Fredag. Det var bara jag och sonen, han skulle klippas hos frisör och utlovats ett besök på café, klockan var strax före elva. Vi genade genom den snöklädda skogen, det var som en saga. Solen stod vinterlågt och klädde glesare skogspartier i glittrande ljus. Trots att vi hade lite bråttom fick vi stanna på stigen när ett rådjur uppenbarade sig framför oss. Alldeles stilla stod det i solglittret och snösilvret, en mörk siluett som hade man stigit in i en tavla. Det var som att allt höll andan, skogen stillade sig kring den perfekt kompositionen. Så vred det på huvudet, betraktade vårt lilla ekipage helt utan rädsla. Utan brådska satte sig djuret ett par utdragna ögonblick senare i rörelse för att förena sig med en kamrat bland trädstammarna och buskagen. Jag började styra vagnen framåt när ett tredje rådjur plötslig bröt fram och med några graciösa skutt korsade stigen. Så försvann de alla tre in i skogen och åtföljda av några uppspelta utrop från min son. Skogen andades igen, det började snöa. Lite av magin, den som alltid uppstår i mötet med vilda djur, dröjde sig kvar som dansande partiklar i solljuset.
03.01
Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.
01.01
Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.
Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.
För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.
Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.
12 november
Den 12 november, 18 dagar innan utsatt tid, kom hon i en rasande fart. Från första värken tills det att hon var ute tog det knappt två och en halv timme, på sjukhuset hann vi bara vara en knapp timme innan vår dotter fötts. Jag minns: överraskningen när den där speciella, isärrivande smärtan brände till i underlivet och jag förstod att det var huvudet, redan!, som pressade sig ut. Ytterligare en krystvärk, och så följde hela den lilla kroppen också. Min dotter, nyfödd och våt av födelsens vätskor och fosterfett på mitt bröst. Ett halvkilo lättare än sin bror, dunig över hjässa och rygg. Genast sökte hon efter bröstet och för mig var rörelsen att lägga henne tillrätta där van och rutinerad, det var bara tio månader sedan jag slutade amma min förstfödde, kroppen minns.
Lite mer än två veckor har gått sedan dess, det är obegripligt. Jag ser att hon är större nu, hon försvinner inte i åkpåsens fårull som hon gjorde de första dagarna när vi kommit hem från BB. Ändå känns det bara som en ögonblinkning bort, hur kan tiden gå så rasande fort? Särskilt i en tillvaro som är så inbäddad i ett slags den stillsamma repetitionens monotona glädje. Jag ammar, sover, vakar, äter, promenerar och leker med min son som är hemma från förskolan. Av rädsla för RS-viruset, denna för vuxna bagatellartade förkylning som hos nyfödda emellertid i värsta fall kan innebära sjukhusinläggning med syrgas eller än värre respirator, är vi mer eller mindre isolerade dessa första månader. Även om jag saknar vännerna som jag redan knappt sett under pandemin finns det återigen något befriande att helt ge upp socialt umgänge och hänge sig åt det lilla livet i familjens bebisbubbla. Och även om det är något av en utmaning att stimulera och hålla en rastlös tvååring sysselsatt dag efter dag är det också fint att vara samlade som familj den första tiden när vi nu välkomnar ett nytt litet liv, vår dotter och lillasyster, Lydia till världen.
Till Lydia (femtio dagar kvar)
Så våldsamt jag längtar efter dig, min dotter som lever men ännu inne fötts. Ibland hände det att jag tänkte att det är bäst när barnet ligger i magen, inbäddat och skyddat av mitt kött, drömmande i fostervätskan. Jag har velat ta din bror, Theodor, och föra honom tillbaka in i moderlivet. Vagga honom där, onåbar för världens alla faror. Nu påminns jag om stumheten i detta tillstånd, du är i mig och ändå mig så avlägsen. Jag vill lukta på era fjuniga hjässor, jag vill tala till er och höra era ljusa röster jollra till svar. Hålla era ömtåliga små kattungekroppar och kramas av era små armar, kännas deras överraskande styrka när de griper efter mig i spädbarnshungern eller småbarnsleken. Känna den gränslösa kärleken som flödar fritt mellan mor och barn. Lägga er sida vid sida, se syskonen ta varandras händer och somna tryggt i moderskärleken jag väver runt er.
Som jag längtar efter dig, Lydia, min dotter som jag redan tycker mig känna, som jag vill lära känna mera, mera.
Anteckning 15 augusti (sent på kvällen)
Kära dagbok,
Vilken vecka det har varit. Från måndagens fall till tisdagens och efterföljande dagars inskolning på förskolan. Och däri ett litet interludium med besök hos barnläkaren i onsdags morse rörande barnets prickar som lyckligtvis inte verkar bero på något blodrelaterat (exempelvis ett för lågt antal blodplättar) men som förblir ett olöst mysterium (vi har avvaktat under helgen, återkoppling med läkaren imorgon). Alltså har jag pendlat mellan glädjen att se min pojke finna sig väl tillrätta med sin nya tillvaro på skolan, med kamraterna och pedagogerna, och den oro de oförklarliga prickarna väcker. I tisdags kväll övermannades jag av oron, den slog över i ångest och känslan av ett ”det händer igen”; vår start med barnets gulsot inbränd i min själ. En rädsla för att vi och framför allt vården missar något viktigt och livsfarligt – att vi på nytt är på väg ner i avgrunden. Men förutom prickar på armar, ben och kinder visar han inga sjukdomstecken: full av energi, aptit och glädje som vanligt. Försöker vila däri, och inte låta tanken skena och ta ut oro i förskott. Han utreds och undersöks nu, förhoppningsvis kommer svar snart – eller så försvinner utslagen av sig själva.
Så den här helgen har jag med min mörbultade kropp och själ låtit mig bäddas ner som en konvalescent. Jag har sovit och vilat, läst och småjobbat lite. Nu när den nya veckan står för dörren känner jag mig förvisso inte utvilad, men jag är inte längre så trött att jag bara vill gråta.
Jag har, av en slump egentligen, börjat läsa in mig på Christine Falkenlands författarskap. Av någon anledning missade jag henne under såväl mitt 90- som 00-tal. På ett sätt är det lite synd, för jag tror att hennes böcker skulle ha gjort stort intryck på mitt gymnasie- eller universitetsjag. De bohusländska miljöerna, den kristna tematiken och språkkänslan, den mörka erotiken och allnärvarande, skeva sexualiteten… alltihop är ju precis sådant som faller mig i smaken. Kanske är det lika bra att jag missade henne då, kanske hade det gjort alltför stort intryck och jag fallit in ett epigonförhållande till hennes texter? Istället gick jag i lära hos de stora franska realisterna på den tiden och kopierade Maupassant, Balzac och Flaubert. Det var, tror jag, mycket nyttigt, och enklare att så småningom frigöra sig ifrån i strävan att mejsla ut en egen röst, en egen stil. Nu har jag i vilket fall precis börjat läsa Falkenlands Själens begär efter att ha avslutat Min skugga tidigare idag. Den förra är i sin inledning närmast kusligt lik en roman jag skrivit, vilket stärker mig i tron att hade jag läst den i en känslig ålder hade jag säkert lagt mig an med hennes sätt att uttrycka sig, eftersom det hon uttrycker (i någon mening) är detsamma som jag i min text. Nu är likheterna (begärsmotivet, den kvalmiga drivhusestetiken, kryssande karpars kyssar mot fingertopparna) inte resultatet av en alltför osjälvständig läsning utan snarare ett sammanträffande, två texter som löper parallellt med varandra. Som är, tänker jag, i någon mening lika gamla därför att sinnena de fötts ur var omedvetna om den andra när de skrevs.
Falling down
Nej, den här dagen blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Min make hade tagit ledigt denna sista dag innan förskolan. Planen var enkel: äta lunch på stan en famille, gå en promenad och låta barnet sova i vagnen för att sedan besöka en ny lekpark jag upptäckt. Därefter en lite dåsig eftermiddag och kväll hemma med de sista förberedelserna (namnmärkning, packning av gosedjur och filt m.m.) inför förskolestarten. Vi var på punkt nummer två, promenerade (inte alltför snabbt på grund av min diskreta foglossning) längs Fyrisån och barnet hade precis somnat i vagnen när jag snubblade till och föll handlöst. Handlöst för att jag hade händerna i fickorna. Alltså kunde jag inte ta emot mig ordentligt, vred mig lite i fallet så att jag hamnade på ena armen, skrapade upp mina knän – men magen fick sig ändå en, som jag upplevde det, ordentlig törn. Det gick så snabbt alltihop: balansförlusten, fallet, min man som försökte fånga mig, i allt fanns ett ögonblick där jag trodde att jag skulle klara att skydda magen och det ofödda barnet – men sedan gjorde tyngdlagen sitt och den åkte i backen.
Min man hjälpte mig upp på fötter, borstade av mina grusiga och blodiga knän, jag var lite chockad, det var armen som gjorde mest akut ont. När vi började gå igen kröp oron in och trängde undan ömmande skrubbsår och chock: tänk om något hänt mitt barn? Vi satte oss på ett kafé, jag var lite darrig. Där googlade jag och läste att en häftig stöt mot magen (kunde fallet räknas som en sådan?) efter vecka 23 skulle läkarundersökas – så jag ringde förlossningen på Akademiska och istället för att gå hem med man och barn tog jag bussen till sjukhuset.
Jag fick ett rum och man gjorde ett ultraljud. Där rörde sig min lilla dotter obrydd av dramatiken hennes ömma moder upplevt. Inga skador på moderkakan, gott om fostervatten, egentligen ingen anledning till oro – men för säkerhets skull hölls jag kvar i fyra timmar för observation. Ingen smärta uppstod i buken, inga blödningar, inget läckande fostervatten – de fyra timmarna förflöt ljuvligt händelselösa: jag låg på en brits i ett nedsläckt rum och läste en bok på mobilen. Sedan: ett nytt ultraljud och allt såg fortfarande bra ut, jag fick gå hem. Nej, det kommer ingen hemsk peripeti här, jag gick hem, ingen smärta, bara barnets små sparkar som vittnar om hennes livskraft. Allt gick bra.
Jag bad inte till Gud när det hände, jag talade inte till Honom när jag tog bussen mot sjukhuset. Jag var: alldeles tom. I mig fanns bara ett slags målmedveten handlingskraft, en underliggande oro som trängde ut allt och gav mig ett slags tunnelseende där allt såg var nästa handling: googla, ringa sjukhuset, ta bussen, gå till förlossningen. Det var, om än på ett annat plan av allvar, lite som när jag stiger in i kyrkan inför högmässan. Varje gång tänker jag: den här gången ska jag inte glömma, jag ska i vördnad vända mig framåt, böja mig, göra korstecknet, också inträdandet skall vara en del av andakten. Ändå är mina goda föresatser alltsomoftast alldeles bortblåsta när jag väl kommer in, jag blir fokuserad på att finna en sittplats till mig och familjen, att hålla ordning på barn och barnvagn. Medveten om mig och mina handlingar, reducerad till dem. På sjukhuset var det först när ultraljudsmanicken fördes till min mage och barnet framträdde, levande med bultande hjärta, och något slags spänning släppte som jag sjönk ner på knä i bänkraden, tackade Gud av hela mitt hjärta. Var Han med mig hela vägen, också när jag var tom och stum? Kanske är jag ännu alltför ny och ofärdig som kristen, att det är därför mina läppar inte genast mumlade i bön, som hade det suttit i ryggmärgen, när jag reste mig ur fallet och oron inträdde. Kanske kan det komma en tid när det är min första tanke när jag vaknar och när jag går och lägger mig, när det sker något gott och när det sker något ont, när reflexen är att lägga alltihop i Guds händer.
Augusti
Det känns som att med augusti kom hösten. En höst som för mig innebär en ny tillvaro: veckan som kommer börjar barnet på förskolan. I ett och ett halvt år har jag varit hans värld, och han min. Nu vinner han sin första självständighet, jag återfår lite av min. Några timmar om dagen kommer jag att ha till mitt förfogande – och det är nog gott. Mina storslagna planer i början av året, om att hinna översätta, skriva, blogga, visade sig vara alltför optimistiska. Och som en försvårande, förtröttligande, omständighet är jag återigen gravid. I mig rör sig ett litet liv, och även om det är annorlunda den här gången så är det lika omvälvande. I slutet av november föds hon, min dotter (förutsatt att allt går som det ska), och jag vet att jag helt kommer uppfyllas av att vara mamma till ett litet, litet barn. Det är alltför värdefullt, en alltför stor gåva för att jag inte ska hänge mig åt detta tillstånd helt och fullt. Det är krävande, naturligtvis, men om man har möjligheten att skära bort all annan, onödig stress är det framför allt ett tillstånd av glädje och stilla lycka. Att jag ändå fick barn i mitt liv… jag vill vara fullt närvarande dessa första år. För deras skull, men också för min. Så först någon gång 2023 kommer jag att helt kunna återgå till arbetet med full kraft.
Men innan dess: denna höst och två novellsamlingar som ska översättas. Den första är Proust för Alastor, den andra Maupassant för Hastur. Vilken njutning att hänge sig dessa det franska språkets giganter.
Krasslig
Usch, jag har varit så förfärligt förkyld i snart två veckor. Till en början trodde jag naturligtvis att jag smittats av Covid-19 och bokade in mig för testning. Redan dagen därpå kom emellertid provsvaret, som var negativt. Och visst, andra virus försvinner väl inte bara för att en corona-pandemi härjar. Först nu är jag mer eller mindre pigg och på benen igen – från moderskap och mammaledighet kan man dock inte sjukskriva sig, så jag har inte kunnat överlämna min stackars sjuka kropp åt total vila utan fått försöka hålla en aktiv ettåring nöjd efter bästa förmåga.
Det innebär också att jag missat större delen av den seriösa vinter som pågått. Jag hade velat promenerat i snöfall och landskap där alla ljud dämpats som av bomull; dragit ner den kallgnistrande luften i lungorna; känt en svagt värmande februarisol eller mulna dagars mjölkiga ljus mot kinderna. Men med de sagt, min längtan till våren är större. Jag vill kunna plocka in de tunga vinterkläderna, klä mig allt lättare. Men framför allt, låta lite av det här hemmalivet flytta ut, till skog och lekparker. Låta världen vara lite större än det som ryms inom lägenhetens fyra väggar – mer än för någon timmes promenad med barnvagnen.
En förlossningsberättelse (del 2)
Det här är andra delen av berättelsen om min förlossning för ett år sedan och de dagar som följde på den. Läs första delen först, du hittar den här.
Vi gick igenom slussen, spritade våra händer för att inte ta med smitta och bakterier in till de förtidigt föddas och svagas domäner. Leddes in i ett undersökningsrum. Jag höll mitt lilla barn i famnen, han var hungrig och skrek och skrek. Mycket snart kom läkaren och en (eller fler? minnesbilderna här är suddiga) sköterska. Han undersökte Theodor, det togs blodprov, och sen satte han sig ner med oss. (Jag fick lov att amma Theo nu, men klänningen jag i paniken dragit på mig gick inte att öppna tillräckligt i halslinningen för att jag med enkelhet skulle kunna ta fram bröstet. ”Tänkte du inte på att ta en klänning du kunde amma i?”, sade min man och hjälpte mig att rycka i det ostretchiga tyget så att bröstvårtan till slut hjälpligt tittade fram. Naturligtvis hade jag tagit en klänning jag trodde att jag kunde amma i, men dittills hade vi bara varit hemma, jag nedbäddad i sängen med bebis iklädd kimono. Hade inte provat några kläder, hade ingen känsla för min kropp sådan den var postpartum, dvs. fortfarande stor. Jag hade visserligen tappat tio kilo vid förlossningen, men det återstod fortfarande tjugo till vikten jag hade innan jag blev gravid.) Han talade sådär rakt och krasst som läkare ofta gör. Lindade inte in något, underströk allvaret men var mycket saklig så att vi verkligen skulle förstå vad det var som hände, vad de skulle göra och varför. Det var precis det jag behövde i den stunden, rena fakta att hålla fast vid.
Från 1177:
När barnet ligger i magen behöver det fler röda blodkroppar i blodet än när det är fött, för syresättningens skull. I samband med förlossningen börjar barnets kropp att bryta ner de röda blodkropparna så att de blir lagom i antal. När det röda färgämnet i blodkropparna, hemoglobinet, bryts ner bildas ett gult färgämne, bilirubin. Det är bilirubinet som kan göra att barnets hud och ögonvitor blir gulaktiga.
Bilirubin förkommer i låga halter i blodet hos alla människor och utsöndras via levern. Innan förlossningen tar mammans lever hand om bilirubin från fostret. Orsaken till att de flesta nyfödda barn utvecklar gulsot är att det tar några dagar innan deras egen lever fungerar tillräckligt bra för att hinna ta hand om bilirubinet i den takt det bildas.
Gulsot är oftast lindrigt, men om bilirubinvärdet fort blir för högt kan det leda till skador. Det är mycket ovanligt i Sverige, eftersom nyfödda barn kontrolleras för gulsot och behandlas om det behövs.
Theodor hade skyhöga bilirubinvärden. Hans lever hann inte bryta ner bilirubinet och därför ackumulerades det. Som de sagt på BB måste det bajsas ut, men eftersom han inte fick tillräckligt med mjölk hade det inte skett. Idag tycker jag det är obegripligt varför ingen, vare sig på BB eller BB på väg reagerade på detta och såg den potentiella risken. Det är två förhållandevis vanliga tillstånd, att mjölken dröjer och att barn föds med gulsot – varför fanns det inte bättre rutiner?
Men där i undersökningsrummet tänkte vi inte så långt utan tog bara in den information som gavs oss. Läget var allvarligt, det fanns anledning till oro. Theodor skulle genast, meddetsamma läggas under UV-lampor, för det gör att han inte bara behöver bajsa ut, utan kan även kissa ut bilirubinet – och ordentliga kissblöjor hade han levererat hela tiden. Det gällde att få ner värdena så fort som bara var möjligt, för där de låg nu fanns risk för permanenta hjärnskador. Därför skulle UV-solningen följas av ett blodbyte där 1/3 (tror jag det var) av hans totala blodvolym skulle bytas ut. Men det skulle dröja ett tag, för det tog tid att beställa och preparera blodet. Utöver det: dropp och sondmatning eftersom han konstaterades vara rejält intorkad. Ni har några riktigt jobbiga dygn framför er, avslutade han, var beredda på det.
När kirurgen reste sig och vi skulle föras till det rum som skulle bli vårt temporära hem de följande dygnen underströk han: det ska inte hända att det går riktigt illa när ett barn får gulsot i Sverige år 2020, i u-länder kanske, men inte i Sverige. Han sade det nästan för sig själv, eller så uppfattade jag det i vart fall så, och för mig var världen vi vistades i förändrad; den snuddade vid svåra hjärnskador och vid det nästan otänkbara: döden. En dörr gled upp i mig, inte helt, den ställdes bara på glänt, men det jag skymtade bakom den var en värld utan min son, en värld av ren fasa, en avgrund av bottenlös sorg. Ingen förälder ska behöva glänta på den dörren. När jag säger att jag önskar att vi inte varit med om detta, att jag inte ser något gott i det – då är det den dörren jag tänker på. För har den en gång öppnats så kan den aldrig stängas, det man skymtat genom den aldrig göras osett.
Kirurgen underströk också att alla föräldrar kommer anklaga sig själva, tycka att de borde ha förstått, sett, reagerat, agerat. Mota bort de tankarna, de känslorna, det är inte ert fel, sade han. Genom hela förloppet återkom den där förmaningen, och i visst mån är det naturligtvis så att jag kände, känner skuld, inte minst över min kropps oförmåga att ge mitt barn näring. Men jag kände också en ilska, oförsonlig och vit, lika svår att bära med sig efteråt – för jag var orolig, gång på gång gick jag med min oro till de som skulle vara expertisen och de lugnade mig. Jag tyckte inte, tycker inte, att det var vårt fel som föräldrar. Jag kan önska att vi gjort annorlunda, varit besvärligare, men jag kan inte klandra den där förstagångsföderskan som strök med fingret över barnets torra läppar, kysste hans gula panna och väntade på mjölk och bajsblöjor som inte kom. Jag tänkte: vår väg ned i helvetet kantades av vårdens lugnande besked.
Nå, vi flyttade in i vårt lilla rum, så olikt det luftiga uppe på BB-avdelningen där vi legat bara några dygn tidigare. Här var det obekväma sjukhusbritsar, en liten glugg till fönster eftersom vi var på suterrängvåningen, en tydligare känsla av sjukhus. Theodor låg under UV-ljuset och var lugn och nöjd av matsonden och droppet – äntligen fick han känna mättnad. Nyfiken och fipplig drog han emellertid hela tiden i alla sladdar och slangar som satt fast i honom, man fick passa honom hela tiden. Nästan meddetsamma leddes vi bort till operationssalen där tre UV-lampor (över, under, sidor) sattes på. Sköterskan sa att jag fick amma honom om jag ville, men jag var så rädd för slangarna som kunde dras ut eller kanske göra honom illa, och för att han skulle få för lite UV-ljus på sig, så jag lät honom ligga kvar. För att inte skada ögonen hade han en ögonbindel på sig, så vi pratade med honom för att han skulle veta att vi var där. Jag tror att det var nu min man gick för att parkera om bilen, för jag var ensam med Theo ett slag. Jag minns att sköterskan frågade mig något, något om Theodors vanor eller preferenser, och att jag inte kunde svara av den enkla anledningen att jag inte visste. Vi hade bara känt varandra i fem dagar, han och jag, vi var ju i färd med att lära känna varandra nu. Det är för kort tid, tänkte jag, jag vill ha mer tid med honom, veckor, månader år. Några dagar är för kort. Det fick det att brista för mig, och när jag väl börjat gråta kunde jag inte sluta. Jag försökte göra det så tyst som möjligt för att inte oroa mitt barn som låg i det lila ljuset på ett operationsbord och väntade på nytt blod. Sköterskan klappade mig på armen och talade vänligt och lugnande. Jag kan inte riktigt uttrycka hur underbar personalen på neonatalen är, hur tacksam jag är för den här sköterskan vars namn jag glömt. Hon var med hela vägen och blev ett slags trygghet för mig, någon att hålla fast vid som utstrålade kompetens men också omtanke.
Jag inser att mina minnesbilder från de där timmarna inte är helt sorterade, så det blir spridda nedslag snarare än en kronologi. Jag minns; att jag inte kunde behålla något, inte ens vatten. ”Jag tror att jag kanske har magsjuka,” viskade jag till min man. ”Jag kanske inte får vara här, tänk om jag smittar de nyfödda?” Han lugnade mig, förklarade lugnt och sakligt att det var stressen som gjorde så med min mage och att jag ändå borde försöka dricka lite söt saft så att jag fick lite energi. Jag minns; att vi var i rummet och min man skulle packa upp något varvid han råkade slå huvudet i en kant och fick ett ganska förskräckligt jack i pannan. Jag minns; att jag ganska omgående kunde byta min felvalda klänning till en landstingsskjorta. Jag minns; väntan, hur hela den där eftermiddagen, kvällen, natten var en lång väntan. Först på blodet och sedan på att ingreppet skulle utföras. Jag minns; att vi var ensamma i salen, den lilla familjen, och jag och min man höll varandras händer och sjöng Tryggare kan ingen vara för vårt lilla barn. Maktlösheten, men också gemenskapen – med varandra och med vår Gud. Jag minns; hur de började göra i ordning salen och Theodor. Jag vet inte om ni minns tiden innan corona, men pandemin föregicks ju av en annan liten vårdrelaterad kris här i Uppsala när man upphandlade en ny leverantör för sjukvårdsmateriel, en leverantör som sedan inte kunde leverera. Krisen var i stort sett avvärjd, men det fanns fortfarande saker som liksom saknades eller var utbytta mot något annat ”likvärdigt” eller av ett märke som personalen var ovan vid. Till exempel fanns inga spännband att spänna fast Theodor med. Han skulle vara vaken under hela proceduren, man gick in genom venen i naveln genom vilken han fram tills för några dagar sedan delat blodomlopp med mig, och fick därför inte röra sig. En skäggig och effektiv manlig sköterska band istället försiktigt upp hans små armar och ben med något slags gasbinda. Bilden av min son där på bordet, med armar och ben utsträckta och fastbundna, är för alltid inetsad i mig. Jag minns; hur vi träffade kirurgen som skulle utföra ingreppet. Den saklige, direkte läkaren som vi fått stort förtroende för hade gått hem för dagen. Han hade intygat att kollegan skulle göra ett utmärkt jobb, men något större intryck gjorde denne inte. Det var uppenbart att det var första gången han utförde ett sådan ingrepp och till sin person var han mumlande och undvikande. I mig gick ångesten i vågor. Om vi ville fick vi lov att närvara vid ingreppet, men det skulle ta lång tid. Upp emot två, två och en halv timme. Vi bestämde att i alla fall vara med i början. Det började med att kirurgen, sjuksköterskan som tröstat mig och ytterligare en skulle förstå och montera ihop den lilla ”ventil” som skulle reglera tillflöde och utflöde av blodet. Det var en ny sådan som ingen var bekant med, och jag fick känslan av att bevittna tre personer som mödosamt försökte montera ihop en IKEA-möbel utan beskrivning att följa. I mig gick ångesten i vågor. Till sist fick de i alla fall ihop den, blodet kunde kopplas på och ingreppet påbörjas. Vi satt och tittade en stund, men till slut föreslog min man och vi skulle gå och försöka äta något. Motvilligt gick jag från min son och följde med till fikarummet där min man gjorde smörgåsar och hällde upp saftkräm. Jag försökte äta lite, samla styrka. Jag tror vi gick tillbaka till rummet, vilade lite. Jag minns; att vi gick tillbaka en gång, för att se hur det gick, och att kirurgen då hade en kollega på högtalartelefon som fick ledsaga honom. Jag har nog missat att skriva det, men så fort Theodor fick i sig vätska så sjönk bilirubin-värdena drastiskt. Han hade varit så uttorkad att det liksom blev ännu mer koncentrerat. När läkaren i telefonen nu förhörde sig om fallet och han hörde vad värdet varit när ingreppet påbörjade blev han lite tyst och sade sedan ”Ja, då hade man ju kanske inte behövt göra något blodbyte”. Vi gick därifrån, jag för att jag inte stod ut och min man för att han kände att vår närvaro gjorde kirurgen nervös. Jag minns; att jag satt i rummet med bröstpumpen för att få igång mjölkproduktionen. Hur deprimerande det var. 2 ml ur ena bröstet, 5 ml ur andra. Senare: omätbart ur ena bröstet, inget ur andra. Hur obekväm maskinen var, klaustrofobin att hålla trattarna mot brösten och låta vakuumsugen dra i vårtorna. Jag tror förresten att vi gick tillbaka ytterligare en gång, och då hade Theodor fått en napp som han låg och tuttade intensivt, han hade gråtit så innan men lät sig tillfredsställas av nappen. Jag minns; att vi låg och vilade på rummet när de plötsligt rullade in honom – allt var klart och det hade gått bra. Känslan när jag fick hålla honom igen var obeskrivlig.
Vi blev kvar på neonatalen hela dagen och natten som följde. Theodor låg fortsatt under UV-ljus, och värdena fortsatte att sjunka. Vi fick lära oss att koppa: för att inte störa amningen gavs ingen nappflaska utan en liten skopa som man fick hälla i honom ersättningen med. Det var min man som gjorde detta, medan jag fortsatte att amma och pumpa för att stimulera mjölkproduktionen. Min man åkte hem en sväng och kom tillbaka med rena underkläder, matlådor och ett vykort från en katolsk väninna till mig som gratulerade oss till vår nyfödde son. På vykortet var en vacker madonna med sitt lilla Jesusbarn vid bröstet avbildad. Vi satte vykortet i fönstret och jag lät min blick söka sig dit varje gång jag behövde hämta styrka.
Återigen är minnesbilderna lite osorterade. Jag minns; att vi hade ett långt samtal med en läkare och sköterskan om hur vi upplevde att vi fått lugnande besked hela vägen av vården när det uppenbarligen inte var lugnt. Det upprättades något slags intern anmälan – först tänkte vi att vi också skulle göra en IVO-anmälan när vi kom hem, men det blev aldrig av. Jag tror att det var för sårigt, även om det hade varit skönt att få utlopp för ilskan på det sättet så var det för smärtsamt att gå in smärtan igen. Också nu, ett år senare, är det svårt att skriva om allt som hände. Det går inte att värja sig, att tänka på de där dagarna är att vara tillbaka. Till far- och morföräldrar gjorde vi en fotobok av Theodors första år. När jag gick igenom bilderna i mobilen för att välja ut vilka som skulle vara med överraskades jag av hur svårt det var att titta på vissa av dem. Inte de från förlossningen och BB, inte heller de från neonatalen – utan de från tiden däremellan. De när vi låg insvepta i vår lycka, ovetandes om att vårt barn svalt. Jag minns; att man vägde Theodor, för första gången sedan han föddes och att han vägde under 3 kg, när han föddes hade han vägt 3,355. Och då vägde han förmodligen ännu mindre när vi kom in med honom, när han väl vägdes hade han sondmatats och fått ersättning. (Bilirubinet stiger farligt snabbt när ett barn snabbt tappar 10% eller mer av sin födslovikt, Theodors viktnedgång till under 3 kg ligger redan på 12%. När jag skriver detta känner jag ilskan igen, så enkelt det hade varit att följa hans viktkurva.) Jag minns; att min man och jag bestämde att jag inte fick googla eller läsa på internet om vilka skador gulsoten kunde medföra. Om vi informerade oss om det skulle min man läsa och sedan berätta för mig. Jag minns; att sköterskorna tyckte Theo var så stor, på neonatalen är man mer van vid förtidigt födda. Jag minns; att de kom och kontrollerade min amning, att det såg bra ut, berömde den fina kontakt jag hade med Theodor, och han med mig. Jag minns; de ständiga blodproven, sticken i hans små fötter, att väckas för att amma, och i det min sons bräcklighet och oerhörda styrka. Jag minns; läkaren som sa att det vi skulle ta med oss var just Theodors kämparanda. Det och att han, trots de höga värdena, aldrig var speciellt medtagen utan hade kraft och energi nog att bli ursinnig och skrika, skrika, skrika efter mat. Jag minns; de första gula mjölkbajsblöjorna, glädjen. Jag minns; att vi efter den andra natten fick flytta upp till BB, de hade gärna behållit oss nere på neonatalen, men det rådde platsbrist. Vi tog hissen upp och fick ett nytt rum på BB.
Det var en märklig känsla att vara tillbaka där, den här gången utan utsikt mot slottet. Sist vi var där hade det varit i ett rosa lyckorus, nu hade vi varit i helvetet och tillbaka. På bilderna är min hy grå, håret glanslöst – inte alls den utmattade rosighet som följt på förlossningen. I blicken avlagringar av smärta. Det står i min journal att jag var ”gråtmild” och ”i behov av stöd”. Jag vet inte vad jag ska säga om sköterskorna på BB, det var nya hela tiden och varje gång fick man förklara vad vi precis genomgått. Att det går så långt som till blodbyte beror ofta på immunisering, vilket sker då mamma och foster/barn inte har samma blodgrupp – det var inte det som skedde här men ofta tog sköterskorna för givet att det var det. Att behöva förklara, insistera. Även här är kronologin vag, minnena färre. Jag tror att chocken liksom kom ifatt mig, jag tror att jag grät mycket. Varje ny sköterska hade sin egen uppfattning om vad som behövdes, för mig och för Theo. En kom med en amningsnapp, tittade på mina bröst och sade att sett till deras form så var jag ”en bra kandidat” för det. Vilket fick mig att känna mig än mer misslyckad som mamma, mina bröst var tydligen felkonstruerade till både form och funktion. Jag hade förlorat förtroende för större delen av vårdapparaten. Istället vände jag mig inåt, till familjen. Tillsammans såg vi till att vår son fick mat, jag med amningen och min man med koppandet. Och Theodor mötte oss med sin stora aptit på livet. Nu när han faktiskt hade stunder av mättnad kunde vi bekanta oss på ett helt nytt sätt. Och första natten på BB, när vi åter låg i sängar som kunde skjutas ihop, kröp jag upp i min mans famn och han höll mig hårt, hårt. Först grät jag och sen slappnade jag av för första gången sedan vi fick det där telefonsamtalet från sjukhuset och sov.
Dagen därpå var vi på återbesök nere på neonatalen. Jag hade på mig lite smink och en röd långklänning (amningsvänlig) som min man hämtat hemma. Jag var som en annan människa, och jag höll min lille son i famnen och han mådde bra. Bilirubinvärdena hade fortsatt sjunka och vi hade ett möte med läkaren som gick igenom det uppföljande program vi ska gå de kommande åren för att säkerställa att Theodor utvecklas som han ska. Men som sagt, sade hon, det verkar inte som att han lidit någon skada, men man vill gärna ha både hängslen och livrem. Speciellt när det redan gått så fel en gång, tänkte jag. I övrigt var vi klara att åka hem. Precis som den förste kirurgen sagt hade vi haft några riktigt tuffa dygn, men vi hade tagit oss igenom dem.
Och nu har det gått nästan ett år sedan de där händelserna. Vi har gått på kontrollerna på sjukhuset – en vanlig skada är tydligen nedsatt hörsel och dövhet, så vi har gjort hörseltester som är lite mer avancerade. Träffat läkare och sjukgymnaster som tittat på hans motorik. Hittills har allt, tack gode Gud, varit utan anmärkning. Han utvecklas som han ska och är frisk. Kanske har det som hände hittills fått störst inverkan på mig. De första dagarna hemma grät jag mycket (vi hade dessutom ett ganska strängt schema för amning/bröstpump för att barnet skulle få i sig ordentligt med mat och gå upp i vikt, så det blev inte heller så mycket sömn). Vi kunde sitta och äta i goda ro varvid en oerhörd ångest kom över mig utansynbar anledning. Det var som svallvågor eller efterskalv av den stora ångest jag levt under i några dagar. Man ska också komma ihåg att det var en känslig tid, några dagar efter förlossning är man ordentligt hormonell. Och när andra mammor får en släng baby blues, då var jag i helvetet. På återbesöket hos barnmorskan fick jag en remiss till vårdcentralens kurator, samtalen med henne hjälpte såtillvida att jag kände att mina känslor fick något slags legitimitet. Att jag var så, i brist på bättre ord, skadad av det som hänt, att det inte gick att skaka av sig det – det var fullt normalt. Först 6 månader efter en händelse kan man börja ställa diagnoser som posttraumatisk stress, och när så lång tid förflutit hade jag inte längre de där oprovocerade ångestattackerna. Neonatalen var också ett gott stöd, de skickade vidare mig till amningsmottagningen på Akademiska. Det besöket blev lite skärrande eftersom den ligger i samma lokaler som BB på väg och jag visste inte hur jag skulle reagera om jag träffade på någon av sköterskorna som varit hemma hos oss (gråta, fly, slåss?). Men det gick bra (jag såg ingen av dem) och som vanligt tyckte sköterskan att amningen såg bra ut.
Inte heller av henne fick jag något egentligt svar på varför jag hade för lite mjölk. De flesta vi mött på den här färden har jag frågat, men egentligen bara fått svaret att ”alla kan amma” och att jag var stressad och därför kom mjölken inte igång. Jag har svårt att helt förlika mig med det, förlossningen gick jättebra och jag kände en sådan glädje över att se honom ligga vid bröstet. Sen blev jag väl stressad och orolig när det inte kom igång och hans frustration växte. Men jag har ändå svårt att köpa det som förklaring. Jag förstår uppmuntran i ett ”alla kan”, men vad betyder det för den som uppenbarligen inte kan? Detta första år har jag därför delammat och Theodor har fått ersättning hela tiden. Efter att min mans tio dagar hemma (varav hälften gick åt till sjukhusvistelse) orkade vi inte fortsätta med koppandet utan gick över till nappflaska. Det har inte varit några problem att växla mellan flaska och bröst för Theo. Jag är glad att jag kämpade på, för när jag väl slutat med pumpen som bara gav mig ångest fick jag igång en helt okej produktion och framför allt fått dela många stunder av närhet med min son.
Det som varit svårast att bearbeta är nog den där osäkerhetskänslan. Hur ska jag kunna lita på att allt är bra? Även om auktoriteterna säger att det inte finns anledning till oro kan katastrofen vänta runt hörnet. När min man exempelvis blev påkörd av en bil när han cyklade hem från jobbet och bara lät sig kollas upp av ambulanspersonalen, kunde jag inte skaka av mig misstanken att något inre organ var punkterade och medan vi fortsatte med vår vardag så förblödde han långsamt invärtes. Själva gulsoten tänker jag numera inte längre på dagligen, men säkert ett par gånger i veckan. Går igenom någon detalj, för att förstå och analysera hur det gick som det gick. Men också, och kanske främst, för att pilla lite på såret. Känna lite av smärtan, och därmed kanske också få läka lite mer.
Till slut, även om jag hellre hade varit utan hela den här erfarenheten, så är den en ständig påminnelse att känna tacksamhet. För att vi inte gick under, jag och min man. För att det inte drog sönder oss. För att vår son är så stark. För att vi, när allt kommer omkring, bara snuddade vid katastrofen. Det har, tror jag, skänkt mig ett större tålamod, ett sorts lugn. När Theodor är besvärlig eller småbarnstillvaron är jobbig så är det i sig en nåd, för det betyder att han finns där för att vara besvärlig. Det jobbiga bär vittne om hans existens, det betyder att vi fått och får mer tid tillsammans.
(Jag har skrivit det här i två intensiva svep, det finns säkert språkliga felaktigheter, korrmissar eller outvecklade resonemang, upprepningar, kanske minns jag fel här och var, men jag orkar inte gå igenom texten utan lägger upp den i befintligt skick.)
