Låt oss utgå från att varje kultur i sin folklore och mytologi skapar sig motbilder till sin självbild, att en tids monster säger något om dess anda och ideal. Vi ser då kanske att den förmoderna tidens monster ofta är förknippade med natur och kanske också religionen. Centralt för den förmoderna människan torde vara just naturens nyckfullhet och den egna själens eviga frälsning. Idag är det kanske snarare det okontrollerbara, sjukdomar och apokalypser, eller det att förlora sin individualitet och ingå i en tanklös massa. Dagens zombiefilmer tycks exempelvis spela på den senare rädslan snarare än själva hemsökelsen av odöda. Mycket förenklat sett, givetvis.
Om vi nu istället vänder oss mot det sena artonhundratalets Storbritannien kommer inte det mest skrämmande hotet utifrån, utan inifrån människan själv. I imperiets grundläggande självförståelse ligger en förvissning om och till tro till att vara civiliserad – en inte oviktig övertygelse i legitimerande av kolonisationen av främmande kulturer. Begrunda exempelvis Arthur Machens lilla detektivberättelse Den röda handen (Hastur förlag) där den underförstådda skräckeffekten ligger i att en grottman tycks vandrar Londons gator och mörda hederligt folk:
”För Guds skull, säg ingenting mer”, sade Philipps och svalde skräcken med påtaglig ansträngning. ”Du berättade sanningen för mig i min lägenhet; som du sade smyger troglodyten fortfarande omkring här på jorden, och på självaste dessa gator som omger oss dräper han av ren blodtörst.”
Vore det att överdriva att säga imperiet liksom vilar på denna övertygelse? Att dess hela struktur skakar i grunden om denna övertygelse rubbas, om det så att säga finns mörker i engelsmannen hjärta? Jag finner det förtjusande, ett samhälle där det som skrämmer allra mest är att inte vara civiliserad.
Hillevi Norburg 