Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Mörkret i människan

Låt oss utgå från att varje kultur i sin folklore och mytologi skapar sig motbilder till sin självbild, att en tids monster säger något om dess anda och ideal. Vi ser då kanske att den förmoderna tidens monster ofta är förknippade med natur och kanske också religionen. Centralt för den förmoderna människan torde vara just naturens nyckfullhet och den egna själens eviga frälsning. Idag är det kanske snarare det okontrollerbara, sjukdomar och apokalypser, eller det att förlora sin individualitet och ingå i en tanklös massa. Dagens zombiefilmer tycks exempelvis spela på den senare rädslan snarare än själva hemsökelsen av odöda. Mycket förenklat sett, givetvis.

Om vi nu istället vänder oss mot det sena artonhundratalets Storbritannien kommer inte det mest skrämmande hotet utifrån, utan inifrån människan själv. I imperiets grundläggande självförståelse ligger en förvissning om och till tro till att vara civiliserad – en inte oviktig övertygelse i legitimerande av kolonisationen av främmande kulturer. Begrunda exempelvis Arthur Machens lilla detektivberättelse Den röda handen (Hastur förlag) där den underförstådda skräckeffekten ligger i att en grottman tycks vandrar Londons gator och mörda hederligt folk:

”För Guds skull, säg ingenting mer”, sade Philipps och svalde skräcken med påtaglig ansträngning. ”Du berättade sanningen för mig i min lägenhet; som du sade smyger troglodyten fortfarande omkring här på jorden, och på självaste dessa gator som omger oss dräper han av ren blodtörst.”

Vore det att överdriva att säga imperiet liksom vilar på denna övertygelse? Att dess hela struktur skakar i grunden om denna övertygelse rubbas, om det så att säga finns mörker i engelsmannen hjärta? Jag finner det förtjusande, ett samhälle där det som skrämmer allra mest är att inte vara civiliserad.

Publicerat den

Melitta och Arcas i Neuilly 1905

louys

Jag har så trevligt med boken jag läser just nu, Wild Heart: a Life – Natalie Clifford Barney and the Decadence of Literary Paris. Barney rör sig i kretsar, det vill säga förra sekelskiftets litterära salonger, jag gjort mig tämligen hemmastadd i de senaste åren. Att läsa flera biografier som behandlar samma tid och samma kretsar är lite speciellt, perspektivet som förskjuts – huvudperson blir sidofigur och vice versa. Roligt då att min gamle vän och ämne för den nu bortom all räddning havererade masteruppsatsen Pierre Loüys dyker upp. Här beskriver Colette (Arcas) hur hon och amerikanskan Eva Palmer (Melitta) framför ett stycke skrivet av Louÿs i Barneys trädgård – det gick sådär, scenskräcken drabbade dem båda och ”each fell back upon her respective accent: twangly, slightly nasal American and rough, rolled-R Burgundian.” Colette berättar:

Eva Palmer, white as a sheet, stammered out her words. I was so stiff with stage fright the the rolling r’s of my Burgundy accent became positively Russian. Pierre Loüys, author and guest, listened. Or perhaps he did not listen, for we were undoubtedly pleasanter to look at then to hear. But we believed that the whole of Paris under it sunshades and its hats, which were immense that year, had its eyes upon us. After the performance I plucked up the courage to ask Loüys if ”it hadn’t gone too badly.”

He answered gravely: ”I had experienced one of the greatets emotions of my life.”

”Oh! dear Loüys!”

”I assure you! The unforgettable experience of hearing my work spoken by Mark Twain and Tolstoy.”

 

Publicerat den

Barnahandlerskan

liasons_alastair

Vid nästan tretton års ålder är Silfwerblomman redan mer utsvävande än den uslaste av vällustingar, och med sitt bleka hår och sin flöjtlika röst kommer han endast att behaga vår indier med de rosenröda fransarna ännu mer. Jag är också övertygad om att Silfwerblomman snart kommer att få se hur denne pojke med genomskinliga ögonfransar och elfenbenshy, även om han ännu har ont om kroppsbehåring, har ett märke på manslemmen i form av en liten misstänkt fläck som, med Djävulens hjälp, mycket väl skulle kunna avslöja sig vara en mycket otrevlig sak innan båten når Asiens kust. Men om man var tvungen att tänka på allt…

Halvvägs in i läsningen av Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan (en förtjusande liten volym, perfekt för en dekadent eftermiddag) kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: varför så lustfyllt, varför en skönhetsupplevelse, när innehållet stundom är så veritabelt vidrigt. Det räcker inte att svara med Wittkops språk, som är elegant, precist, prytt med en lagom mängd 1700-talsornament. Jag tänker att svaret jag en gång gav apropå en liknande upplevelse av fasansfull njutning, Huysmans I avgrunden, kan sägas gälla också här:

Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som ger texten dess styrka.

Publicerat den

Om omläsningar och Madame Bovary

Det är förvånansvärt sällan jag läser om böcker. Kanske är det den där känslan av att tiden är begränsad och bokfloden närmast oändlig vilket oundvikligen medför att alla titlar på att läsa-listan omöjligen kommer kunna avverkas som gör att det tar emot att syna redan lästa sidor.

Inte helt oproblematiskt att tala om dessa ”lästa sidor” dock. När kan vi säga att sidan egentligen är läst. Detta att ta sig från en första sida till den sista; boken läst, klart och väldefinierat. Likväl drar man sig till minnes alla dessa böcker som lästes under den litteraturvetenskapliga grundkursen – första sidan, visst, också den sista och de flesta däremellan. Men hastigt och kursivt, är boken verkligen läst? Och om man nu läst en första gång, men noggrant och eftertänksamt – en ytterligare läsning eller flera utforskar mer om verket. För att inte tala om de där omläsningarna där det är som att läsa en helt ny bok, är det en ny bok?

De böcker jag kommit närmast är givetvis de jag översatt. Varje ord måste nogsamt övervägas och framför allt måste betydelsen slutas. Det går inte att lämna en passage i den egna tanken tvetydig, översättaren måste tolka texten, tolka alla delar av texten, och på detta bygga sin egen text. För vad är en översättning annat än en mycket noggrann läsning där läsaren ord för ord anger vad det är han sett i texten?

lisant

Detta kan också ge oss anledning att återvända till redan lästa, vad vi än menar med ”lästa”, verk. De kommer i en ny översättning, de är i en mening ett nytt verk. Alltså föranledde Anders Bodegårds prisade översättning av Madame Bovary att också den här läsaren återvände till en del av den franska landsbygden hon inte besökt på över tio år. Första gången jag läste Madame Bovary var jag i de övre tonåren och börjat att genom ortens välsorterade antikvariat börja bekanta mig med litteraturhistoriens stora namn, som alltid med en viss förkärlek för det franska. Jag minns att jag tyckte om den, men att jag ändå upplevde ett visst avstånd till berättelsen och dess karaktärer, och att detta avstånd låg i språket.

Jag vet inte om det beror på mig eller Bodegårds översättning men det första som slår mig är hur lättläst Madame Bovary är. I en sittning har jag plötsligt läst 50 sidor och jag tvingar mig till att dra ner på lästempot. Det här är en njutning man vill dra ut på. Och jag förvånas över att jag fortfarande överraskas av hur bra litteratur det här är. Återigen påminns jag om vikten av att gå tillbaka till källorna efter utflykter i sällskap med samtidens författare och andra. Om inte annat så för att finstämma sin litterära perception, påminna sig om exakt hur bra god litteratur kan vara.

*

[Emma tilldelas sista smörjelsen]: först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter; sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdofter; sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit av högfärd och skrikit av vällust; sedan på händerna, som njutit av ljuv beröring, och till slut på fotsulorna, så snabba förr i tiden, då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå.

Får inte hon, madame Bovary, sitt straff kanske?

*

En betydande skillnad mellan min första och andra läsning av Madame Bovary är att jag första gången inte läste klart Emmas dödsscen. Jag tyckte det var alltför obehagligt och fortsatte till de avslutande sidorna om apotekaren Homais fortsatta liv och öde. Den här gången läste jag den ohyggliga scenen och berördes mindre av den utförliga beskrivningen av dödskampen och desto mer av maken Charles bottenlösa sorg som jag fann nästintill outhärdlig. Överhuvudtaget kände jag i den här läsningen en stor sympati för Charles. Jag tänker att han liksom Emma är en missanpassad i landsortshålans borgerskap. Emma är det för att hon har en föreställning om att hennes liv skall vara lite större, lite vackrare än vad det är. Charles för att han tror lite för gott om världen.

Man kan såklart avfärda honom som en idiot, det är inte ett positivt porträtt Flaubert målar upp – men sen är ju porträttet av Emma inte det heller. Och där står paret Bovary närmare varandra än romanens övriga karaktärer som antingen väcker sympati eller så gör de det inte alls. Så trots att de är varandras antiteser – den drömmande Emma och den fullkomligt fantasilöse Charles – delar de ödet att bli offer för ett spel vars regler de inte inser förrän allt är försent. Som om det inte vore nog måste också det gemensamma barnet, produkten av dem båda, gå under.

*

– Inte sant, sade hon och borrade in sina stora vidöppna svarta ögon i honom.

Annars: sinnligheten. Och tingligheten. Som Danius skriver i sitt förord: ”Hos Flaubert animeras föremål och kroppsdelar om och om igen. Stildraget är en nyckel till hans litterära metod och återfinns i både romanerna och novellerna. Kjolar kivas. Hattband fladdrar. Korsettband väser. Solljus penetrerar. Näsborrar skälver. Halsar skjuter upp. Polisonger slinker fram. Händer rör sig över bordsdukar. Ting och kroppsdelar förses med liv och börjar agera. Ting förmänskligas, människor förtingligas. Ser man till satsbyggnaden betyder det att föremål behandlas som subjekt, och när de väl blivit subjekt får de predikat. Det är som i en close-up, långt innan filmen introducerades. Resultatet är en märkligt utjämnad värld, där människor inte verkar ha mer handlingsförmåga än föremål. Och om mänskliga subjekt ofta behandlas som objekt gäller det särskilt hans kvinnogestalter, i synnerhet Emma Bovary.” I detta ligger ögat för detaljer, Flauberts vardaglighet, men en vardaglighet som är den moderne läsaren främmande. Bodegård har respekterat detta och förenklar inte texten med förklarande eller modernare ord, till hjälp erbjuds läsaren dock ordförklaringar längst bak i boken. På detta sätt är 1800-talets landskap bara ett steg bort, översättare litar på läsarens förmåga att hoppa över sekeldiket men lämnar för säkerhets skull den där extra hjälpen som dock inte stör läsningen i form av noter i själva texten (själv upptäckte jag inte förteckningen förrän jag kommit till slut i min läsning och kunde då nyttja den till att kontrollera några av de latinska citaten jag var osäker på).

*

– Jag är trött, sade hon.

– Såja, en bit till! sade han. Håll ut!

Men hundra meter längre fram stannade hon igen; och tvärs genom slöjan som föll snett ner över höfterna från hennes herrhatt framträdde hennes ansikte i en blåaktig genomskinlighet, som om hon hade simmat i havsblå böljor.

*

Oavsett om man redan är förtrolig med Madame Bovary och Flaubert eller aldrig ens öppnat en bok skriven av nittonde seklets namnkunniga fransmän finns all anledning att ge sig i kast med den här nyöversättningen.

madame-bovary

Publicerat den

Tåg till Trieste

Omsorgsfullt slitsar han upp min bultande hals. Jag förvandlas till ett vitt sto, en vildhäst som springer med manen fladdrande som vingar för vinden. Men inte ens som vildhäst är jag riktigt fri. Jag är fast i en glänta. Det är en liten, vacker glänta som är täckt av snö och omgiven av mörka tallar, svarta träd som står som ett fängelsegaller omkring mig. Jag springer i cirklar som en vansinnig medan manen flyger åt alla håll, det bränner i strupen och hjärtat värker och sprängs i miljontals små bitar till ljudet av glas som splittras, för mitt hjärta inuti vildhästens kropp har blivit ett isblock som rämnar.

Nä, det faller mig inte riktigt i smaken, det här. Det är något med det stundom pratiga språket, överlastat av bilder och symboliska drömmar. Det tillrättalagda i berättelsens dramaturgi (mannen som visar sig vara ett svin så att vi inte behöver känna någon skuld när vi längtar efter den forne älskaren). Det där när fruar eller flickvänner lägligt dör och kan skrivas ut ur historien. Enda gången det riktigt bränner till är med den rumänske fadern som flytt till Amerika, missar revolutionen och dör utan att ha fått återse landet. Och längtan till dessa Karpater som jag mött tidigare i litteraturen och som jag en dag skulle vilja se i verkligheten, kanske. Framför allt blir jag intresserad av vad det gör med människor att leva i ett, Ceaușescus angivarsamhälle. Det jag tar med mig från Tåg till Trieste är i första hand lusten att läsa Herta Müller.

Publicerat den

I bokhandeln

Tänk, att jag vet precis vilka texter som får mig att tänka. Som startar språket och låter det löpa fritt. Banorna redo, tankarna väntade. Jag vet vilka som är stumma, lämnar kanske inte hela mig oberörd, men den del av mig som skapar nytt. Trevligt att tugga utan att svälja, ibland. Men i längden – hur många ögonblick utan språk och tankar har man egentligen råd med?

Publicerat den

Violencia

violencia

Nu är det rykande sol. Vi sitter i den plommonveka trädgården. Jag flätar hennes mörka hår, repar upp, flätar på nytt och fortsätter så. Det finns honung i luften. Vi tar varsitt glas rödvin ur en kristallkaraff, skålar, röker krusbärscigaretter. Hon kattslingrar sig runt mig, har orkidéblicken och silvrar av sig på mig samtidigt som hon skissar på en dikt […]

Till en början vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, den är av en typ som gör mig ängslig. Recensionerna som jag tittat på (först efter läsningen, som jag brukar göra nuförtiden) är genomgående positiva. Den är prosapoetiskt skriven och ovanligt vackert formgiven. Det är febrigt och överdådigt, konkret men ändå abstrakt. Eller, abstrakt men ändå konkret? Det är en text som litar på sin läsare, våldsam och stiliserad som de brutala tuschstrecken på framsidan.

Ett genomgående grepp är att sammansätta ord i nya oväntade, ska vi kanske säga halsbrytande, kombinationer. En teknik som understryker det poetiska i texten, precis som vissa liknelser eller bara vissa rader inte till en början känns självklara i narrativet, vilket betona nödvändigheten att läsa den här texten som poesi, att ta sig poesiläsarens friheter. Nå, det där sammansatta orden och oväntade bilder då. Latinlärarbuskarna och molnen insmorda i fett. Häri ligger, jag vill inte kalla det en svårighet utan snarare just något som gör den här läsaren till en ängslig läsare. Å ena sidan kan jag frossa i språkglädjen (Vid besök hos ett Diktoniusträd bör man bära en kjol gjord av solförmörkelser), det är ett oväntat språk men ändå väldigt precist. Även om uttrycken inte går att visualisera direkt ger de en specifik känsla för företeelsen. En plommonvek trädgård eller en orkidéblick, du vet inte exakt vad det betyder men det första ledet fungerar som ett slags infärgning på de andra som öppnar upp associationer som alla laddas i det sammansatta ordet. Texten blir således ytterst koncis. Viktigt att notera är också att dessa kombinationer oftast känns helt nya, att det är just en orkidéblick och inte säg en rosenblick gör hela skillnaden. Rosenblicken är vi så vana vid att vi inte skulle stanna upp vid den, någon infärgning skulle inte ske.

Nå, likt förbannat kunde jag under läsningen inte helt skaka av mig den uppblossande ängsligheten. Dess orsak står, tror jag, att finna i just de här oväntade sammansättningarna och bilderna. Känslan av att det är ett enkelt grepp att foga ihop två vitt skilda ord och låta det bli något nytt och chockerande. Kort sagt, billiga trick för att ge sken av mer substans och konstfärdighet. Frågan jag som läsare ställer mig: är det här för lätt gjort, är den här bilden intressant på riktigt eller bara oväntad och ny? Att jag inte avfärdade boken meddetsamma som effektsökeri tyder på att det fanns substans att finna ändå. Att jag nu kan gå tillbaka till den, gräva lite i bilderna och få något ut av det – det är också ett gott betyg. Vidare finns här annat att fundera över, som språket, litteraturen (det dryper av litterära allusioner) och själva skrivandet. Psykisk sjukdom, relationer, barndomstrauman. Imaginära djur, katter… Det finns flera bottnar och omläsningsfaktorn, skulle jag säga, hög. Jag tror att en text skriven med de här stilgreppen alltid riskerar att till en början få en kritisk läsare emot sig, en som i någon mening inte vill låta sig luras av trick och glitter. Som inte vill ta oreflekterat vill ta den till sig bara för att upptäcka att det som glimmade var kattguld.

*

Bokdjuret kommer att vara ett sken snarare än ett djur. Vissa bokdjur blir skimrande, andra påminner om belysningen på en bar vid stängningsdags. Det kommer också att finnas mörka djur med ytterst tunna sidor och omslag i upplösning. Slutligen har vi det grönbladiga bokdjuret som låter sig läsas om eftermiddagarna vid 15-tiden. Denna uppfriskande art ska stråla av innerlig skenbarhet. De livsbejakande marmeladdjuren kommer att vistas i brittisk barrskog. De kommer kännas igen på färgen (citrongul till mörkt orange) och de doftar honungsmelon och grapefrukt. De kommer att ha något av otyglad realism över sig. De ska också ha ett flammande sinne, det ska vara svårt att göra dem besvikna. Syltdjuren är mörkare (björnbärslila och marinblå) och doftar brieost och fikon. Om man vill klia dem kan man tro att de ska vara fuktiga och kalla. Det är tvärtom: de är sakliga och släta, förvarar sylten inombords. Varje syltdjur kommer bära minst en novell inom sig. Decemberdjuren fryser inte. De ska ha en oerhört tjock päls. Ingen kan veta var dessa djur befinner sig de andra elva månaderna. Man kommer att tro att de kan flyga. Djuren föder små diktfragment som alla handlar om vinter. Sammetsdjuren blir troligen nattaktiva rovdjur. Deras lena yta, som inbjuder till smekningar, ska dölja farligheten. De har stora klor, tar sig snabbt upp i träd och spanar efter byten. Likt en uv kastar det sig ljudlöst ned om det känner lukten av en marijuanasork. Supdjuren har ett trubbigt intellekt, men besväras inte av det. De är intresserade av droger, vilka sorter som helst.

*

Och det måste väl också sägas att detta är en ovanligt rolig debut. Jag tänker mig att den också kan fungera som en ingång till poesi för den mindre vane poesiläsaren, det finns ändå en intrig som ett slags trygghet, hyfsat korrekt syntax etc. Alltså kan jag inte annat än rekommendera läsarskaran att ge sig ut och införskaffa den här lilla volymen. Oavsett hur det slutgiltiga omdömet sen än faller tror jag att Violencia kommer att ha väckt både en och två tankar – vad mer önskar man av en bok?

Publicerat den

Senaste: nya bokus

Nyheter dygnet runt! – låter det som ett motto för en bokhandel det?

På nya bokus.com hittar du:

– En större och snabbare nyhetsavdelning

– De absolut senaste boksläppen

– De färskaste kundrecensionerna

Jag orkar knappt ens formulera allt som är fel med den här inställningen. Men för att ändå säga något: Som om det finns någon som sitter i bokfloden och liksom känner att nä, nu har jag ju läst allt jag vill läsa av det som kommit ut hittills, nu måste jag ha något NYTT! Jag bryr mig inte om vad, men det måste kommit ut idag!

Publicerat den

Mitt grymma öde – om sanning, skönhet och Händel

mittgrymmaöde

Ibland händer det att man läser eller får höra om en bok som tycks skriven enkom för just dig. Som om någon författare semestrat ett tag i ditt huvud, gått genom salongerna och studerat interiören för att sedan skriva en roman som skulle passa perfekt i inredningen. Dylika förväntningar leder allt som oftast till gruvlig besvikelse, något är inte som man hoppats eller – trots goda föresatser är det helt enkelt illa skrivet. Nå, när romanen å andra sida lever upp till nämnda förväntningar, då är lyckan absolut.

Just sådana förväntningar blossade upp i och med upplysningen om att Carl-Michael Edenborg skrev på en bok om Händel. Edenborg känner vi till från Vertigo förlag vars utgivning förser oss med litteratur ”på avgrundens rand”. Just den här läsaren kanske är mindre intresserad av de politiska texter eller skräck, men desto mer av erotiska klassiker och poesi. Edenborg översätter också själv och är att tacka för att exempelvis vår gamle vän Pierre Louÿs finns i uppdaterad översättning (som den trogne läsaren minns var ämnet för min havererade masteruppsats en dikt av denne Louÿs). Och om Händel kan sägas att när det kommer till estetiska upplevelser är barockmusik för mig svårslaget och bland barockkompositioner Händels de främsta. Alltså: förväntningar.

Och till en början ligger de som ett hinder mellan mig och text. Eller snarare, jag blir mycket medveten om att det är en text jag läser. En text skriven om den för mig ganska tydliga personan Edenborg. Jag ser, inte det texten berättar, utan författaren som knapprar på tangentbordet och vässar sina pennor. Rösten inte Händels utan Edenborgs. Aldrig har detta hänt mig tidigare och jag drabbas av outsäglig irritation. Alltså läser jag om första styckena tills bilden av författaren och skrivbordet bleknar bort och orden ringer sanna: ”Jag var Händel. Jag är ingen. Det här är min berättelse om odödlighet och skönhet.” Jag sjunker ned i sena 1600-talet, tidiga 1700-talet, och där blir jag kvar.

Som läsare är jag således närvarande, och denna närvaro torde vara ett riktmärke på god litteratur. Detta tror jag uppstår när stil, intrig, bildspråk – med andra ord: romanens alla element, samverkar. Jag vill också tillägga att Edenborg har ett sätt att fräscha upp metaforer och liknelser som annars kunde känts slitna. Istället liknas den rädda modern som ett djur inte inför slaktaren utan slaktkroken. En liten, till synes föga betydelsefull skillnad, men som ändock gör hela skillnaden och får texten att ringa ny och framför all SANN, alltså texten lägger sig inte i vägen för läsaren. Jag tänker mig att texten fungerar som ett eget universum och för att läsaren ska acceptera texten måste allt som skildras vara SANT. Texten blir sann i enlighet med vetenskapsteorins koherensteori (en snabb titt på wikipedia påminner om att denna har sin grund i Leibniz utsagor vilket är lite lustigt då denne också förekommer i Mitt grymma öde. För en gammal idéhistoriker som denna som därtill inte är helt sympatiskt inställde till den tyske filosofen, en biverkning av att fostrats av Voltaire, leder passager som dem nedan till stor munterhet. Leibniz talar och vi får alltså Bachs kompositioner jämförda med monadteorin:

– Bachs verk är en musikalisk översättning av min universalfilosofi. Hans kompositioner byggs upp av monader till andliga gestalter som skänker människan hennes rätta plats i det andligt-materiella kosmos, där allting motsvarar allting annat. Mannen Bach har förstått varats matematiska väsen.

Lite längre ned ursäktar Leibniz sig och Händel svarar:

– Jag tror att damerna längtar efter min konversation.

– Jag tror damerna längtar efter er. Och ni efter dem. Ta alla era små kosmiska spermier och gör dem lyckliga.

Det är inte enda tillfället i romanen som lite idéhistoria och tidens filosofier letar sig in. Det är befriande att en text vågar ställa lite krav på en läsare. Eller, krav är kanske fel ord. Man kan med mycket nöja läsa romanen utan att intressera sig för tiden filosofer. Är de inte de bästa av texter, de som verkar på olika nivåer och erbjuder olika läsarter. Som inbjuder till fortbildning. Det är något hånfullt över åsikten att texter måste vara tillgängliga på en gång, för alla (exempelvis ungdomar, arbetare, invandrare och andra med mer begränsade förståndsgåvor än medelklassmänniskan). Som om dessa kunskaper inte finns att tillägna sig. Hade jag läst den här boken för säg tio år sedan, innan åren på universitetet och i lärda böckers sällskap, hade en sådan text sporrat mig att gå vidare och förstå idéerna som flimrar förbi. Ja, den tiden är inte förbi. Jag erkänner en väldig lust att fördjupa mig i barockens affektlära, det vill säga ”klangens inverkan på det mänskliga psyket”, något jag i princip ännu inte vet något om. Ännu en av romanens förtjänster alltså.)

Nå, så för att återkomma till koherensteorin (som ju faktiskt antyds i Leibniz uttalande om Bach) så menar jag alltså att en text ter sig trovärdig för läsaren då alla dess delar är i harmoni med varandra. Så länge det verkar i enlighet med det system författaren ställt upp kan vadsomhelst hållas för sant. Och här ligger kanske Mitt grymma ödes största förtjänst, det är sällan man har nöjet att läsa något som är… ja, koherent. Och detta i en historisk roman där utmaningen kanske är än större. Jag tror mig minnas att Horace Engdahl i sin avhandling Den romantiska texten i Lidner-kapitlet talar om ”infärgning” (tror mig minnas alltså, det var länge jag läste detta och inget är väl mer förrädiskt n minnet…) och med detta menade den ”färg” en text erhåller genom dess olika element. Jag minns att jag tänkte mig att det kunde liknas vid ett slags tidsepokens zeitgeist. Och om det är något Mitt grymma öde gör så är det just att genomsyras av ett slags barockens tidsanda. Språket är svulstigt, ornamenterat utan att vara sirligt. Det är mörkt och blodigt, döden allnärvarande. I en historisk roman är fångandet av en sådan tidsanda det kanske viktigaste elementet, hur ska man annars motivera valet att använda sig, säg av barockens tunga färger? Och när det lyckas, högst njutbart att läsa.

I sådana texter, i andra också, men kanske främst i dessa som utspelar i sig i historisk tid krävs också att man för att skapa närvaro måste förankra verket i det tingliga. Mitt grymma öde rör sig mellan idéer, den skapande människans villkor och svårigheter men också det högst kroppsliga, mat som förtärs, kroppars utsöndringar. Såväl känslan av den egna kroppen (Händels tilltagande fetma) som känslan av andras kroppar, och andras i den egna (genom samtycke eller inte) beskrivs ingående. Det blir aldrig för vackert och tillrättalagt i Mitt grymma öde, stundtals är scenerierna som målas upp rent ut sagt vidriga – och det är genom dessa svängningar som de sublimaste, skulle jag säga, av skönhetsupplevelser uppstår. Precis som den ger uttryck för inte helt självklara filosofiska resonemang men utan att fastna i det cerebrala och med mycket kroppslighet att väga upp det med vägs skönheten upp med grymheten. Man tröttnar på karaktärer som är alltför goda (något man inte behöver oroa sig för med det här Händelporträttet) och man tröttnar på skönhet som bara är skön.

I en tid där litteratur gärna ska baseras på verkligheten, där romanetiketten kan diskuteras och vi har till hakan med True story-berättelser och självbiografiska romaner (exempelvis årets augustpristagare är det verkligen en roman?), gör Edenborg motsatt rörelse. Han utgår från ett liv om vilket mycket lite är känt, bygger historiskt riktiga ramar och låter sig sedan drömma.

Till sist, och jag skriver detta ”till sist” med visst beklagande eftersom det finns hur mycket som helt att skriva om den här boken, om rysningen som estetisk måttstock, om olika rysningar (njutning/smärta/skönhet), om övergreppen på Händel och deras relation till uppfattningen om musiken som ett övergrepp på lyssnaren, om bildspråket exempelvis de upprepade stavarna och inte minst skulle man kunna säga en hel del om kastration och impotens, men jag stannar här och överlåter åt framtida litteraturvetare att gräva djupare. Alltså, till sist, måste jag väl säga något om hur detta påverkar min bild av Händel, och kanske främst hur det påverkar upplevelsen av Händels musik. Jag tror jag läste någonstans att boken ändrat någons sätt att lyssna till Händel. I mitt fall är det inte så. Jag tror mig förstå vad som intresserat Edenborg, vad som väckt frågor om vem? hur? och varför? Det finns något i Händels musik som är sårigt, något djupt smärtfyllt. Samtidigt som det är så plågsamt vackert. När jag lyssnar på Händel finns inget utrymme för annat än musiken i mig – jag töms på allt. När jag försökt förklara det kan jag bara likna till det vid att jag i mitt inre bara har en spegelblank yta, som vid någon synnerligen smärtsam och skön ton krusas helt lätt – av en rysning, måhända.

Publicerat den

Julklappstips

Om man fortfarande får önska något av tomten… Judith Schalansky växte upp i DDR och genom kartorna tilläts hon resa, om än bara i tanken. Och när man tänker efter, är det inte det förnämligaste av resande? Vidare: en bok som belönats med utmärkelsen ”2009 års vackraste tyska bok” – väcker det inte lusten att öppna de blekblå pärmarna och med fingret följa kartstreckens skarpa konturer…?

Bläddra i boken kan du göra här.