03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.