14.3

Barnen är sjuka, förkylda. Vi har lagt dem för natten, vår pojke i sitt eget rum, vår dotter i vaggan som står i sovrummet. Kvällen tillbringar vi i vardagsrummet, framför varsin skärm. Min make ser på fotboll, jag på en serie. Man hör barnens hostningar från rummen där dörrarna står på glänt. De vaknar inte av det, men förkylningen gör deras sömn orolig. När de inte mår bra, när de är ledsna eller krassliga, är det som att jag långsamt tappas på energi. Anspänningen är lågintensiv men konstant – det är ingenting farligt, en liten hosta, en täppt näsa – och ändå vill jag bara att det ska vara över, att de ska må bra.

Samtidigt arbetar jag vidare med min översättning av Maupassants skräcknoveller, också idag har jag på något sätt fått ihop mina sidor för dagen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna arbeta såhär, upphackat och ansatt av distraktioner, men det går. Även om ansträngningen lämnar mig utmattad när kvällen kommer.

Proust-översättningen är på väg ut i världen. Den har nått förlagets trogna läsare, till månget glatt tillrop, och fått en första fin recension. Den går att beställa här.

Det är det lilla livet, barnen och böckerna. Det är det vackraste, som rymmer allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s