Krasslig

Usch, jag har varit så förfärligt förkyld i snart två veckor. Till en början trodde jag naturligtvis att jag smittats av Covid-19 och bokade in mig för testning. Redan dagen därpå kom emellertid provsvaret, som var negativt. Och visst, andra virus försvinner väl inte bara för att en corona-pandemi härjar. Först nu är jag mer eller mindre pigg och på benen igen – från moderskap och mammaledighet kan man dock inte sjukskriva sig, så jag har inte kunnat överlämna min stackars sjuka kropp åt total vila utan fått försöka hålla en aktiv ettåring nöjd efter bästa förmåga.

Det innebär också att jag missat större delen av den seriösa vinter som pågått. Jag hade velat promenerat i snöfall och landskap där alla ljud dämpats som av bomull; dragit ner den kallgnistrande luften i lungorna; känt en svagt värmande februarisol eller mulna dagars mjölkiga ljus mot kinderna. Men med de sagt, min längtan till våren är större. Jag vill kunna plocka in de tunga vinterkläderna, klä mig allt lättare. Men framför allt, låta lite av det här hemmalivet flytta ut, till skog och lekparker. Låta världen vara lite större än det som ryms inom lägenhetens fyra väggar – mer än för någon timmes promenad med barnvagnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s