Kategori: Dagbok

Publicerat den

9.5

Jag greps av ett plötsligt behov av att prokrastinera och snodde därför det här formatet från Sandra Beijers blogg. Så här är en måndagsintervju med, tja, med mig själv.

Hur är måndagskänslan, Hillevi?

Bra! Jag var så pass frisk från förkylningen att jag kunde lämna hemmet och sitta några timmar på café (den fattiges kontorsplats) med jobbdatorn. Men dagarna har en tendens att smälta ihop, i synnerhet nu när min son är hostig och hemma från förskolan. Han är annars den enda vars veckodagar skiljer sig från helgen och hela övriga familjen inordnar sig i hans rytm.

Hur ser veckan ut?

Precis som idag? Gå till caféet, arbeta, gå hem vid lunch, tillbringa eftermiddagen med barnen.

Jobbmässigt då?

Den här veckan blir jag klar med min översättning av Maupassants skräcknoveller och kan skicka den till mina korrekturläsare. Sedan återstår bara att skriva ihop ett fullödigt förord. Jag har bland annat beställt hem en avhandling som handlar om relationen mellan Maupassants fantastik och Schopenhauers filosofi som jag ser fram emot att grotta ner mig i.

Vad är bäst just nu?

Förutom att jag har det bästa jobbet? Att vi håller på att tillfriskna från förkylningen. Och att vädret tillåter såväl skogspromenader som vin på balkongen.

Vad ska du äta denna vecka?

Den här veckan lagar jag bland annat pannbiff, kycklinggryta med fänkål och timjan samt en vårsallad med sparris och krispigt lantbröd.

Vad ska du ha på dig?

Tyvärr medför kombinationen amning och kvardröjande mammakilon begränsade möjligheter. Jag har fem-sex klänningar att välja emellan. Så, någon av dem.

Orolig för något?

Lite bekymrad över min sons hosta är jag ändå – hoppas den snart går över så att han får sova bättre om nätterna. Och på tal om nätterna, jag går och lägger mig varje kväll med en tilltagande nervositet inför det kommande boksläppet (2 juni!) och det faktum att folk – vänner, främlingar… recensenter? – kommer att läsa min bok.

Extra glad för något?

Trots den tilltagande ångesten är jag ändå mest glad över boken. Och en stundande frisörtid nu i maj.

Nöjesläser just nu?

Jag läser En ny gud av Zara Kjellner som är jättebra hittills.

Publicerat den

8.5

Min son är förkyld. Han har somnat i mitt knä och hans nästäppta små andetag får honom att låta som en katt som spinner. Så byter han ställning, harklar sig och luftvägarna blir fria. Nu låter det bara av andetag och från den öppna balkongdörren av svensk försommar. De där stilla ljuden en söndag i maj: en dörr som slår igen, en bil som kör förbi, en humla, ett barns lätta steg över gruset.

De senaste dagarna har värmen kommit och med den drömmar om hus och kaffe på en solvarm altan. Om rymd, snett kvällsljus som faller över stora golvytor och väggar som rymmer många bokhyllor. Om ett tvättrum med bänkar där man kan stå och vika rena kläder; i drömmarna luktar allt av nytvättade lakan och saft i syrenbersån. Är det skitdrömmar, som Nina Björk sa? Är det drömmen om medelklass: om villan och Volvon och vovven? (Även om min man nog hellre skulle köra Tesla och jag är kattmänniska.)

Så räknar vi på det i tanken, igen. Och kanske, kanske skulle det gå. Om något år, om ett par. Men det finns så många okända variabler, tanken piskar mig tillbaka till vår hyrestrea i Uppsala. Här sover ett barn, eftermiddagsljuset faller över vardagsrummets blå medaljongtapet och hemmabarens gyllne trä och svarta läderpaneler.

Hägringen, huset – kanske skulle de kräva ett annat liv av mig. Ett med anställning och fast lön. Kanske rentav sena hämtningar på förskolan? Detta mitt enda lilla liv… ställd inför valet blir jag kvar hos böckerna och barnen. Välja är alltid också att välja bort. Trädet på innergården står i blom, jag kan dricka kaffe på balkongen.

Publicerat den

14.3

Barnen är sjuka, förkylda. Vi har lagt dem för natten, vår pojke i sitt eget rum, vår dotter i vaggan som står i sovrummet. Kvällen tillbringar vi i vardagsrummet, framför varsin skärm. Min make ser på fotboll, jag på en serie. Man hör barnens hostningar från rummen där dörrarna står på glänt. De vaknar inte av det, men förkylningen gör deras sömn orolig. När de inte mår bra, när de är ledsna eller krassliga, är det som att jag långsamt tappas på energi. Anspänningen är lågintensiv men konstant – det är ingenting farligt, en liten hosta, en täppt näsa – och ändå vill jag bara att det ska vara över, att de ska må bra.

Samtidigt arbetar jag vidare med min översättning av Maupassants skräcknoveller, också idag har jag på något sätt fått ihop mina sidor för dagen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna arbeta såhär, upphackat och ansatt av distraktioner, men det går. Även om ansträngningen lämnar mig utmattad när kvällen kommer.

Proust-översättningen är på väg ut i världen. Den har nått förlagets trogna läsare, till månget glatt tillrop, och fått en första fin recension. Den går att beställa här.

Det är det lilla livet, barnen och böckerna. Det är det vackraste, som rymmer allt.

Publicerat den

28.2

Jag har suttit med slutredigeringen av min roman, men det är svårt att koncentrera sig, för i Ukraina är det krig. Det kräver en viljeansträngning att inte tänka på det, att inte slukas av tankarna. Mest tänker jag på den improviserade neonatalavdelningen under sjukhuset i Kiev, och jag ser på mitt barn. Hade han inte fått sitt blodbyte när han var fem dagar gammal hade han kanske inte funnits här, som en glad tvååring. Kriget kommer, men livet stannar inte upp för det. Kvinnor är gravida, barn föds – ibland uppstår komplikationer under förlossningen. Det är outhärdligt att tänka på. Min dotter föddes för tre och en halv månad sedan, det är kanske inte konstigt att mina tankar går till mammorna och barnen. Bilder på mammor som sover med sina små barn på tunnelbaneperronger: barnet avslappnat och oskyldigt i sömnen, mamman vaken och orolig, en beskyddande arm över den lilla kroppen som svepts in i filtar mot kylan… mitt hjärta brister. Men jag tänker också på de unga ryska värnpliktiga – de är bara pojkar. Den där ukrainska damen som säger åt soldaten att lägga solrosfrön i fickan så att blommor kan växa när han dör… Fält av gula solrosor under Ukrainas blå himmel, som flaggan. Fält av ryssar och ukrainare. Det är vad som väntar, vad som redan händer. Det var vad min man sade när han väckte mig morgonen efter invasionen: nu har Ryssland gått in, människor kommer att dö. Jag kan inte skaka av mig känslan av att detta bara är början, att fler och värre hemskheter väntar. Det är outhärdligt. Jag har en bebis på tre månader, aldrig har världen varit så skrämmande och hotfull. Hennes oskyldiga, obekymrade ansikte när hon sover. Låt det bli fred, ber jag. Fridsfurste, gjut din fred över jorden. Alastors senaste bok, min översättning, kommer från tryckeriet. Är det meningen att jag ska kränga böcker nu? Det känns futtigt, nästan oanständigt. Min man har läst att jod-tabletterna tagit slut på apoteken, de man tar emot radioaktiv strålning. De har ingen verkan om man är över fyrtio, jag är snart trettiosju, min man femtiotre, men barnen, våra små barn. Min dotter sover och hennes ansikte är alldeles öppet och oskyldigt. Borde vi köpa? Det absurda i att detta är frågeställningar att ta ställning till. Jag sitter med romanen, försöker välja skiljetecken – det känns så futtigt. Stänger av mina sociala medier, står inte ut. Världen är obegriplig. Hur kan man slå in på den här vägen om man sett ett barns sovande ansikte? Hur kan inte en sådan syn skölja bort all grymhet ur ens själ? Så tänker jag på korset, det är samma obegriplighet och den finns inbäddad där, i själva grunden för allt jag tror på. Så spricker jag upp i något slags hopp, ändå, påminner mig om att efter korset kommer påsknatten. Där finns tröst, trots allt, graven är tom.

Publicerat den

27.01

Torsdag kväll. Klockan är halv sju och jag sitter i barnets rum, han ligger på golvet och leker med sina bilar och lastbilar, nöjd med min passiva närvaro. Min mobil spelar Pet Shop Boys på sin kassa högtalare, men jag vill inte gå bort till vardagsrummet och hämta blåtandshögtalaren, vill inte riskera att störa barnets lek.

Det lilla barnet somnade efter middagen, jag ammade vid bordet. Det blev en snabb måltid, som det ofta blir nuförtiden. Man vet aldrig när barnens tålamod sinar, man får passa på att äta när man kan. Ändå håller jag på att vi ska äta alla tillsammans, under vinterhalvåret alltid med tända ljus. Det har jag med mig från mitt barndomshem, att äta ska inte bara vara ett sätt att tillgodogöra sig näring utan en stund vi sitter ner som familj och umgås, om så bara för en stund.

Jag hade marinerat kyckling i apelsin och ingefära över natten, som jag nu stekte med broccoli och lite cashewnötter. En av mina stora rädslor innan barnen kom var att jag, som aldrig roats av eller varit speciellt duktig på, matlagning plötsligt skulle behöva göra ”riktig, lagad mat” åt min lilla familj. Också det blev något som jag fick erövra, påhejad och uppmuntrad av min man. Jag är verkligen ingen virtuos, men vardagsrätter som vi alla äter och kan uppskatta går numera med lätthet. Så långt har det gått att vi inte längre köper mjukt bröd, jag bakar själv. Det borde kanske kännas främmande, men gör det inte. Det känns självklart och liksom rätt att detta skall vara en del av min person.

Publicerat den

21.01

Eftersom jag fick ett stipendium i slutet av förra året har jag beslutat mig för att investera lite i vårt hem. Sonen ska få en sänghimmel, vi alla nya (äntligen enhetliga) bestick och gästerna sköna lakan i gästrummet istället för gamla urblekta. Till mig och min make bestämde jag att vi skulle få nya handdukar och att jag den här gången skulle unna oss vardagslyxen av riktigt tjocka, sköna handdukar. Eftersom man inte längre kan gå i affärer beställde jag på nätet och häromdagen anlände paketet. Och vilka handdukar det är! Tjocka, fluffiga – som handdukar man får på hotell upphöjt till tio. Så tjocka att jag inte kan vira den mindre om mitt hår såsom jag hade tänkt. Det är… alldeles för mycket lyx helt enkelt. Det är, som min man konstaterade lite lakoniskt när han kom ut från duschen, som att försöka torka sig med ett mjukisdjur.

Publicerat den

20.01

Så svårt det är att skjuta undan sömnbristen, att stänga dörren om sig när det äldre barnet står utanför och ropar ”mamma, mamma”, lämna över det lilla att vaggas i pappans armar. Förra gången gav mig mig helt och fullt till moderskapet, det fanns inget annat. Jag vaktade svartsjukt alla stunder med barnet, ville samla dem alla. Det är annorlunda nu, andra förutsättningar. Två barn som delar på uppmärksamheten, en föräldraledig man. Och så något som drar, som börjat dra i mig under mitt föräldralediga år. Jag tänker inte längre på mitt barn, mitt barn, mitt barn; jag tänker på texter, det bubblar i mig av ord och längtan att brottas med språket. Igår på promenad i blåst och över de retirerande isgatorna insåg jag att jag inte längre bär med mig en anteckningsbok och penna, så som jag alltid gjorde förr. Fick nöja mig med mobilen, men att anteckna så har aldrig fungerat lika bra för mig.

På eftermiddagen sover barnen, jag kan stjäla en timme framför datorn. Men så snabbt den rinner ifrån mig, så trögt tankarna går i trötthetshjärnan. Ändå, ett benådat tillstånd. För nu, i detta, har jag känslan av att ha fått allt. Att det är möjligt, att man inte måste välja utan kan få både arbete och familjeliv.

Jag tänker återigen att man för ett riktigt litet barn är mer funktion än person. Man är mat och famn, trygghet och värme. Men redan det något större barnet, tvååringen, söker mer, söker en individ. Alltså kan jag nu inte upplösas som en brustablett i moderskapet, jag behöver mina konturer.

Publicerat den

08.01

Fredag. Det var bara jag och sonen, han skulle klippas hos frisör och utlovats ett besök på café, klockan var strax före elva. Vi genade genom den snöklädda skogen, det var som en saga. Solen stod vinterlågt och klädde glesare skogspartier i glittrande ljus. Trots att vi hade lite bråttom fick vi stanna på stigen när ett rådjur uppenbarade sig framför oss. Alldeles stilla stod det i solglittret och snösilvret, en mörk siluett som hade man stigit in i en tavla. Det var som att allt höll andan, skogen stillade sig kring den perfekt kompositionen. Så vred det på huvudet, betraktade vårt lilla ekipage helt utan rädsla. Utan brådska satte sig djuret ett par utdragna ögonblick senare i rörelse för att förena sig med en kamrat bland trädstammarna och buskagen. Jag började styra vagnen framåt när ett tredje rådjur plötslig bröt fram och med några graciösa skutt korsade stigen. Så försvann de alla tre in i skogen och åtföljda av några uppspelta utrop från min son. Skogen andades igen, det började snöa. Lite av magin, den som alltid uppstår i mötet med vilda djur, dröjde sig kvar som dansande partiklar i solljuset.

Publicerat den

03.01

Man tar som ett litet steg tillbaka och inser att dessa är dagar man i framtiden kommer betrakta som lyckliga, kanske de lyckligaste. Inget märkvärdigt, inga tydligt avgränsande händelser. Det är inte den spännande resan eller den svindlande framgången. Det är att vara hemma alla fyra, att vara fyra. Barnen som är små och deras kärlek till oss oändlig och okomplicerad. Det är att dansa med sin tvååring som skrattar och skrattar och skrattar för att sedan ramla in i ens famn och lyckligt utbrista: ”min mamma!” Att se ner i sin sju veckor gamla dotters rokokoögon (rokoko för att de är stora och ögonfransarna så ljusa att de inte syns, som på ett 1700-talsporträtt, färgerna mjuka och rosiga) och se att där vaknat en nyfiken själ som suger i sig världen. Idag när jag fick en liten stund ensam med henne log hon sitt första leende mot mig. Mot sin far har hon redan lett, och nu lockade en sång det där hastiga, lyckliga bebisleendet så att jag också fick se det. Denna lilla lycka, det finns inget större.

Publicerat den

01.01

Det är årets första dag och som vanligt är mina nyårslöften att gå ner typ 20 kg i vikt och börja blogga oftare (dagligen?). Vi får se vilket jag lyckas bäst med.

Mot slutet av graviditeten var en av sakerna jag verkligen såg fram emot efter nedkomst att få tillbaka min kropp: att kunna sitta bekvämt vid ett skrivbord eller gå mer än tio steg utan att bli andfått och få lite ont. Jag hade precis börjat återfå full bekvämlighet när jag för någon vecka sedan måste ha vridit till knäet för nu har jag o n t. Två av mina favoritsysselsättningar – stå och gå – är därmed kraftigt försvårade. Återstår att sträcka ut sig på en soffa och hoppas att den jullovsledige tvååringen ska acceptera den ömma moderns inaktivitet.

För detta nådens år 2022 har jag stora planer. Min man kommer att vara föräldraledig hela året så det är MITT år. Glöm det där att man skulle behöva ett eget rum, det man behöver är någon som sköter hem och hus och barn. Detta har historiskt sett kallats ”författarfru” och det är alltså vad Försynen försett mig med den närmaste tiden. Vinter och vår tänker jag ägna åt tre M: Maupassant, Mallarmé och Messalina. Det första är en samling skräcknoveller som jag översätter åt eminenta Hastur förlag, det andra min lilla folie de grandeur som jag gör för Alastor och som jag påbörjade i början av 2021 men inte hann klart, och det tredje är redigeringen av min debutroman (!!!) Messalina som kommer på bokförlaget Augusti i början av sommaren.

Utöver detta digra arbetsschema tänker jag att 2022 ska bli mitt sociala år. De senaste två åren har småbarnstillvaro och världsomspännande pandemi tillsammans med en flytt till en för mig nygammal stad har knappast varit speciellt välgörande för mitt sociala liv. Och pandemin har också gjort det plågsamt tydligt att meddelanden eller FaceTime inte alls kan ersätta verkligen möten. Tänk att det inte alls var länge sedan man tog för givet att kunna ta en kopp kaffe eller ett glas vin med en väninna? Nå, detta år vill jag bara återknyta kontakter och träffa mina vänner och familj. Och: jag vill foga samman mina världar lite, låta mina barn träffa de vuxna som betyder mycket för mig. Jag vet att jag är lyckligt lottad, att de finns de som bär sin ensamhet ensamma och inte med sin lilla familj som jag – men det är ändå en sorg att inte kunna dela sitt barn, visa upp såväl det som ens egen glädje över det, med sina nära.