Kategori: Dagbok

Publicerat den

Rosor i natten

(För ett tag sedan översatte jag en dikt av Pierre Louÿs, men den kom aldrig upp här på bloggen. Det är den trettiotredje sången i diktverket Bilitis sånger.)


33. Rosor i natten


Sedan natten klätt himlen, är världen

vår, och Gudarnas. Vi går från

fälten till källan, från dunkla skogar

till gläntorna, dit för oss våra nakna fötter.


De små stjärnornas ljus är nog för de

små skuggor som är vi. Det händer,

att under de låga grenarna, finner vi

rådjur i sömn.


Men behagligare än allt annat är på natten

en plats endast vi känner till och

som drar oss genom skogen: en buske

med gåtfulla rosor.


Ty inget är gudomligt på jorden såsom

rosornas parfym på natten. Hur

kommer det sig att jag i min ensamhet

aldrig berusades av dem?


Publicerat den

Lifestyleblogging eller att få syn på sig själv


Ibland välsignas man med ett ögonblick då man liksom ser sig genom någon annans perspektiv. Kanske befinner man sig i ett nytt sammanhang, kanske är det någon av de närmaste som fäller en aningslös kommentar. Och helt plötsligt får man syn på sig själv. Så här framträder jag för världen, detta är jag. Och trots att man bara blivit varse vad andra ser blir man i den stunden också till. Genom de andras blickar anar man sina egna konturer, ansiktets drag blir till slut synliga.

Och så kan man gå vidare. Starta en blogg kanske. En som handlar uteslutande om den där personen man upptäckt. En blogg om utseende och vardag. Inte en renodlad modeblogg, inte alls! något mer inriktat på lifestyle. Man profilerar sig, ritar ut gränserna för sin person och speglar sig leende i kommentarsfältet.

Om detta var en sådan blogg, vilket det inte är (för den som glömt, missat, whatever , är detta en litteraturblogg – allt som skrivs här handlar direkt eller indirekt om litteratur. Förresten vänder jag mig emot ett så vansinnigt fult ord som blogg. Det är en skrattspegel, Narcissus damm, ett anteckningsblock, en dagbok, ett rop på hjälp, en utflykt, en sinnets oas. Jag vet inte vad det är. Nåväl.) Så om detta var en sådan blogg skulle jag kanske beskriva mig som Litteraturvetare. Nu när jag faktiskt läser på Masternivå och får gå på exklusiva tillställningar som Institutionsfika. Även om jag kanske raljerar en smula så måste jag tillstå att det skett något med min självbild, jag känner mig lite som en Litteraturvetare. Och det har väckts liv i en slumrande glöd som vilat i mitt bröst. Det är alltid till litteraturen jag återvänder, hur jag än försökt gå andra vägar. Men för att återvända till min hypotetiska lifestyleblogg… Jag skulle kunna framställa mig som intellektuell och bildad, men fortfarande med ett flärdfullt och glamoröst liv (fullt av Institutionsfikor) och redogöra för min fäbless för designerkappor och dyra skor. Ta bilder av mig med en nyinköpt systemkamera i mitt smakfullt inredda vardagsrum (man skulle skymta de välfyllda bokhyllorna) eller i skogen utanför huset nu när det börjar bli höst (för att visa upp kappan och den obligatoriska baskern!).

***

För ett år eller så hade jag aldrig kunnat skriva det som står här ovan. Allt för rädd för att göra sig löjlig, allt för rädd att mäta ut de där konturerna. Den som inte syns behöver inte stå till svars, stöter sig inte med någon. Men så sitter jag på en restaurang i mina gamla kvarter i Göteborgs Gamlestan med min sister at heart och väntar på en veganpizza vid namn Magic Falafel. Det är den 26 augusti och jag har det tveksamma nöjet att fylla tjugofyra. Samtalet glider in på det där med guilty pleasures. Det vi älskar men skäms över att älska. Jag söker över något sådant, men finner inget alls. Jag är så trött på att känna skuld. Det fanns dagar då skammen och självföraktet hotade att svälja mig helt. Och sedan upprorstiden förra sommarn, hur jag sedan stelnat i personen jag blev då – det låter negativt men är det inte. Ibland måste man stanna i sina rörelser, tillåta sig att bli en person – så länge man är nöjd med den personen. Ytligt manifesteras denna nya självsäkerhet att jag lyssnar på vilken musik jag vill, äter vilken mat jag vill och tycker vad fan jag vill, utan att skämmas. Jag kanske inte delar det med vem som helst, men när jag gör det gör jag det med huvudet högt. Och det går djupare än så, jag vågar satsa på det jag älskar att göra. Jag kan till och med, om än med en ironisk glimt i ögat, kalla mig Litteraturvetare. Kanske kommer den nyfunna styrkan till och med tillåta en roman signerad mitt namn.

Publicerat den

Snabb uppdatering


Augusti är över och nu börjar allvaret igen. Idag börjar höstens masterstudier i litteraturvetenskap. Det är alltid en smula ansträngande att byta institution, byta universitet. Så mademoiselle är klädsamt nervös och faktiskt klar att gå redan nu, tjugo minuter innan hon måste gå ner till bussen. Måste såklart vara där i god tid så jag hittar alla salar, det blir ett fasligt springande mellan olika kurser och introduktioner idag, vilket också är något besvärande – att behöva gå ifrån, att riskera att bli sen etc. Och sedan detaljen att det inte finns utrymme att äta mellan 13 och 21. Lovely.

Vidare. Vad jag önskar mig: Unga herrar i kavaj med Rilke och Eliot under armen. En och annan fröken med någon av systrarna Brontë eller kanske Hölderlin närmast hjärtat.

Publicerat den

23 going on 24


Mitt i tentapluggandet drabbas jag plötsligt av åldersrelaterad ångest. Om mindre än en vecka, den 26 augusti närmare bestämt, fyller jag återigen år. Födelsedagar blir med åren en allt mer kluven upplevelse. Å ena sidan får man presenter och uppmärksamhet. And I do like presenter och uppmärksamhet. Å andra sidan är det en ständig påminnelse om det jag ännu inte åstakommit. I mitt fall är det som alltid den ständigt oskrivna romanen. I år kryddat med medvetenhet om att jag trots många år vid universitetet ännu inte presterat någon (master)examen. Avundsjukt betraktar jag katterna som solar på balkongen, deras bekymmerlösa tillvaro vore så mycket mer angenäm.

Publicerat den

En genial idé

Det här jobbet gör mig trött. Jag går hemifrån vid åtta-tiden och är hemma vid halv sju. Dessutom kräver det att man ordentligt skärpt precis hela tiden.  Så efter fem arbetsdagar var jag igår kväll rejält sliten och gick sålunda och lade mig oförskämt tidigt. Det var dock fortfarande relativt ljust så det tog en stund innan jag väl somna. Och i detta gränsland mellan sömn och vaka fick jag ett fantastiskt uppslag till en text. Ja, inspirationen hade slagit ner i mig; en musa viskade i mitt öra. Själva mitt väsen uppfylldes av den oskrivna texten. En liten förskrämd röst, begraven långt ner i magtrakten eller så undrade dock om jag inte skulle skriva ner denna fantastiska idé så att den vid morgonens ankomst, Gud förbjude, inte glömts bort. Men icke! Omtöcknad av glädje och sömnbrist lät jag idén utvecklas, broderas ut, växa. Tills det att jag måst ha somnat. Idag var det först när jag stod i duschen som jag plötsligt drabbades av ett vagt minne. Hade jag inte en idé igår kväll…? Minnet av den egna triumfen kom så småningom tillbaka, men idén själv? Borta. Varenda spår av den hade sopats igen, den var mig helt otillgänlig. Därför skall jag nu placera både papper och penna på nattygsbordet ifall fler idéer skulle besöka mig på kvällskvisten. Eller, nu måste jag iväg så jag gör det ikväll när jag kommer hem. Om jag kommer ihåg, vill säga.

Publicerat den

Korpen

Igår när jag beskedligt stod och väntade på tåget vid Uppsala station lade jag snart märke till en korp som stod mellan plattformen där jag stod och parkeringsplatsen vid stationen. Vi betraktade varandra för ett ögonlbick varvid korpen återtog sin ursprungliga syssla. Den var i full färd med att, mycket metodiskt ska man kanske tillägga, inmundiga ett hamburgaremballage från en av våra större hamburgerkedjor. Jag trodde först att korpen var intresserad av eventuella matrester och att pappret så att säga bara slank med. Så var dock inte fallet utan fågeln rev målmedvetet av små bitar av pappret och svalde dem sedan. En annan fågel, en kråka, stod en bit bort med huvudet i en Wasa Knäcke-förpackning. Vår korp fick då syn på detta och jagade bort kråkan som i flykten nappade åt sig hamburgarpappret. Korpen, med sin imponerande storlek, kunde inte få ner huvudet i Wasa knäcke-förpackningen och övergav den snart. Den styrde stegen tillbaka till kråkan och hamburgarpappret. Kråkan gav först upp pappret ifråga helt utan kamp, men två sekunder senare nappade den åter åt sig pappret från korpen. Varvid den större fågeln jagade den lilla i en liten cirkel, tills kråkan släppte pappret ånyo. Korpen åt då upp resten av sitt papper och flög sedan därifrån. Detta lilla spektakel roade mig mycket. Visst uppskattade jag de komiska inslagen som cirkelspringandet, det fick mig faktiskt att skratta högt (de övriga tågresenärernas sneglade då på mig dock utan att upptäcka det skådespel som utspelade sig framför deras ögon). Men den bild som jag bär med mig är ändå den av korpen som metodiskt äter en hamburgarförpackning. Det tycks mig poetiskt på något vis, en dyster allegori över vårt samtida samhälle.


Publicerat den

Sommarjobb och lite om Liber Amoris


1.

Det är inte många dagar jag har lediga nuförtiden. Under juli månad är det sammanlagt fem dagar som inte behöver tillbringas på slottsteatern. Jag klagar inte, det är ett fint sommarjobb och jag behöver pengarna… Det är bara ett stilla meddelande till de av er som också önskar min fysiska närvaro. Och här blir nog rätt tyst, som det varit den senaste tiden, med ett sporadiskt inlägg då och då. Annars tillbringar jag min pendeltid med att läsa romaner, bästa sättet att använda den annars tomma tiden. Om man inte haft en liten minidator så att man också kunde nedteckna egna ord. Jag drömmer om en rosa Acer Aspire One – nästa månad kanske.

2.

Jag har för ett par dagar sedan läst ut William Hazlitts Liber Amoris. Den stackars kritikern är ömkansvärd i all sin förnedring. Det är kärlekens vansinne, där kärleken inte längre är riktad mot en människa utan en vag drömbild. Där människan blir helt oseende, fången i sin egen passion utan hopp om att göra sig fri, av den anledning att hon inte vill bli fri. En sådan silverkedja bär man med stolthet kring hals, trots att snaran dras åt. Då var den lustfyllda ironin och det vassa föraktet i den följande essän Om nöjet att hata befriande, trots att man vet att dess slutsatser har sitt ursprung i en mycket ensam och trasig människa.

William Hazlitt

Publicerat den

Lediga dagar


Det är nästan som i Italien. Solen värmer balkongens sten, värmer min hud som lyser vit i det starka ljuset. Husets fasad bakom min rygg är sval och skrovlig. Att sitta så, men en bok i knäet men ögonen halvslutna. Att äta mörkröda körsbär och dricka svalt mineralvatten. Inga små reptiler som springer över väggarna här i norr; blott en loj insekt som med ryckiga steg korsar balkongen. Jag andas försiktigt in sommardofterna. Varm asfalt, varmt gräs och utslagna löv. Jodå, det är nästan som i Italien.
Publicerat den

"J’étais certain de conquérir Paris"


(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)

1.

Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.

2.

Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?


Lösning från La Redoute?


3.

Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:

Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.

Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.


4.

Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.

Publicerat den

Stress


Lite snålt med uppdateringar, jag vet. Har fullt upp med att göra en mängd viktiga saker. Som att läsa romaner, köpa fina klänningar och skor, gå omkring i mina fina klänningar och läsa romaner. Sådana saker. Eller så är det bara så att sommarjobbet är underbart men ansträngande och när jag väl kommer hem orkar jag inte mer än att tillbringa lite tid med min matematiker och sedan gå till sängs. Och idag har jag äntligen en ledig dag – och då tycks det mig att jag har ännu fler viktiga saker som måste göras. Det vill säga: ta på sig en fin klänning och göra diverse ärenden på stan såsom att inhandla rökt makrill och vin inför midsommarmåltiden imorgon.