Det snöar i Uppsala. Att promenera i Stadsskogen är som att stiga igenom garderoben och ut i landet Narnia. Jag har dessvärre en hemtentamen, man får hoppas att snön ligger kvar till tisdag då jag åter är en fri människa.
Granen
.
Igår skaffade vi en julgran. Den är av plast men ändock: gran. Trots att det kanske är en smula tidigt resonerar vi som så att 1. under och efter jul kommer vi inte kunna njuta av den eftersom vi inte kommer att vara hemma och 2. tiden går hemskt snabbt så här i slutterminsskedet samt 3. vem bryr sig? Vi vill ha granen nu! I vilket fall blev vår ICA Maxi-gran alldeles förtjusande i sin skrud av IKEA-glitter. På avstånd och med lite god vilja kan man nästan förvillas att tro det är en riktig gran. Jag har aldrig haft gran av plast tidigare och trodde grejen var att den inte barrar. Så är alltså inte fallet. Lägenheten är full av låtsasbarr och glitter från julkulorna. Men det gör väl även det sitt till julstämningen.
Decemberstress
Slutet av terminen och jag försöker hitta lite energi att skriva de återstående tre tentorna. Den här hösten har mitt liv till större delen bestått av ständigt studerande. Det gör jag inte igen; det är, trots allt, inte värt det. Det är ett icke-liv som liksom mynnar ut i ett par essäer och några bokstäver på ett betygsdokument. Det finns inga tydliga minnen, inga erfarenheter – bara kunskap som i och för sig alltid är värdefullt men som jag inte är villig att betala priset för längre. Att det är så beror nog på den uppkommande 25-årsdagen nästa år, då har jag levt ett kvarts sekel. Jag kommer då bara ha ett år kvar av statsfinansierad studietid vilket lyckligtvis sammanfaller med att jag blir klar med min master i litteraturvetenskap. Synd bara att min examen inte är av den sort som ger arbete. Jag ångrar ingenting, men framtidsoron ligger där och gnager. Vårterminen är en blir ljusare, det är jag övertygad om, men mycket behöver ordnas inför de omvälvande händelser den har att bjuda. Ingenting är klart, tentor, förberedelser inför våren, julklappsinköp… Tröttheten kommer krypande innan jag ens börjat.
Mitt liv i boktitlar
På ett antal bloggar florerar följande formulär som går ut på att svara på ett antal frågor om en själv med hjälp av titlar stående i bokhyllan. Jag vet inte hur bra det stämmer, egentligen – men jag försökte ändå vara hyfsat ärlig. Lite tråkigt var det såklart att Therese redan använt utmärkta titlar som Mot strömmen och I skuggan av cypresser…
Är du man eller kvinna? A Woman of No Importance
Beskriv dig själv: Dikt och tanke
Hur mår du? Förlorade illusioner
Beskriv stället du bor på: På andra sidan midnatt
Vart skulle du vilja resa? Vatikanens källare
Vilken är din favoritfärg? Vit som marmor
Beskriv din bästa vän: The Happy Prince and Other Stories
Hurdant väder är det just nu? Stjärnans ögonblick
Vilken är din favoritårstid? November
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? En studie i sällsamheter
Vad betyder livet för dig? Drömmar och svek
Vad är du rädd för? Mörkrets hjärta
Dagens aforism: Himlen har inga favoriter
Vilket råd skulle du vilja ge? Vänd ditt timglas
Hur skulle du vilja dö? Med blicken i trasor
Ditt motto: Ecce homo
Lägesrapport
Det här med att skrivande föder skrivande. Att ju mer man gör, desto mer blir gjort. Att Litteraturvetenskapen var mitt kall. Får jag ta allt tillbaka? Göra det osagt, trampa på det tills det är helt borta och glömt? Det finns ingen tid till annat än studier. Det finns ingen ork. Jag läser konstant. Eller ligger utslagen efter ett alltför intensivt studiepass. Att skriva på bloggen, att skriva skönlitterärt – bara att glömma! Det finns inte utrymme för ett socialt liv, jag måste ju plugga. Och jag gör det, men känslan någonstans i magtrakten att ”det var ju inte alls åt detta jag ville ägna min tid, mina dagar (herregud, mitt liv).” Det var aldrig andras tankar jag ville spilla ut på vita ark. Och jag vet att jag läser för många kurser. 100 intensiva procent blir 150 blir 175 – tiden rinner förbi. Dagarna har inget annat innehåll än texter, texter, texter.
***
Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…
***
Vad övrigt är, är trötthet.
Minisemester
Och tidigt imorgon bär det av till Göteborg. Vi ses efter helgen!
Bad hair day
Man ska aldrig tro att det inte kan bli värre. Att man liksom nått någon form av botten. Att det bara kan bli bättre. För det är helt fel. Det kan alltid bli sämre. Om man säg, klippt av sig sin lugg och tänker att man kan göra sig i alla fall lite nöjd genom att färga det till någon mysig ny färg. Något varmt och brunt som passar årstiden. Man tänker sig något i stilen Amelie från Montmartre. Så man köper hem färg. Och färgar. Man tycker krämen ser väldigt mörk ut, men å andra sidan gar man färgat håret rött förrut och då är krämen helt lila. Så sköljer man ut och nu börjar man bli lite nervös för det ser VÄLDIGT mörkt ut. Men ändå, håret är blött, måste torka först. Så man torkar håret och WTF. I spegeln ser man sitt jag från 2004. Hon som gick estetisk på gymnasiet och såg ut därefter. Håret ser inte alls mysigt brunt ut utan gothsvart. Med den korta luggen som kronan på verket ser den unga kvinnan i spegeln väldigt emo ut. Men jag förtvivlar inte helt. Hår växer ut och färg bleknar. Det kunde, som sagt, varit värre.
Katastrof!
När jag var åtta år gammal tog jag en gång fram saxen ur kökslådan och klippte mitt eget hår. Det resulterade i en föga smickrande lugg.
Vad kan jag säga, history repeats itself.
Jag var ju till största delen nöjd med mitt hår. Det var bara det att luggen växt sig alltför lång sedan jag sist klippte mig för någon månad sedan. Och i min knapra studenttillvaro kändes det onödigt att gå till frisören bara för att klippa till luggen. För hur svårt kan det egentligen vara? Återigen hämtade jag saxen, ställde mig den här gången framför badrumsspegeln och började klippa. Tjopp sade det i det ögonblick jag klippt av de första lockarna och luggen liksom åkte upp i pannan betydligt längre upp än vad jag tänkt mig. Jag vill ha luggen precis vid ögonbrynen, det här klippet placerade den dryga två centimeter över brynen. Panikslagen klippte jag resten av luggen bara för att upptäcka hur ojämt jag klippt. I mina försöka att rätta till ojämnheten kröp luggen ytterligare högre upp tills jag beslöt mig för att jag rimligtvis inte kunde fortsätta klippa bort mer. Så nu sitter jag med en skandalöst ful lugg som förutom sin osmickrande längd är helt ojämn. Jag önskar verkligen att jag hade någon annan att skylla än mig själv.
Bra dag
Idag har jag varit hemskt duktig och faktiskt studerat hela dagen. Jag har både hunnit fördjupa mig i dekonstruktion och poststrukturalism samt förbereda ett anförande i Nietzsche-kursen. Detta betyder dock att jag tillbringat hela dagen sittandes i soffan (som numera är min officiella arbetsplats). Jag tog endast en paus för att kolla på Top Model, men det såg jag också från min plats i, just det, soffan. Thank God för grupparbeten så att jag imorgon ändå kommer ut en sväng och får lite luft. Det är så sjukt mycket att göra just nu!
Höstförkylning
Blev det inte höst helt plötsligt? Jag vet inte för jag sitter mest inne och är sjuk, vilket i och för sig är ett tydligt hösttecken. Nå men jag mår i alla fall långsamt bättre. Mitt aktiva studerande rår på stressen och jag kan koncentrera mig på att kurera mig. Som nu: iklädd pyjamas, invirad i en pläd med en kopp te på det nya soffbordet. Böckerna ligger uppslagna runt mig i soffan, kort paus för att skriva några snabba ord på datorn. Utanför skiftar trädens löv färg. När jag vill känna lite av den torra höstluften öppnar jag dörren till balkongen och sveper pläden lite tätare om mina skuldror. Katterna blir till en början glada, går ut och rullar sig i den friska luften. Lägger sig på rygg i höstsolen som om de vore medvetna om de månader av mörker som väntar.
