Nu är det rykande sol. Vi sitter i den plommonveka trädgården. Jag flätar hennes mörka hår, repar upp, flätar på nytt och fortsätter så. Det finns honung i luften. Vi tar varsitt glas rödvin ur en kristallkaraff, skålar, röker krusbärscigaretter. Hon kattslingrar sig runt mig, har orkidéblicken och silvrar av sig på mig samtidigt som hon skissar på en dikt […]
Till en början vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, den är av en typ som gör mig ängslig. Recensionerna som jag tittat på (först efter läsningen, som jag brukar göra nuförtiden) är genomgående positiva. Den är prosapoetiskt skriven och ovanligt vackert formgiven. Det är febrigt och överdådigt, konkret men ändå abstrakt. Eller, abstrakt men ändå konkret? Det är en text som litar på sin läsare, våldsam och stiliserad som de brutala tuschstrecken på framsidan.
Ett genomgående grepp är att sammansätta ord i nya oväntade, ska vi kanske säga halsbrytande, kombinationer. En teknik som understryker det poetiska i texten, precis som vissa liknelser eller bara vissa rader inte till en början känns självklara i narrativet, vilket betona nödvändigheten att läsa den här texten som poesi, att ta sig poesiläsarens friheter. Nå, det där sammansatta orden och oväntade bilder då. Latinlärarbuskarna och molnen insmorda i fett. Häri ligger, jag vill inte kalla det en svårighet utan snarare just något som gör den här läsaren till en ängslig läsare. Å ena sidan kan jag frossa i språkglädjen (Vid besök hos ett Diktoniusträd bör man bära en kjol gjord av solförmörkelser), det är ett oväntat språk men ändå väldigt precist. Även om uttrycken inte går att visualisera direkt ger de en specifik känsla för företeelsen. En plommonvek trädgård eller en orkidéblick, du vet inte exakt vad det betyder men det första ledet fungerar som ett slags infärgning på de andra som öppnar upp associationer som alla laddas i det sammansatta ordet. Texten blir således ytterst koncis. Viktigt att notera är också att dessa kombinationer oftast känns helt nya, att det är just en orkidéblick och inte säg en rosenblick gör hela skillnaden. Rosenblicken är vi så vana vid att vi inte skulle stanna upp vid den, någon infärgning skulle inte ske.
Nå, likt förbannat kunde jag under läsningen inte helt skaka av mig den uppblossande ängsligheten. Dess orsak står, tror jag, att finna i just de här oväntade sammansättningarna och bilderna. Känslan av att det är ett enkelt grepp att foga ihop två vitt skilda ord och låta det bli något nytt och chockerande. Kort sagt, billiga trick för att ge sken av mer substans och konstfärdighet. Frågan jag som läsare ställer mig: är det här för lätt gjort, är den här bilden intressant på riktigt eller bara oväntad och ny? Att jag inte avfärdade boken meddetsamma som effektsökeri tyder på att det fanns substans att finna ändå. Att jag nu kan gå tillbaka till den, gräva lite i bilderna och få något ut av det – det är också ett gott betyg. Vidare finns här annat att fundera över, som språket, litteraturen (det dryper av litterära allusioner) och själva skrivandet. Psykisk sjukdom, relationer, barndomstrauman. Imaginära djur, katter… Det finns flera bottnar och omläsningsfaktorn, skulle jag säga, hög. Jag tror att en text skriven med de här stilgreppen alltid riskerar att till en början få en kritisk läsare emot sig, en som i någon mening inte vill låta sig luras av trick och glitter. Som inte vill ta oreflekterat vill ta den till sig bara för att upptäcka att det som glimmade var kattguld.
*
Bokdjuret kommer att vara ett sken snarare än ett djur. Vissa bokdjur blir skimrande, andra påminner om belysningen på en bar vid stängningsdags. Det kommer också att finnas mörka djur med ytterst tunna sidor och omslag i upplösning. Slutligen har vi det grönbladiga bokdjuret som låter sig läsas om eftermiddagarna vid 15-tiden. Denna uppfriskande art ska stråla av innerlig skenbarhet. De livsbejakande marmeladdjuren kommer att vistas i brittisk barrskog. De kommer kännas igen på färgen (citrongul till mörkt orange) och de doftar honungsmelon och grapefrukt. De kommer att ha något av otyglad realism över sig. De ska också ha ett flammande sinne, det ska vara svårt att göra dem besvikna. Syltdjuren är mörkare (björnbärslila och marinblå) och doftar brieost och fikon. Om man vill klia dem kan man tro att de ska vara fuktiga och kalla. Det är tvärtom: de är sakliga och släta, förvarar sylten inombords. Varje syltdjur kommer bära minst en novell inom sig. Decemberdjuren fryser inte. De ska ha en oerhört tjock päls. Ingen kan veta var dessa djur befinner sig de andra elva månaderna. Man kommer att tro att de kan flyga. Djuren föder små diktfragment som alla handlar om vinter. Sammetsdjuren blir troligen nattaktiva rovdjur. Deras lena yta, som inbjuder till smekningar, ska dölja farligheten. De har stora klor, tar sig snabbt upp i träd och spanar efter byten. Likt en uv kastar det sig ljudlöst ned om det känner lukten av en marijuanasork. Supdjuren har ett trubbigt intellekt, men besväras inte av det. De är intresserade av droger, vilka sorter som helst.
*
Och det måste väl också sägas att detta är en ovanligt rolig debut. Jag tänker mig att den också kan fungera som en ingång till poesi för den mindre vane poesiläsaren, det finns ändå en intrig som ett slags trygghet, hyfsat korrekt syntax etc. Alltså kan jag inte annat än rekommendera läsarskaran att ge sig ut och införskaffa den här lilla volymen. Oavsett hur det slutgiltiga omdömet sen än faller tror jag att Violencia kommer att ha väckt både en och två tankar – vad mer önskar man av en bok?
Hillevi Norburg 
Tack för inlägget, det var mycket intressant! Låter som att en tolkning av den där boken kräver kraften hos en machete (och muskler därtill). Antar att frågan är vad man primärt vill ha ut av en läsupplevelse – igenkänning eller hjärngympa?
Av läsupplevelsen vill jag nog ha: en rysning och/eller en tanke jag inte tänkt tidigare. Gärna också att texten kräver lite av mig som läsare. Det skulle vara intressant att få se dig svinga din machete mot Violencia! Själv gillar jag verkligen boken, den stimulerar min halvt förkrympta litteraturvetarhjärna – men samtidigt verkar jag inte bli helt klok på den…
Jag lovar att jag inte håller på med billiga trick. Nyorden är inte ett effektsökeri. De är sanna, de lever. Tråkigt att du blir ängslig och tror att detta är ”för lätt gjort”. Texten kommer ur mitt blod. Jag har skrivit länge, har försökt vara både vild och stram i språket. Tack till Sofia ovan som skrev om kraften hos en machete. Läs gärna Violencia och gör en egen tolkning.
Hej Lina! Nu när jag läser om inlägget inser jag att det kanske låter lite mer kritiskt än vad som egentligen var meningen. Poängen jag vill göra är att den här sortens, oavsett kvaliteter, kommer att väcka ängslighet hos en viss sorts läsare (jag!), då krävs lite djupare läsning för att se om ängsligheten är befogad eller inte (inte!). Att det inte tar stopp när man skrapar på ytan, att man vill läsa om, att formuleringar fastnar – allt detta är mycket goda betyg som här vittnar om att man inte behöver känna sig lurad.
Från Violencia gick jag vidare till att läsa om Flauberts Madame Bovary – och jag hade till en början en tanke om att föra ett resonemang kring ”le mot juste” i inlägget, utan att riktigt få till det. Men här i, kommentarsfältets dunkel, kanske jag kan säga något ord om det? Även om M:me Bovary och Violencia är två mycket olika texter kanske de ändå förenas av en skenbar enkelhet. Känslan av att orden i all sin självklarhet bara hamnat som de gjort, men att det i realiteten inte kunde stått något annat än just det. Jag tänker återigen i huvudsak på Violencias sammansättningar och oväntade bilder. Men också på rytmen och temposkiftningarna i texten. Till synes enkla, men vid närmare granskning ytterst precisa. Om man tar orkidéblicken som exempel igen så undviker den inte bara klichéerna (rosenblicken, den daggstänkta blicken) utan att välja just orkidén, med sina sammetslena och liderligt uppfläkta kronblad, denna den vällustigaste av blommor – det ger en mycket precis infärgning som går hand i hand med kattslingrandet etc.
Du märker! Så fort jag börjar fundera på den här texten drar den iväg med mig. Jag misstänker att en mängd C-studenter i litteraturvetenskap kommer att ha mycket roligt med den här texten i framtiden. Nå, men som jag skriver hoppas jag verkligen att mitt inlägg inspirerar mina läsare att läsa Violencia – det skulle jag ju inte ha gjort, hade jag sett den som tomma ord och effektsökeri!
Hej, att Violencia väcker olika typer av känslor är väl bra. Tack för att du ville läsa om den. Det är vackert att bli ängslig för att sedan inte bli ängslig. Boken handlar mycket om skev, svår, sprakande och farlig kärlek. Ett vänskapsförhållande kan vara mycket mer komplicerat än ett ”vanligt” kärleksförhållande.Och det är viktigt att inte översätta Violenciakaraktärens vulkanhermeneutiska sjukdom till klinisk psykisk sjukdom. Det strömmar ju av lava i henne. Nu blev det kort, men jag ska se om du eller någon annan skriver här igen. Mvh Lina
P.S Den här recensionen är stark:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/sprakmakt-pa-liv-och-dod_7866794.svd
Hej igen,
Det går väl emot internets alla regler i vår tid med snabb kommunikation och ständig uppkoppling, men jag tänker tillåta mig rätten att skynda långsamt. För nu blir det intressant, jag anar att vi ger uttryck för två ganska olika förhållanden till texten. Jag vet inte om du menar det så, men jag läser din senaste kommentar att du som författare tillåter dig att nyttja ditt tolkningsföreträde och den auktoritet du har som textens upphovskvinna. Jag tänker att du ger mig som läsare ett facit: tolka inte Violencias sjukdom som psykisk sjukdom. Jag tänker också att din första kommentar grundade sig i en liknande avsiktsargumentation: du har ingen anledning att vara ängslig, jag är ärlig i det jag skriver, försöker inte luras. Nå, jag gör skillnad på texten och dess författare, det är den som kan ge sken av att ha bäring för en substans som inte finns där. De ärligaste av dikter, skrivna av säg blödande tonårshjärtan kan som texter vara undermåliga, vilket alltså inte värderar den ärliga känsla ur vilka de är sprungna.
När författaren ger ifrån sig sin texten ger hon den till läsaren att göra vad den behagar med den. Tillåt mig att bli lite provocerad: vill jag pröva tolkningen Violencia som Stinas kliniska depression så får jag det, oavsett författarens ursprungliga avsikt. Vill jag läsa det som en moraliska allegori med bibliska övertoner så får jag det också. Eller som en symbol för det undertryckta mörkret i människan. Eller vad som helst som faller mig in. Är det inte det som är så förunderligt och underbart med att skriva en text – att den i ett annat medvetande blir något annat, att betydelserna ligger där, implicita? Är det inte det som gör texten bärkraftig och framför allt levande? Den är inte beroende av ett ärende eller sin upphovskvinna utan görs till läsarens egen och blir då lika många som det finns läsare?
Sedan kan man som författare såklart föredra en läsning framför en annan; uppskatta att någon hittat de små nyanser eller symboler man vävt in, tolkat dem som man avsåg. Och för att vara tydlig, det är mycket möjligt att du håller med mig i detta, delvis eller helt, men i dina tidigare kommentarer tycker jag mig fånga upp tanken att det finns bra och dåliga läsningar, där den bra läsningen är den som överensstämmer med författarens avsikt. Detta vänder jag mig emot, i min värld är läsaren suveränen.
Tack för att du diskuterar med mig, det gör en gott att se över sina ståndpunkter, sina argument och övertygelser!
Naturligtvis ska läsaren/kritikern få tolka Violencia som hon/han vill. Om jag själv får tolka min bok handlar den om maktstrukturer, besatthet, komplex vänskap. Ville skapa ett maniskt bildspråk i stram form. Violencia föddes i en dikt som handlar om hur en kvinna blir invaderad av getingar, de bygger bo i hennes rygg (getingboet återkommer också i V). Jag ville skriva fram en explosiv kvinna, en slags farlig, förförisk amason. Violencia behövde en motpol, Stina. En rak kontrast att spegla sig i. De lever i en vibrerande obalans. Och som du vet växer Stina ut ur offerrollen när V är bortrest. Boken är en kärleksförklaring till språket, nybildningar av ord, surrealism. Den latinamerikanska magiska realismen är ju ute, men jag har påverkats av den.