Kategori: Dagbok

Publicerat den

Snabb uppdatering


Augusti är över och nu börjar allvaret igen. Idag börjar höstens masterstudier i litteraturvetenskap. Det är alltid en smula ansträngande att byta institution, byta universitet. Så mademoiselle är klädsamt nervös och faktiskt klar att gå redan nu, tjugo minuter innan hon måste gå ner till bussen. Måste såklart vara där i god tid så jag hittar alla salar, det blir ett fasligt springande mellan olika kurser och introduktioner idag, vilket också är något besvärande – att behöva gå ifrån, att riskera att bli sen etc. Och sedan detaljen att det inte finns utrymme att äta mellan 13 och 21. Lovely.

Vidare. Vad jag önskar mig: Unga herrar i kavaj med Rilke och Eliot under armen. En och annan fröken med någon av systrarna Brontë eller kanske Hölderlin närmast hjärtat.

Publicerat den

23 going on 24


Mitt i tentapluggandet drabbas jag plötsligt av åldersrelaterad ångest. Om mindre än en vecka, den 26 augusti närmare bestämt, fyller jag återigen år. Födelsedagar blir med åren en allt mer kluven upplevelse. Å ena sidan får man presenter och uppmärksamhet. And I do like presenter och uppmärksamhet. Å andra sidan är det en ständig påminnelse om det jag ännu inte åstakommit. I mitt fall är det som alltid den ständigt oskrivna romanen. I år kryddat med medvetenhet om att jag trots många år vid universitetet ännu inte presterat någon (master)examen. Avundsjukt betraktar jag katterna som solar på balkongen, deras bekymmerlösa tillvaro vore så mycket mer angenäm.

Publicerat den

En genial idé

Det här jobbet gör mig trött. Jag går hemifrån vid åtta-tiden och är hemma vid halv sju. Dessutom kräver det att man ordentligt skärpt precis hela tiden.  Så efter fem arbetsdagar var jag igår kväll rejält sliten och gick sålunda och lade mig oförskämt tidigt. Det var dock fortfarande relativt ljust så det tog en stund innan jag väl somna. Och i detta gränsland mellan sömn och vaka fick jag ett fantastiskt uppslag till en text. Ja, inspirationen hade slagit ner i mig; en musa viskade i mitt öra. Själva mitt väsen uppfylldes av den oskrivna texten. En liten förskrämd röst, begraven långt ner i magtrakten eller så undrade dock om jag inte skulle skriva ner denna fantastiska idé så att den vid morgonens ankomst, Gud förbjude, inte glömts bort. Men icke! Omtöcknad av glädje och sömnbrist lät jag idén utvecklas, broderas ut, växa. Tills det att jag måst ha somnat. Idag var det först när jag stod i duschen som jag plötsligt drabbades av ett vagt minne. Hade jag inte en idé igår kväll…? Minnet av den egna triumfen kom så småningom tillbaka, men idén själv? Borta. Varenda spår av den hade sopats igen, den var mig helt otillgänlig. Därför skall jag nu placera både papper och penna på nattygsbordet ifall fler idéer skulle besöka mig på kvällskvisten. Eller, nu måste jag iväg så jag gör det ikväll när jag kommer hem. Om jag kommer ihåg, vill säga.

Publicerat den

Korpen

Igår när jag beskedligt stod och väntade på tåget vid Uppsala station lade jag snart märke till en korp som stod mellan plattformen där jag stod och parkeringsplatsen vid stationen. Vi betraktade varandra för ett ögonlbick varvid korpen återtog sin ursprungliga syssla. Den var i full färd med att, mycket metodiskt ska man kanske tillägga, inmundiga ett hamburgaremballage från en av våra större hamburgerkedjor. Jag trodde först att korpen var intresserad av eventuella matrester och att pappret så att säga bara slank med. Så var dock inte fallet utan fågeln rev målmedvetet av små bitar av pappret och svalde dem sedan. En annan fågel, en kråka, stod en bit bort med huvudet i en Wasa Knäcke-förpackning. Vår korp fick då syn på detta och jagade bort kråkan som i flykten nappade åt sig hamburgarpappret. Korpen, med sin imponerande storlek, kunde inte få ner huvudet i Wasa knäcke-förpackningen och övergav den snart. Den styrde stegen tillbaka till kråkan och hamburgarpappret. Kråkan gav först upp pappret ifråga helt utan kamp, men två sekunder senare nappade den åter åt sig pappret från korpen. Varvid den större fågeln jagade den lilla i en liten cirkel, tills kråkan släppte pappret ånyo. Korpen åt då upp resten av sitt papper och flög sedan därifrån. Detta lilla spektakel roade mig mycket. Visst uppskattade jag de komiska inslagen som cirkelspringandet, det fick mig faktiskt att skratta högt (de övriga tågresenärernas sneglade då på mig dock utan att upptäcka det skådespel som utspelade sig framför deras ögon). Men den bild som jag bär med mig är ändå den av korpen som metodiskt äter en hamburgarförpackning. Det tycks mig poetiskt på något vis, en dyster allegori över vårt samtida samhälle.


Publicerat den

Sommarjobb och lite om Liber Amoris


1.

Det är inte många dagar jag har lediga nuförtiden. Under juli månad är det sammanlagt fem dagar som inte behöver tillbringas på slottsteatern. Jag klagar inte, det är ett fint sommarjobb och jag behöver pengarna… Det är bara ett stilla meddelande till de av er som också önskar min fysiska närvaro. Och här blir nog rätt tyst, som det varit den senaste tiden, med ett sporadiskt inlägg då och då. Annars tillbringar jag min pendeltid med att läsa romaner, bästa sättet att använda den annars tomma tiden. Om man inte haft en liten minidator så att man också kunde nedteckna egna ord. Jag drömmer om en rosa Acer Aspire One – nästa månad kanske.

2.

Jag har för ett par dagar sedan läst ut William Hazlitts Liber Amoris. Den stackars kritikern är ömkansvärd i all sin förnedring. Det är kärlekens vansinne, där kärleken inte längre är riktad mot en människa utan en vag drömbild. Där människan blir helt oseende, fången i sin egen passion utan hopp om att göra sig fri, av den anledning att hon inte vill bli fri. En sådan silverkedja bär man med stolthet kring hals, trots att snaran dras åt. Då var den lustfyllda ironin och det vassa föraktet i den följande essän Om nöjet att hata befriande, trots att man vet att dess slutsatser har sitt ursprung i en mycket ensam och trasig människa.

William Hazlitt

Publicerat den

Lediga dagar


Det är nästan som i Italien. Solen värmer balkongens sten, värmer min hud som lyser vit i det starka ljuset. Husets fasad bakom min rygg är sval och skrovlig. Att sitta så, men en bok i knäet men ögonen halvslutna. Att äta mörkröda körsbär och dricka svalt mineralvatten. Inga små reptiler som springer över väggarna här i norr; blott en loj insekt som med ryckiga steg korsar balkongen. Jag andas försiktigt in sommardofterna. Varm asfalt, varmt gräs och utslagna löv. Jodå, det är nästan som i Italien.
Publicerat den

"J’étais certain de conquérir Paris"


(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)

1.

Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.

2.

Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?


Lösning från La Redoute?


3.

Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:

Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.

Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.


4.

Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.

Publicerat den

Stress


Lite snålt med uppdateringar, jag vet. Har fullt upp med att göra en mängd viktiga saker. Som att läsa romaner, köpa fina klänningar och skor, gå omkring i mina fina klänningar och läsa romaner. Sådana saker. Eller så är det bara så att sommarjobbet är underbart men ansträngande och när jag väl kommer hem orkar jag inte mer än att tillbringa lite tid med min matematiker och sedan gå till sängs. Och idag har jag äntligen en ledig dag – och då tycks det mig att jag har ännu fler viktiga saker som måste göras. Det vill säga: ta på sig en fin klänning och göra diverse ärenden på stan såsom att inhandla rökt makrill och vin inför midsommarmåltiden imorgon.

Publicerat den

Detta har hänt

Så. Jag har flyttat. Allt utom en låda har vi packat upp och det börjar faktiskt kännas som ett riktigt hem det här. Jag har också hunnit börja på sommarjobbet och går runt i en kunglig teater iklädd 1700tals kläder och låter mig hänföras av det skimmer som ligger kvar som tunna lager damm från Gustafs dagar. Tentan blev godkänd och aldrig har det akademiska livet varit mig så avlägset. Jag lär mig och läser mer av att arbeta på Drottningholm. Här lever man sida vid sida med dåtiden och har till uppgift att väcka det till liv för besökarna. I övrigt: förkyld och trött om kvällarna. Tips: Ariodante av Händel (Skottland, svartsjuka, basically Macbeth men som opera). Går nu i juni på teatern. Repetitionerna har startat och det ser och låter helt sagolikt. Sist jag hörde mig för fanns det biljetter kvar.

Publicerat den

Den omedelbara framtiden


Om typ två veckor kommer den här dagen varit den första som jag jag vaknar upp i mitt nya hem. Innan dess måste jag skriva en tenta, prova 1700-talskläder, börja på den nya kursen, börja jobba och packa ner allt i min nuvarande bostad och sedan också flytta det. Bara så ni vet.