skulle lägga sig som ett förlåtande hölje över alla skavanker, jag skulle inträda i en exklusiv värld där helt andra regler gällde. Att försöka skriva när ens hela existens och lycka hängde på det var naturligtvis fullkomligt omöjligt. När jag inte plågades av skrivkramp skrev jag, inte för mig, utan för världen. För den där guldbiljetten till den alternativa verkligheten.

Så växte jag upp, jag blev något slags vuxen. Mina byrålådor fylldes med ofärdiga texter. Istället gick jag – av en slump – in i litteraturens tjänst på ett annat sätt: jag blev översättare. Nej, rättelse: jag började översätta. Då, i början för ungefär tio år sedan, tänkte jag aldrig på mig som ”översättare”. Jag hade ingen utbildning, inga språkstudier, inget självförtroende. Ändå översatte jag – som en handling, inte en identitet – och i grunden låg min kärlek till det sena artonhundratalet och författarskapen där. Det var klippan jag stod på, den fasta mark jag hade under fötterna.

Så började jag skriva, inte för att bli författare, utan för att skriva. Återigen hämtade jag stöd och näring i sekelskiftet. Jag skrev det jag tyckte om, därför skrev jag också uppriktigt och sant. Resultatet: ett slags blandning av min själ och sekelskiftet. Jag skrev mig ut ur världen och tillbaka till 1800-talet, men jag tog också frikostigt av det som är jag. I mitt debutantporträtt skriver jag:

”Jag skrev med min egen röst, men frammanade en värld besläktad med de som varit mitt arbete och tillflyktsort. Ur mina egna ord sprang barndomens flandriska landskap upp, men förlagt till sekelskiftet. Jag lånade ambra, mysk och bensoe av Baudelaire och smetade dekadensens tunga rökelseångor på sidorna: ur dem steg en lukt av våld och illa undertryckt begär. Att skriva var något jag alltid gjort, men det var först nu texten klingade sann. I grund och botten är jag realist, min roman ett slags karta över min själsvärlds inre topografi. Det är så det måste vara, för böcker kan inte vara goda eller onda, men de kan vara falska eller sanna.”

Jag trodde att jag skulle skriva mig in i gemenskap. Att jag genom denna handling skulle bli en person som fanns i världen. Då, när jag var i den tidiga tjugoårsåldern tyckte jag det var fullkomligt meningslöst att debutera efter 26. Hade man inte gjort det vid det laget hade livet tagit andra vägar och det var bara att acceptera. Men idag, vid 36 års ålder, när boken äntligen är klar och på tröskeln till att skickas ut i världen, undrar jag om det inte blev bättre såhär. Jag har hittat mina gemenskaper, byggt vänskaper som inte står och faller med en diffus författarpersonas dragningskraft, jag har redan tillträde till delar av den där litteraturvärlden i kraft av mina översättningar och kulturartiklar. Jag kommer bli ledsen om boken får dåliga recensioner, jag kommer bli ledsen om den inte uppmärksammas alls – men jag kommer inte bli suicidal.

Skillnaden, tror jag, är att jag som ung vuxen tänkte mig att jag genom att få läsare också skulle skaffa mig en vänkrets. Nu är det snarare så att boken redan på förhand har en läsekrets genom mina vänner och bekanta. Det känns på något sätt sundare.


Åh, men som jag hoppas att ni ska läsa min lilla bok! Den handlar, skulle jag säga, om begär och ensamhet. Såhär skriver förlaget:

Adelsmannen David de Lesrat reser i det sena 1800-talet från Paris till sommarvistelse hos sin borgerlige vän Camille och hans familj i ­Belgien. Snart utvecklar sig ett mörkt triangel­drama med Camilles syster Mathilde, både irriterande, rödhårig och outgrundligt tilldragande, och den förhatlige poeten Laléande som alltid verkar ligga steget före David.

Under tiden faller de Lesrat allt djupare ner i sina egna tankars narcissistiska domän, en avgrund ur vilket det är oklart om han skall lyckas rädda sig. Skall hans aristokratiska disposition verkligen låta sig tyglas av en borgarfrökens famn?

Dekadensromanen Messalina är Hillevi Norburgs skön­litterära debut. Inspirationen hämtas ur den franska dekadansens och symbolismens estetiska rörelser.

23.5

Förkylningen går inte över, eller så är det nya infektioner som följer på varandra. Det är så tröstlöst. Barnen och jag hostar och hostar och hostar. Sådana är småbarnsåren, säger min man som vet. Nu tror jag ändå vi börjar bli bättre, det är inte lika många gånger vi vaknar av hostan på natten. Det är som ett gift som sakta, sakta går ur kroppen. Sjukdomen klamrar sig fast i bröstet, vi hostar upp den, spottar, bekämpar den med ljummet honungsvatten, sväljer. Imorgon, tänker jag, skall jag vara frisk nog att öppna Maupassant-dokumentet, fortsätta putsa texten. Imorgon, skall jag ägna boksläppet nästa vecka en tanke. Imorgon, skall jag vara stark nog att läsa saga och natta min son när kvällen kommer.

12.5

Finns det något värre än när ens tvååring är sjuk och hostar, hostar, hostar sig genom dagen och natten? Ja, det är väl när ens sexmånaders bebis gör det. Ändå lyckades vi samla ihop oss såpass att vi kunde ta de traditionsenliga bilderna på sexmånaders dagen. Älskade lilla Lydia Birgitta, vårt lilla underverk, tänk att du funnits hos oss ett helt halvår redan.

Jag tänker samtidigt på de där kvinnorna som breder ut sig om vikten om att få tala om hur de ångrar sitt föräldraskap. Jag har väl egentligen ingenting att tillägga, tycker att Josefine skrev bra om saken här. Men ändå. ”Ofrivillig mamma”, en mamma som säger så öppnar en avgrund i sitt barn. Jag minns hur min bror och jag hade svårt att riktigt greppa det, när vi fick veta att vi båda blivit till oplanerat. Önskade, älskade, när vi väl börjat växa – men inte frukten av en medveten viljeakt. Det är något oerhört för ett barn – och ett barn är man alltid i relation till sina föräldrar, också som vuxen – detta att ens existens vilar på en lycklig slump. Ett barn vill vara önskat, väntat, förälderns sol och medelpunkt – är det inte så? Att höra sin mamma säga: nej, jag ångrar inte din existens, nu när du finns, men jag önskar att jag valt annorlunda, jag ångrar föräldraskapet, det var ingenting för mig. Groteskt! Vari ligger ens en sådan ånger, är det ett annat liv som hägrar, alla möjligheter som gått en förbi när man satt hemma och vårdade sitt barn? Man tänker sig att man hellre levt det andra livet, att moderskapet skaver som ett trångt klädesplagg, det känns obekvämt, det vara bara något som samhället förväntade sig av en? Vad är det man tror skulle varit så mycket bättre?

Jag ser på dig, min lilla Lydia, min sol, och det är en avgrund mellan mig och de där mammorna. Jag förstår inte, det är mig helt ofattbart. Själva känslan, visst, men framför allt att formulera det högt och ropa det ut i världen. Hur kan man säga en sådan oerhörd sak med risk för att det kan nå de berörda barnaöronen? Jag kan inte förstå det som annat än grymhet, och när blev det rätt eller till och med viktigt att få lov att vara grym?

11.5

Nu är jag också förkyld, igen. Det började när jag satt på caféet, det nya. En lätt kittling i halsen, näsan som började rinna, den där speciella men diskreta feberhettan över kinderna. Jag fick packa ihop tidigare än planerat. På vägen hem tog jag ändå omvägen om matbutiken i Rosendal, sortimentet påminner om det som fanns i Hornstull, det känns hemtamt. Skillnaden är att i Hornstull alltid fanns andra kunder, även mitt på dagen: ungdomar och pensionärer, föräldralediga och kulturarbetare som jag. Rosendal är en byggarbetsplats, en sovstad kanske. När jag är där vid elva är det bara jag, personalen och vid kassorna några unga tonårskillar som ska köpa varsin Snickers och försöker förstå hur snabbkassorna fungerar. Sedan genar jag genom skogen, struntar i promenadvägarna, tar småstigarna som skär genom skogen. Hemma hostar barnen. Jag tar upp Maupassant och sandpappret, finputsar bort alla ojämnheter i svenskan. Hejdar mig då och då för att ge min son ljummet honungsvatten, min dotter bröstet. Jag är på sidan 47 av 189, mina tankar rör sig långsamt, mina ögon sticker – det här kommer (i bästa fall) ta hela veckan.

10.5

Det är grått ute. Barnen hostar fortfarande, kanske ännu mer nu. Jag får som ett tunnelseende, allt annat än dem blir perifert, ovidkommande. Låt dem bara få bli bra. Världens töms på lite av sin färg när de inte är friska. Solen förstår hur det ligger till, den gömmer sig bakom molnen. På förmiddagen går jag till caféet. Det nya har stängt på tisdagar, så jag går till det vanliga. Trots att jag är där strax innan åtta är det bästa bordet redan upptaget. Efter lunch, när jag kommit hem igen bakar jag en äppelpaj med min son. Den blir söt och knäckig, men sonen är ändå mest intresserad av att äta grädden vi har till. Sedan ser vi gamla avsnitt Pippi Långstrump på Öppet arkiv. Det är i någon mening i samma kategori som äppelpajen; för mig är det kanske smaken av trygghet och barndom, kanske ger jag den nu vidare till mitt barn. Även om det inte hjälper mot hostan hjälper det mot något annat. På kvällen kommer regnet, det smattrar mot fönstren. Men det gör ingenting, efter två hostiga nattningar har båda barnen somnat, de sover djupt. De vill ha närhet, hålla våra händer i sömnen. Låt dem bli friska nu, ber jag ordlöst ut i natten. Mörkret och regnet gör ingenting, bara barnen sover tryggt och fridfullt.