(För ett tag sedan översatte jag en dikt av Pierre Louÿs, men den kom aldrig upp här på bloggen. Det är den trettiotredje sången i diktverket Bilitis sånger.)
33. Rosor i natten
Sedan natten klätt himlen, är världen
vår, och Gudarnas. Vi går från
fälten till källan, från dunkla skogar
till gläntorna, dit för oss våra nakna fötter.
De små stjärnornas ljus är nog för de
små skuggor som är vi. Det händer,
att under de låga grenarna, finner vi
rådjur i sömn.
Men behagligare än allt annat är på natten
en plats endast vi känner till och
som drar oss genom skogen: en buske
med gåtfulla rosor.
Ty inget är gudomligt på jorden såsom
rosornas parfym på natten. Hur
kommer det sig att jag i min ensamhet
aldrig berusades av dem?
Hillevi Norburg 