Anteckning 6 januari

Idag kommer tyvärr att gå till historien som dagen jag tog fel på palsternacka och pepparrot – älgfärsgrytan blev minst sagt lite besk (läs: oätlig).

Anteckning 5 januari

Vid en middag i universitetets regi, det är nu många år sedan, berättade min mamma för sin bordsherre – en fransk professor – om sin dotters dröm att en gång översätta Mallarmé till svenska. ”Till svenska?”, utbrast fransmannen. ”Honom borde man först översätta till franska!”

När jag nu kommit en bit med arbetet att klä ett urval av Mallarmés prosa till svensk språkdräkt kommer jag osökt att tänka på dessa ord. Jag sitter framför en prosadikt och måste ställa mig frågan: men vad står det egentligen här? Man måste ju först förstå för att sedan försöka översätta.

Jag minns också att jag blankt vägrade när A föreslog att jag skulle ge mig i kast med Mallarmé, också det var för ett par år sedan. ”Aldrig”, sade jag självsäkert. Den här volymen är måhända en kompromiss, för jag lämnar sonetterna och den rimmade versen därhän.

Kanske kommer hybrisen med åldern, kanske är man modigare, kanske har man bara insett att man ändå aldrig kommer lyckas så bra som man önskar – varför då inte helt själviskt tillåta sig att umgås med de största, svåraste, mest njutbara författarskapen detta enda lilla översättarliv som man har.

Anteckning 4 januari

Sist av alla har jag börjat läsa (eller ja, lyssna på) Camille Paglias Sexual Personae. Jag har haft den stående i bokhyllan länge men aldrig tagit mig för att påbörja läsningen. Eftersom det sällan finns tid för mig att slå mig ned men en bok (och de stunder det faktiskt gör det gärna ägnas åt lättare romanläsning) har jag alltså börjat lyssna på ljudboken när jag utför mina sysslor som att diska, vika tvätt eller leka med barnet. Det är knappast det ideala sättet att ta till sig den, men om man bara tar det för vad det är: ett sätt att stimulera ett oanvänt intellekt, så är det verkligen en helt passabel sysselsättning. Jag har inte kommit så långt på den strax över trettiofem timmar långa lyssningen men är hittills muntert överraskad att den är så freudiansk (lite speciellt att lyssna på när man samtidigt typ ammar sin son!) och nietzscheansk (jag visste till exempel inte att hela hennes argumentation bygger på tankefiguren att den huvudsakliga konflikten inom västerlandets kultur står mellan det apolloniska och det dionysiska) – efter varje pass är tanken vitaliserad och sinnet upprymt!

Rutiner

Detta förfärliga och fantastiska år, 2020, var också året jag skaffade mig en seriös hudvårdsrutin. Jag gick in på en sajt, laddade upp en bild på min osminkade hy (djupa skuggor under ögonen, otvättat hår, flottig och grå i ansiktet eftersom detta skedde som ett slags försök att muntra upp mig själv under en av barnets svårare sömnperioder) varvid en av deras hudterapeuter granskade nämnda bild och gav råd på en hel rad produkter som bara var på gränsen till ruinerande. Denna rutin (tillsammans med lite bättre sömn) har nu gjort underverk. Lystern är tillbaka och, inbillar jag mig, ålderstecknen lite mindre markerade. Därtill har jag börjat med mineralpuder, så min hudton är nu jämn och huden matt dagen igenom.

Inte heller ska man underskatta den där lilla stunden som inleder och avsluta varje dag. Den upprepade handlingen, den smekande rörelsen, produkternas diskreta doft. Stillheten som följer på vana och muskelminne, på att vara ensam med sig själv utan att för den skull vara upptagen av sig själv. Det gör verkligen att man ser värdet av en sådan sak som tidegärden. Tyvärr, och jag skäms lite att erkänna saken, är det alltså inte kyrkans dagliga bön som ramar in mina dagar utan utan en pinsamt sekulär (kanske på gränsen till syndigt sinnlig?) rutin framför badrumsspegeln.

Jag läste eller hörde någonstans (gissning: kan det ha varit Benedikt XVI?) att man bör starta sin dag, redan innan man stigit ur sängen alltså, med att göra korstecknet. I en stressad samtidsvärld är den enkla gesten en ordlös bön som i sin enkelhet som alltid hinns med. Det finns något mycket potent, tror jag, i att utmana sig själv och låta ens tro synliggöras i själva rummet. Vid uppvaknandet är jag emellertid alltid lite omtumlad, särskilt som det numera är barnet som väcker mig tidigare än vad jag själv skulle ha valt, och det är inte en rutin jag lyckats anamma och göra till självklar – trots dess enkelhet. Inte heller att be någon kort bön, barnet och dess behov behöver omedelbar tillsyn och åtgärd.

Vid sänggåendet däremot, när jag tagit plats under täckena, innan ögonen slutes helt och jag kryper upp i makens famn för att ge mig till sömnen, viskar jag Symeons lovsång (Nunc dimittis för er som föredrar det latinska namnet) ut i mörkret. På något sätt lyckades jag att lära mig den – jag som har så förunderligt svårt att lära mig minsta lilla vers utantill – under de completorium som följde på trosundervisningens i Sankta Eugenia, det där året när jag förberedde mig för mitt dop. Det är en så stillsam text som uttrycker sådan lättnad och mild glädje, förvissnings rofylldhet. Med den vågar jag lägga min dag, dess triumfer och vedermödor hur stora eller små de än må ha varit, i min Frälsares händer.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.

Anteckning 2 januari

Vissa kvällar stelnar själen verkligen i något slags afasi. Ingenting tycks värt, om ens möjligt, att yttra.


Det är ett slags skräck för att avslöja sig, tror jag. Hellre tiga och låta dem göra sig en egen uppfattning om din briljans eller brist därpå än tala och avgöra saken. Så fånigt, att lägga ut rökridåer och dansa runt smärtpunkter och övertygelser skapar bara falskt och platt: resultatet blir att man framstår som allt det där man ville undvika. Hur stå ut med sårbarheten det innebär att slå upp ett fönster till ens tankes värld?


Kanske genom att tänka bort mottagaren och sudda bort hans kritiska blick, det hånfulla lilla leendet som spelar där i mungipan. Sudda bort hans drag och välja en enda läsare, en förtrogen, och skriva bara för henne.


Inse att hon är en spegel?

Ett nytt år

Så gryr det nya året, ett efterlängtat 2021 efter prövningarnas 2020. Ett hopp och en förväntan om att livet skall kunna återgå till det normala under månaderna som kommer. Corona, tänker ni, och visst har pandemin påverkat och ingripit också i min tillvaro. Men på det privata planet har den stora omvälvningen varit barnet: med föräldraskapet skrevs tillvaron om i grunden. Det har gått elva månader sedan min son* föddes och jag haft hans omvårdnad till huvudsakliga sysselsättning. Så ska det också fortgå större delen av det kommande året, men i och med att han växer och blir mer självständig finns utrymme för en värld större än barnet. Så betrakta detta som ett slags nyårslöften.

Det viktigaste, det jag saknat mest, är att arbeta med text. Jag har läst och lyssnat på en hel del böcker det gångna året, men tänkt och skrivit desto mindre. Så högst upp på min önskelista till tomten stod i år: arbetsdisciplin. Det luststyrda, lättjefulla arbetssätt jag tidigare begagnade mig av, där en arbetsdag med lätthet kunde avverkas iförd sidenkimono och utsträckt i soffan, har tyvärr blivit omöjligt. Min paradgren: den ljuvliga prokrastineringen måste även den förpassas till det förflutna och bli ett glimrande minne blott av dåsiga förmiddagar, långa vinluncher och händelselösa aftnar. De droppar av tid, huvudsakligen om kvällen då barnet kan överlåtas i dess faders ömma vård, måste jag nu tillbringa här, vid skrivbordet i arbetsrummet. För lyckas jag bara genomföra planen jag lagt ut för mig själv har vi ett mycket spännande 2021 att se fram emot – inom ramen för Alastor och annorstädes.

Vidare vore det önskvärt att tukta kroppen ner till vikten från innan graviditeten. Vid det här laget har jag lärt mig att bantning är effektivare än träning i det avseendet, men jag tänkte ändå återuppta den blygsamma löpning jag ägnade mig åt i Lyon. Att motionera på det viset har för mig självmotsägelsens pikanta tjusning eftersom jag inbillar mig att den sundhet detta signalerar står i direkt opposition till det jag upplever är själva min essens. Jag menar då inte i ett trött ”i världens ögon”, detta postmoderna synsätt där man liksom materialiseras först i andras uppfattning om en (jmfr bara med ”den manliga blicken” etcetera och blablabla), utan alltså på ett strikt essentialistiskt, närmast metafysiskt, plan.

Ah, och så har jag alltså lyckats skriva några ord? Så uppiggande och kanske en hoppfull indikation om att det inte är helt omöjligt att piska upp lite arbetsnit i detta trötta mammasinne!


(*Att skriva orden ”min son”, det känns fortfarande ovant och liksom svindlande. Likaså när jag dagarna före jul slog in klappar och kunde skriva ”från mamma Hillevi”. Mamma Hillevi! När man i vardagen går in i rutinerna och upprepar handlingarna som nu sitter i ryggmärgen (dagarna uppdelade i ett ändlöst mata, byta blöja, trösta, leka, natta, repetera, repetera) är det som att man lite glömmer vad innebörden av dessa sammantagna handlingar innebär: att han är min son och jag är hans mamma. Det är som det största mysterium.)

Mitt barn, mitt hjärta

Så förflyter en månad, lätt och snabbt rinner den genom fingrarna. Dagarna med barnet liknar varandra till förvillelse, och samtidigt är det som att vakna upp till ett fullkomligt oskrivet blad varje morgon. Varje stund med honom är en upptäckt, en glädje, en nåd. Visst är jag trött ibland eller han ledsen och kinkig – men de där stunderna fastnar inte, de glider obemärkt förbi och ur minnet. Kanske är han ett enkelt och snällt barn, kanske har jag väntat så länge på honom att allt det tröttsamma väger lätt.

Kanske hade jag trott det skulle vara svårare, att befinna mig i det nu-tillstånd som det är att ta hand om ett litet barn. Se efter vilket behov som behöver tillfredsställas för tillfället – mat, sömn, blöja, lek – adressera det, repetera. Att jag skulle sörja oberoendet och vika mig under pressen och ansvaret. Istället tänker jag på ett tabernakel vi såg i Montpellier (tror jag det var) utsmyckat med en pelikan, en symbol för Kristus jag inte var bekant med tidigare och som vilar på en gammal föreställning om att pelikanen matar sina små med sitt eget kött i tider av svält. Det finns ingen kärlek som den till sina barn, den vet inga gränser. När jag i slutet av graviditeten bekände för min pater att jag kände mig liksom avskärmad från tron och kyrkan, nedsänkt i min egen kropp, log han milt och sade att det lilla barnet och min relation till det skulle bli en annan, och kanske i någon mer direkt, väg till Gud. Nu ser jag hur och att det är så det har blivit.


De tre första månaderna, den fjärde trimestern, visst är det en tid för oss båda att vänja oss vid att jag inte längre bär honom inom mig, att han finns i världen nu? För mig har det också varit en tid att försöka hitta någon slags jämvikt efter den stormiga starten, att bearbeta. Förra fredagen var jag hos kuratorn igen som lade huvudet på sned och sade att än så länge är dina reaktioner normala, Hillevi, först sex månader efter en traumatisk händelse börjar man dela ut diagnoser som PTSD. Redan då, när vi var på sjukhuset för gulsoten och han var fem dagar gammal, allt tycktes stå och väga i ett ohyggligt liksom fruset ögonblick, vände jag mig mot min man i förtvivlan och sade: oavsett hur det går nu, även om allt blir bra, så måste vi bära minnet om att ha varit med om det här, hur ska jag kunna bära det här minnet? Jag snuddar vid det, vid minnet, ibland, som med tungan vid en öm tand, släpper på, bearbetar, bearbetar. Vi gläntade på en dörr som borde hållas stängd för alla föräldrar, vi fick en liten skymt av det otänkbara – hur lever man med ens antydan till en sådan ohygglig insikt? Svårast är det när något inträffar som ekar av minnet. När han är otröstlig och bara skrikgråter är den naturliga modersreaktionen stress, det är så vi tar hand om våra små, men mitt stresspåslag är bortom rimliga proportioner. Då är jag tillbaka i mörkret, reaktionen är fysisk. I april blev han förkyld för första gången, fick sin första feber. Först när allt var över och vi varit på vårdcentralen och fått träffa en läkare (i full covid-19-utrustning) skrev jag 19/4 en anteckning i mobilen:

Det är som en kramp som inte släpper, rädslan att förlora honom. Efter starten vi fick, ett par dagar kantade av lugnande besked från vården på en väg som visade sig leda rätt in i mardrömmen, har jag svårt att slappna av. Som att sitta på passagerarplatsen i bilen och ändå inte våga släppa vägbanan med blicken ens för en sekund, som om denna ständiga uppmärksamhet vore det som avstyrde eventuella olyckor. Ibland kommer minnesbilder från de där första dygnen över mig, trots bra stöd av familj, vänner och vården. Vad är ett besök hos vårdcentralens kurator när man hemsöks bilden av den lilla bebisen, bara dagar gammal, på operationsbordet uppkopplad mot slangarna – den viktigaste i venen i hans lilla navelstump. Den långa väntan på blodet till transfusionen. Att inte kunna hålla honom… han som jag väntat så länge, inte kunna ge något slags moderskroppens trygga värme utan hjälplöst hålla sin makes hand och sjunga Tryggare kan ingen vara, försöka hålla all rädsla ur rösten för att kunna ge barnet i alla fall detta lilla, våra röster i en psalm. Bara att skriva ner det får illamående och ångest att vända sig i magen på mig.

Det har gått två och en halv månad sedan dess, men det är som ett öppet sår i mig. Ett sår som nu infekterats av pandemin. När han nu hostar och har feber kommer rädslan tillbaka


Mitt lilla barn. Det finns sådan styrka och livskraft i honom. För varje dag vi vaknar upp till och sedan tillbringar tillsammans blir det lite lättare att slappna av och sluta invänta katastrofen. Våra dagar är desamma – vi vaknar, äter, sover middag, leker, äter och sover mer – och samtidigt alldeles nya och inte lika något annat. Små framsteg och stora, hans små händer som griper och håller fast, jollret som stiger och faller, nacken som orkar bära upp huvudet. En liten person som med fullkomlig självklarhet tagit sin plats i världen och erövrar mer och mer av den. Genom fönstret faller vårljuset in och minnet, det där såret som jag trodde omöjligt att bära, bleknar ytterligare lite mer i barnets leende.

Urbi et orbi

Jag blev väldigt berörd av påvens välsignelse över staden (urbi) och världen (orbi) från den folktomma och regniga Petersplatsen. Av innebörden och innehållet – men också rent visuellt. En av just den katolska kyrkans lockelse har för mig alltid varit att den förmedlar tron på ett språk som inte bara är skriftspråkets. Vare sig det rört sig om liturgi eller kyrkorum finns här ett visuellt språk som skär än djupare än skrift och tal. Det går inte att artikulera, men det får hela mitt inre att resonera. Jag erfor en liknande känsla av bilderna av det utbrunna Notre-Dame där ett stort guldkors mirakulöst nog reste sig i ruinerna.

Påvens vita gestalt avtecknar sig måhända liten mot den väldiga kyrkan, ensam utan de vanliga folksamlingarna som annars samlas på torget. En liten och fåfäng gest som försöker betvinga farsoten och olyckan som nu drar över världen? Nej, raka motsatsen om ni frågar mig. Sällan har jag känt mig så drabbad av en handling. Den vita gestalten i mörkret, liksom guldkorset i askan, är en fyrbåk i stormen. Folk har en del åsikter om den här påven och den riktning han för kyrkan i – men i den här stunden blev det så tydligt hur ämbetet är mycket större än dess innehavare, än reservationer och trätoämnen. (Här skulle vi kanske kunna påminna de kritiska om att ”inte ens den vigde tjänarens synd kan vara ett hinder för nådens frukt” som det står i katekesen.) Liksom åsynen av korset, en liturgisk handling eller religiösa framställningar i konsten förmedlar fotografiet ovan en omskakande och hoppingivande sanning. Själen läser av tecknet på det ordlösa språket och skymtar det eviga ljuset.

Men med det sagt, orden är inte utan styrka. Efter att ha reflekterat över nödvändigheten att omfamna korset, att öppna oss för Gud och därmed för hoppet, i synnerhet i tider av motgång och svårighet, avslutade påven sin meditation såhär:

”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark 4:40) Kära bröder och systrar, från denna plats som vittnar om Petrus klippfasta tro vill jag ikväll anförtro er alla till Herren, och be om Vår Frus förbön, de sjukas hälsa, havets stjärna under stormen. Från denna kolonnad som omfamnar Rom och hela världen, låt Guds välsignelse sänka sig över er som en tröstande omfamning. Herre, välsigna världen, ge våra kroppar hälsa och våra hjärtan tröst. Du ber oss att inte vara rädd. Men vår tro är svag och vi är fyllda av rädsla. Men du, Herre, kommer inte att övergiva oss i stormen. Säg åter: ”Var inte rädda” (Matt 28:5). Så skall vi, liksom Petrus, ”kasta alla våra bekymmer på honom, ty han sörjer för oss” (jmf. 1 Pet 5:7).

Throwback Thursday: 6 maj 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Med dagens eskalerande corona-kurva och en samtid som känns allt mörkare tänkte jag bjuda på ett av de längsta och föra oss till Venedig med minnet av vår förlovningsresa. Det känns som att idag är en dag som kräver lite eskapism.

Venedig

Vädret var för dåligt för att vi skulle kunna landa i Venedig. Klaustrofobin, att inte kunna dra i nödbromsen och lämna fordonet. Efter en skakig tur på tjugo minuter kunde vi gå ner i Bologna istället. Det luktade regn och den där typiska, omisskännliga doften av italiensk väta. Och så fick vi se universitetsstaden med sina arkader också. Under valven fanns skydd för regnet och om man hade varit på det humöret hade man lekfullt kunnat säga något om att det var som att promenera i en dikt av Tomas Tranströmer. Lunch på en liten trattoria och sedan tåget mot nordöst, så mycket behagligare än flygbolagets chartrade bussar med oroliga, stressade svenskar. På bron ut mot Venedig hade regnet suddat ut alla konturer, omöjligt att avgöra var hav slutade och himmel tog vid. En disig Turner-värld i mjölkiga gråskalor målade i akvarell. Någon liten kobbe med några tuschstreck till träd. Som man var på väg ut i ett väldigt intet, in i målningen bortom det abstrakta landskapet. Till det vita arket och in i något slags ofödelsens tillstånd. Som ett Atlantis, som ett Lyonesse som reser sig ur havsskummet anade man plötsligt staden som en liten gråare skugga. En antydan till rött tegel, och så en bangård: vi var framme.

Att stiga ut ur tågstationen och hamna vid Canal Grande, inse att javisst, det är på riktigt. Där är kanalen och båtarna och gondolerna, det är på riktigt. (Och sedan, efter ett par dagar, börjar man tvivla, är den verkligen inte bara en fantasi, den här staden?) Hotellet låg på Lido, det var dit vi tog vaporetton, gick ner i dess buk, såg ingenting av staden. Den där första kvällen: vi korsade den långsmala ön, lämnade lagunen bakom oss och slogs av adriatiska havets salta vindar. Det finns ingenting så melankoliskt och underbart, ingenting så genuint europeiskt, som en kontinental badort off season. Övergivna stränder, stängda hotell där sekelskifteslyxen långsamt flagnar bort. Lager på lager av skratt och solstänk som bara accentuerar hur övergiven platsen är nu. Som att se på en människa som sover, känslan av en intimitet som man måste vara mycket varsam med, så sårbar som den sovande är.

Det var först dagen därpå, den första morgonen, när gardinerna drogs undan som man såg staden. Solkatter i vattnet och den sagolika siluetten. Sedan lades intrycken på varandra. Markusplatsen, en Bellini på Harry’s, promenader i trånga gränder, ett besök i en spetsbutik inrett som ett litet kapell, Rialto-bron, Markuskyrkan. Kyrkor jag inte minns namnet på, torg och gränder. Tipset jag fått innan vi for var att gå vilse, vi gick vilse. Vi gick fel och vi gick tillbaka, vi såg och vi lyssnade på kanalernas suckande. Vi dök ner i grändernas mörker och styrde mot kanalernas ljus.

En vecka var vi där och vi såg museerna: Bellinis madonnor på Accademia och all trompe l’oeil på Ca’Rezzonico, vi gick till Dogepalatset och det som en gång varit Luisa Casatis palats och idag är Peggy Guggenheim-museet. Det var ändå svårt att greppa det förflutna. Jag försökte se Luisa med sina tama leoparder på månskenspromenader runt Markusplatsen, se de överdådiga festerna i hennes palatsruin, den stora boaormen som ringlade i gräset eller låg om hennes midja, beströdd med bladguldspulver. Men detta att det är turister som strömmar i stadens blodomlopp… den kändes för mig som teaterkuliss. Som att symbolen tömts på mening, mumifierats. Jag var där, men fick ingen relation med staden eller dess historia.

Några stunder som glittrade till. En utflykt till Burano med ny hatt och äntligen lite behagligt väder. En värld av färgglada dockhus, men med tvättlinor och verklig tvätt på tork mellan husen. Ungdomar som åt glass vid en kiosk nere vid vattnet. Att dricka friskt och billigt vin i en trädgårdspaviljong på ön intill ett stenkast från en 800-tals kyrka med bysantinskt outgrundliga Madonnor mot guldmosaik. Ett plötsligt regn på Lido och en liten bar där vi serverades friterad och salt bläckfisk med ett glas rött trots att köket egentligen var stängt. Promenaden tillbaka till hotellet när solen kommit fram igen, längs en öde strandremsa och prunkande försommargrönska. Söndagsmässan som också var ett barndop, kyrkan full av släktingar och församlingsmedlemmar. Det var enkelt och lätt, folkligt och varmt – som det jag upplevde i Parma och Rapallo när jag började gå i mässan regelbundet den där italienska hösten 2017. En kyrka som fylldes av lovsång och tro, den djupa glädjen i att det nu är min kyrka. Fisken vi åt på Lido, vit och mjäll, och pastan i bläckfiskens bläck som färgade läppar och tunga alldeles svarta. Dagen då stormen rasade och vi stannade i vårt rum med en flaska vin, charkuterier, oliver och varsin bok.

Jag antecknar för min egen skull, innan ögonblicken bleknat och faller i glömska. Försöka hålla kvar smaken på tungan ett litet tag till, sluta ögonen och minnas känslan. Ljudet av mina mjuka skor mot regnvåt asfalt. Att hitta Lidos kyrkogårds murar och försöka hitta också dess portar. Komma till den nya delen och där klättrade den mer äventyrlige av oss upp på en stege och såg en hemlig, avstängd och övervuxen del. Ett varv runt kyrkogården ledde oss till den judiska begravningsplatsen och den äldre delen av kyrkogården med sina kors, monument och mausoleer – men ingen ingång till den dolda, övergivna. Vi klättrade upp på en låg mur och såg den, skeva gravstenar i högt gräs mellan träden. Lite närmre varandra nu eftersom en delad hemlighet, även om den är någon annans, alltid för samman.

En av kvällarna somnade jag redan vid åtta, och vaknade först vid åtta morgonen efter. Tolv timmars sömn, avslappnad och loj – spänningen och arbetet som släppte sitt grepp om mig. Och ändå var jag inte helt harmonisk denna vår förlovningsresa. Som ett nervöst drag vid munnen, en rynka mellan ögonbrynen som är lite för djup, ett leende som är lite för stelt. I den italienska solen blev ärrvävnaden tydlig. Det är lätt att älska, det är lätt att ge sig – men för mig svårt att våga tro att han alltid kommer vilja ta emot den gåvan. Att detta ”för alltid” är att lita på.

Men när jag blir skygg smeker han mig tills allt är stillhet och tillit i mig igen.

Rödhaken och förruttnelsen

Idag gick jag i skogen – den vanliga rundan i Stadsskogen – och tänkte på hur absurt det ändå är att sist jag gick här, det vill säga i förrgår, var allt inbäddat i snö. Nu var det vår i luften, om än inte sol. Den här årstiden är ljuvlig: en annan atmosfär, grönfrisk och doftande, även om man inte ser fler tecken på den än någon knopp på träden. Det är som att naturens nyväckta liv, den som ännu pågår i det fördolda, anas i luften innan förändringen själv trätt i kraft. Färgskalan är en annan, ljuset som faller på samma grå bark, mörka mossa eller blanka, stillastående vattens blankt genomskinliga ytor får alltsammans att andas och lysa. Allt känns John Bauerskt och förtrollat.

Vidare slipper man sommarens, i synnerhet sensommarens, alla obehagliga insekter och otyg. Nu träffar man bara på de allra trevligaste av småkrypen. När jag promenerade in till stan förra veckan slog en fjäril inte bara en utan två gånger följe med mig och barnvagnen. Fladdrade ystert vid dess sida som om vi utgjorde en liten flock, eller kanske ett stim, fjärilen, vagnen och jag. På samma promenad såg jag också en stor och sund spindel utanför universitet. Morskt korsade den Engelska parkens gångväg i riktning mot den soliga kyrkogården. När de är i mitt hem inomhus, eller när de kryper över mig, tycker jag i regel mycket illa om spindlar – men såhär i solskenet fylldes jag av välvilja mot den lilla krabaten.

Idag såg jag emellertid inga sådana småkryp. Men dessvärre hade jag nu börjat tänka på de insekter som fyller mig med avsmak. På fästingarna som sprider sjukdomar och gör varje promenad genom högt gräs eller picknick invid ett buskage till en risksituation. På myggorna som kommer plåga den här skogens sankmarker till sommaren och hösten.

När jag läste konvertitkursen i Sankta Eugenia som förberedelse inför dopet brukade diakonen visa en Power Point-bild på en näpen rödhake som ett slags kreationistiskt argument och en uppmaning att omfamna Guds skapelse (som jag minns det i alla fall). Gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor, typ. Tyvärr har just den typ av argument framlagda på det viset aldrig haft önskad verkan på mig. Den söta rödhaken blir en tillrättalagd bild, jag tycker också att den är förtjusande. Men på håll och i rätt ljus, i vårljuset som denna dag, sjungande i ett träd på behörigt avstånd. Skärper man blicken och ser närmare på fågeln ser fjäderskruden lite matt och tilltufsad ut, den lilla kroppen är kanske full av sjukdom, inälvorna av mask. Ett sår eller ett ärr efter bataljer med sina artfränder i den eviga kampen om privilegiet att få reproducera sig. För att inte tala om att det är ett tacksamt utvalt objekt, när det finns så många andra hemska djur, eller rara djur som gör förfärliga saker mot varandra (här tänker jag alltid av någon anledning på delfiner som sodomiserar vararandra i lufthålen, den yttersta bilden för hur hemsk och djupt perverterad naturen kan vara). Jag tycker om naturen som idé och/eller på avstånd – på nära håll framstår den alltför ofta som fruktansvärd och frånstötande. Våren är grön och frisk, ett löfte om fruktsamhet, en ej ännu förverkligad idé. Om några månader ligger den jäsande och ruttnande och krälande i sensommarens kvalmiga hetta. Rödhaken har fallit till marken och är halvt stadd i förruttnelse, äcklig och stinkande av död.

Kanske måste man bara förlika sig med att något kan vara två saker på en och samma gång. Naturen kan vara den sköna skapelse som vittnar om Guds storhets rikedom, men fallen som den är bär den – också när den är som mest estetiskt tilltalande och liksom levande – alltid på ett löfte om förruttnelse och död inom sig.