Barnahandlerskan

Vid nästan tretton års ålder är Silfwerblomman redan mer utsvävande än den uslaste av vällustingar, och med sitt bleka hår och sin flöjtlika röst kommer han endast att behaga vår indier med de rosenröda fransarna ännu mer. Jag är också övertygad om att Silfwerblomman snart kommer att få se hur denne pojke med genomskinliga ögonfransar och elfenbenshy, även om han ännu har ont om kroppsbehåring, har ett märke på manslemmen i form av en liten misstänkt fläck som, med Djävulens hjälp, mycket väl skulle kunna avslöja sig vara en mycket otrevlig sak innan båten når Asiens kust. Men om man var tvungen att tänka på allt…

Halvvägs in i läsningen av Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan (en förtjusande liten volym, perfekt för en dekadent eftermiddag) kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: varför så lustfyllt, varför en skönhetsupplevelse, när innehållet stundom är så veritabelt vidrigt. Det räcker inte att svara med Wittkops språk, som är elegant, precist, prytt med en lagom mängd 1700-talsornament. Jag tänker att svaret jag en gång gav apropå en liknande upplevelse av fasansfull njutning, Huysmans I avgrunden, kan sägas gälla också här:

Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som ger texten dess styrka.