När jag stod inne i köket och gjorde mig en kopp te tidigare idag hörde jag plötsligt hur Celine vrålade inifrån sovrummet. Jag antog att hon ville mysa med Malm och det var en ren slump att jag ändå bestämde mig för att kika in genom det lilla fönster vi har emellan kök och sovrum (jag antar att det finns där för att det skall kunna komma dagsljus in i köket) och vad märker jag? Celine har precis satt sig på vårt vackra sängöverkast som Malms mamma sytt åt oss och är i färd med att göra sig redo för att kissa på det. Vrålen betydde alltså inte ”kom och mys med mig” utan ”nu kissar jag”. Jag reagerade direkt, jag skrek åt katten att sluta med det hon höll på med och rusade från köket till sovrummet varvid jag fastnade med foten i min mobilladdares sladd, snubblade och landade med en ordentlig duns på sängen. Celine var vid det laget vettskrämd och rusade ut från sovrummet. Malm som följt min vansinnesrusning in i sovrummet undrade förvirrat vad som stod på och jag förklarade läget. Vi inspekterade sedan överkastet och kunde konstatera att min heroiska insats räddat det från kattpiss.
Idag skall jag skriva klart min synopsis över Horisonter och förhoppningsvis komma igång med Bichette igen. Det har gått lite trögt de senaste två veckorna. Med trögt menas att jag praktiskt taget inte fått något skrivet alls sedan jag kom tillbaka från Sörängen. Jag tror att det var en slags känsla av tomhet men även viss osäkerhet, kanske rent av rädsla, som kom över mig i och med att Horisonter blev klar. Jag menar, nu har jag faktiskt ett manus som med lite redigeringsarbete (okej, rätt mycket redigering) kan skeppas iväg till diverse förlag. Det är liksom upp till bevis. Jag är rätt inställd på refuseringsbrev – det som skrämmer mig på allvar är att de faktiskt skulle gilla den och allt det nu innebär. Jag tänker mig att det finns två olika möjliga scenario. 1. Inget händer. Inga recensioner, inga intervjuer… nothing. Ingen köper boken, ingen läser den förutom de som möjligtvis känner mig eller känner till mig. Okej, jag skulle bli besviken, tvivla lite extra på min förmåga och sedan fortsätta med mitt tudelade träd.
2. Och det är det riktigt läskiga. Recensioner (spelar inte någon större roll om de är bra eller dåliga), intervjuer (vad ska man säga?), en sådan där liten debutanttext i Svensk bokhandels katalog… Kort sagt: jag blir uppmärksammad. Å ena sidan är det väl det jag vill. Å andra sidan skrämmer tanken mig.
Ja, och sådan osäkerhet resulterar givetvis i sedvanlig skrivkramp och allmän lättja. Min skrivkramp smittar av sig på mitt övriga liv och jag negligerar vardagssysslor, att försöka ändra mina arbetstider på Maxi, att ta sig ut ur lägenheten och träffa folk osv. Eftersom jag är så inaktiv får jag en mängd överskottsenergi vilket gör mig rätt odräglig gentemot den ende som finns tills hands att låta mitt svårmod gå ut över: Malm. Så blir Malm på dåligt humör vilket gör mig än mer nedstämd osv.
Av allt detta kan man konstatera att jag inte borde tänka så förbannat mycket och skriva betydligt mer!
Hillevi Norburg 