Anteckning 15 augusti (sent på kvällen)

Kära dagbok,

Vilken vecka det har varit. Från måndagens fall till tisdagens och efterföljande dagars inskolning på förskolan. Och däri ett litet interludium med besök hos barnläkaren i onsdags morse rörande barnets prickar som lyckligtvis inte verkar bero på något blodrelaterat (exempelvis ett för lågt antal blodplättar) men som förblir ett olöst mysterium (vi har avvaktat under helgen, återkoppling med läkaren imorgon). Alltså har jag pendlat mellan glädjen att se min pojke finna sig väl tillrätta med sin nya tillvaro på skolan, med kamraterna och pedagogerna, och den oro de oförklarliga prickarna väcker. I tisdags kväll övermannades jag av oron, den slog över i ångest och känslan av ett ”det händer igen”; vår start med barnets gulsot inbränd i min själ. En rädsla för att vi och framför allt vården missar något viktigt och livsfarligt – att vi på nytt är på väg ner i avgrunden. Men förutom prickar på armar, ben och kinder visar han inga sjukdomstecken: full av energi, aptit och glädje som vanligt. Försöker vila däri, och inte låta tanken skena och ta ut oro i förskott. Han utreds och undersöks nu, förhoppningsvis kommer svar snart – eller så försvinner utslagen av sig själva.

Så den här helgen har jag med min mörbultade kropp och själ låtit mig bäddas ner som en konvalescent. Jag har sovit och vilat, läst och småjobbat lite. Nu när den nya veckan står för dörren känner jag mig förvisso inte utvilad, men jag är inte längre så trött att jag bara vill gråta.

Jag har, av en slump egentligen, börjat läsa in mig på Christine Falkenlands författarskap. Av någon anledning missade jag henne under såväl mitt 90- som 00-tal. På ett sätt är det lite synd, för jag tror att hennes böcker skulle ha gjort stort intryck på mitt gymnasie- eller universitetsjag. De bohusländska miljöerna, den kristna tematiken och språkkänslan, den mörka erotiken och allnärvarande, skeva sexualiteten… alltihop är ju precis sådant som faller mig i smaken. Kanske är det lika bra att jag missade henne då, kanske hade det gjort alltför stort intryck och jag fallit in ett epigonförhållande till hennes texter? Istället gick jag i lära hos de stora franska realisterna på den tiden och kopierade Maupassant, Balzac och Flaubert. Det var, tror jag, mycket nyttigt, och enklare att så småningom frigöra sig ifrån i strävan att mejsla ut en egen röst, en egen stil. Nu har jag i vilket fall precis börjat läsa Falkenlands Själens begär efter att ha avslutat Min skugga tidigare idag. Den förra är i sin inledning närmast kusligt lik en roman jag skrivit, vilket stärker mig i tron att hade jag läst den i en känslig ålder hade jag säkert lagt mig an med hennes sätt att uttrycka sig, eftersom det hon uttrycker (i någon mening) är detsamma som jag i min text. Nu är likheterna (begärsmotivet, den kvalmiga drivhusestetiken, kryssande karpars kyssar mot fingertopparna) inte resultatet av en alltför osjälvständig läsning utan snarare ett sammanträffande, två texter som löper parallellt med varandra. Som är, tänker jag, i någon mening lika gamla därför att sinnena de fötts ur var omedvetna om den andra när de skrevs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s