Kategori: Dagbok

Publicerat den

Mitt liv i boktitlar


På ett antal bloggar florerar följande formulär som går ut på att svara på ett antal frågor om en själv med hjälp av titlar stående i bokhyllan. Jag vet inte hur bra det stämmer, egentligen – men jag försökte ändå vara hyfsat ärlig. Lite tråkigt var det såklart att Therese redan använt utmärkta titlar som Mot strömmen och I skuggan av cypresser…


Är du man eller kvinna? A Woman of No Importance

Beskriv dig själv: Dikt och tanke

Hur mår du? Förlorade illusioner

Beskriv stället du bor på: På andra sidan midnatt

Vart skulle du vilja resa? Vatikanens källare

Vilken är din favoritfärg? Vit som marmor

Beskriv din bästa vän: The Happy Prince and Other Stories

Hurdant väder är det just nu? Stjärnans ögonblick

Vilken är din favoritårstid? November

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? En studie i sällsamheter

Vad betyder livet för dig? Drömmar och svek

Vad är du rädd för? Mörkrets hjärta

Dagens aforism: Himlen har inga favoriter

Vilket råd skulle du vilja ge? Vänd ditt timglas

Hur skulle du vilja dö? Med blicken i trasor

Ditt motto: Ecce homo

Publicerat den

Lägesrapport

Det här med att skrivande föder skrivande. Att ju mer man gör, desto mer blir gjort. Att Litteraturvetenskapen var mitt kall. Får jag ta allt tillbaka? Göra det osagt, trampa på det tills det är helt borta och glömt? Det finns ingen tid till annat än studier. Det finns ingen ork. Jag läser konstant. Eller ligger utslagen efter ett alltför intensivt studiepass. Att skriva på bloggen, att skriva skönlitterärt – bara att glömma! Det finns inte utrymme för ett socialt liv, jag måste ju plugga. Och jag gör det, men känslan någonstans i magtrakten att ”det var ju inte alls åt detta jag ville ägna min tid, mina dagar (herregud, mitt liv).” Det var aldrig andras tankar jag ville spilla ut på vita ark. Och jag vet att jag läser för många kurser. 100 intensiva procent blir 150 blir 175 – tiden rinner förbi. Dagarna har inget annat innehåll än texter, texter, texter.

***

Så. Djupt andetag och två steg tillbaka. Det har sina goda sidor också. Ett givande seminarium, en text att vara nöjd med, en tanke man inte tänkt förut…

***

Vad övrigt är, är trötthet.

Publicerat den

Bad hair day

Man ska aldrig tro att det inte kan bli värre. Att man liksom nått någon form av botten. Att det bara kan bli bättre. För det är helt fel. Det kan alltid bli sämre. Om man säg, klippt av sig sin lugg och tänker att man kan göra sig i alla fall lite nöjd genom att färga det till någon mysig ny färg. Något varmt och brunt som passar årstiden. Man tänker sig något i stilen Amelie från Montmartre. Så man köper hem färg. Och färgar. Man tycker krämen ser väldigt mörk ut, men å andra sidan gar man färgat håret rött förrut och då är krämen helt lila. Så sköljer man ut och nu börjar man bli lite nervös för det ser VÄLDIGT mörkt ut. Men ändå, håret är blött, måste torka först. Så man torkar håret och WTF. I spegeln ser man sitt jag från 2004. Hon som gick estetisk på gymnasiet och såg ut därefter. Håret ser inte alls mysigt brunt ut utan gothsvart. Med den korta luggen som kronan på verket ser den unga kvinnan i spegeln väldigt emo ut. Men jag förtvivlar inte helt. Hår växer ut och färg bleknar. Det kunde, som sagt, varit värre.

Publicerat den

Katastrof!

När jag var åtta år gammal tog jag en gång fram saxen ur kökslådan och klippte mitt eget hår. Det resulterade i en föga smickrande lugg.

Vad kan jag säga, history repeats itself.

Jag var ju till största delen nöjd med mitt hår. Det var bara det att luggen växt sig alltför lång sedan jag sist klippte mig för någon månad sedan. Och i min knapra studenttillvaro kändes det onödigt att gå till frisören bara för att klippa till luggen. För hur svårt kan det egentligen vara? Återigen hämtade jag saxen, ställde mig den här gången framför badrumsspegeln och började klippa. Tjopp sade det i det ögonblick jag klippt av de första lockarna och luggen liksom åkte upp i pannan betydligt längre upp än vad jag tänkt mig. Jag vill ha luggen precis vid ögonbrynen, det här klippet placerade den dryga två centimeter över brynen. Panikslagen klippte jag resten av luggen bara för att upptäcka hur ojämt jag klippt. I mina försöka att rätta till ojämnheten kröp luggen ytterligare högre upp tills jag beslöt mig för att jag rimligtvis inte kunde fortsätta klippa bort mer. Så nu sitter jag med en skandalöst ful lugg som förutom sin osmickrande längd är helt ojämn. Jag önskar verkligen att jag hade någon annan att skylla än mig själv.

Publicerat den

Bra dag


Idag har jag varit hemskt duktig och faktiskt studerat hela dagen. Jag har både hunnit fördjupa mig i dekonstruktion och poststrukturalism samt förbereda ett anförande i Nietzsche-kursen. Detta betyder dock att jag tillbringat hela dagen sittandes i soffan (som numera är min officiella arbetsplats). Jag tog endast en paus för att kolla på Top Model, men det såg jag också från min plats i, just det, soffan. Thank God för grupparbeten så att jag imorgon ändå kommer ut en sväng och får lite luft. Det är så sjukt mycket att göra just nu!

Publicerat den

Höstförkylning

Blev det inte höst helt plötsligt? Jag vet inte för jag sitter mest inne och är sjuk, vilket i och för sig är ett tydligt hösttecken. Nå men jag mår i alla fall långsamt bättre. Mitt aktiva studerande rår på stressen och jag kan koncentrera mig på att kurera mig. Som nu: iklädd pyjamas, invirad i en pläd med en kopp te på det nya soffbordet. Böckerna ligger uppslagna runt mig i soffan, kort paus för att skriva några snabba ord på datorn. Utanför skiftar trädens löv färg. När jag vill känna lite av den torra höstluften öppnar jag dörren till balkongen och sveper pläden lite tätare om mina skuldror. Katterna blir till en början glada, går ut och rullar sig i den friska luften. Lägger sig på rygg i höstsolen som om de vore medvetna om de månader av mörker som väntar.

Publicerat den

Försök till samtidskommentar


Idag har jag återigen mest pysslat med uppsatsen. Trots att det är soligt septemberväder ute sitter jag sålunda hemma, instängd med min dator och söker, läser, skriver. Om inte annat har jag fått klart min individuella studieplan – det kommande årets kurser är valda, framtiden prydligt utstakad. Idag firar jag också ett år med min matematiker. Det betyder att jag har ett ack så svårt klänningsval framför mig. Det huvudsakliga bryderiet ligger i huruvida jag vågar gå all fuchsia med tanke på att vi ska till en lite finare restaurang (allt för att få nöjet att äta moule et frites – den belgiska nationalrätten), något svart och elegant vore mer på sin plats men det slog mig för att par dagar sedan att jag inte äger någon enkel, svart klänning alls! Och efter att ha besökt en imponerande mängd butiker här i Uppsala (vars utbud dock var mindre imponerande) kunde jag konstatera att inget föll mig i smaken.

***

DN dyker numera upp på helgerna här hemma. Och vad kunde man finna i dagens boklördag om inte ett nytt manifest. Den här gången var det läsarna (Vi Läser-läsarna typ) som tyckte till och ställde upp sitt program. Som gick ut på att vi gillar att läsa allt. Historiska romaner, språkexperiment, berättande prosa, fiktion, faction, etc. etc. Jaha. Det enda de inte gillade var författare som hade åsikter om vad de vill läsa. Är det något utmärkande för landet vi bor i att man på fullt allvar kan skriva programförklaringar som går ut på att man inte ska något program alls? Alla får vara med. Inget är sämre än något annat. Mellanmjölkens land, Landet lagom eller vilken annan träffande kliché ska man dra till med?

***

(Och alltid när jag försöker kommentera något i samtiden känner jag plötsligt kladdig. Det intresserar mig egentligen inte, det irriterar mig möjligtvis. Helst vill jag inte ha med det att göra. Här hör jag inte hemma. Bättre att låta åt dem som är bättre lämpade att kommentera, analysera, raljera över det. Jag säger ingenting, så har jag inget sagt.)

***

Min bästa vän Walter Pater säger:

What is important, then, is not that the critic should posses a correct abstract definiton of beauty for the intellect, but a certain kind of temperament, the power of being deeply moved by the precense of beautiful objects. He will remember always that beauty exists in many forms. To him all periods, types, schools of taste, are in themselves equal. In all ages there have been some excellent workmen, and some excellent work done. The question he asks is always: – In whom did the stir, the genius, the sentiment of the period find itself? where was the receptacle of its refinement, its elevation, its taste? ”The ages are all equal,” says William Blake, ”but genius is always above its age.”

***

Den dagen det skrivs ett svenskt manifest med de för Pater centrala begreppen ”beauty” och ”pleasure” närvarande, ja då flyttar jag kanske hem till min svenska samtid igen.

Publicerat den

Rosor i natten

(För ett tag sedan översatte jag en dikt av Pierre Louÿs, men den kom aldrig upp här på bloggen. Det är den trettiotredje sången i diktverket Bilitis sånger.)


33. Rosor i natten


Sedan natten klätt himlen, är världen

vår, och Gudarnas. Vi går från

fälten till källan, från dunkla skogar

till gläntorna, dit för oss våra nakna fötter.


De små stjärnornas ljus är nog för de

små skuggor som är vi. Det händer,

att under de låga grenarna, finner vi

rådjur i sömn.


Men behagligare än allt annat är på natten

en plats endast vi känner till och

som drar oss genom skogen: en buske

med gåtfulla rosor.


Ty inget är gudomligt på jorden såsom

rosornas parfym på natten. Hur

kommer det sig att jag i min ensamhet

aldrig berusades av dem?


Publicerat den

Lifestyleblogging eller att få syn på sig själv


Ibland välsignas man med ett ögonblick då man liksom ser sig genom någon annans perspektiv. Kanske befinner man sig i ett nytt sammanhang, kanske är det någon av de närmaste som fäller en aningslös kommentar. Och helt plötsligt får man syn på sig själv. Så här framträder jag för världen, detta är jag. Och trots att man bara blivit varse vad andra ser blir man i den stunden också till. Genom de andras blickar anar man sina egna konturer, ansiktets drag blir till slut synliga.

Och så kan man gå vidare. Starta en blogg kanske. En som handlar uteslutande om den där personen man upptäckt. En blogg om utseende och vardag. Inte en renodlad modeblogg, inte alls! något mer inriktat på lifestyle. Man profilerar sig, ritar ut gränserna för sin person och speglar sig leende i kommentarsfältet.

Om detta var en sådan blogg, vilket det inte är (för den som glömt, missat, whatever , är detta en litteraturblogg – allt som skrivs här handlar direkt eller indirekt om litteratur. Förresten vänder jag mig emot ett så vansinnigt fult ord som blogg. Det är en skrattspegel, Narcissus damm, ett anteckningsblock, en dagbok, ett rop på hjälp, en utflykt, en sinnets oas. Jag vet inte vad det är. Nåväl.) Så om detta var en sådan blogg skulle jag kanske beskriva mig som Litteraturvetare. Nu när jag faktiskt läser på Masternivå och får gå på exklusiva tillställningar som Institutionsfika. Även om jag kanske raljerar en smula så måste jag tillstå att det skett något med min självbild, jag känner mig lite som en Litteraturvetare. Och det har väckts liv i en slumrande glöd som vilat i mitt bröst. Det är alltid till litteraturen jag återvänder, hur jag än försökt gå andra vägar. Men för att återvända till min hypotetiska lifestyleblogg… Jag skulle kunna framställa mig som intellektuell och bildad, men fortfarande med ett flärdfullt och glamoröst liv (fullt av Institutionsfikor) och redogöra för min fäbless för designerkappor och dyra skor. Ta bilder av mig med en nyinköpt systemkamera i mitt smakfullt inredda vardagsrum (man skulle skymta de välfyllda bokhyllorna) eller i skogen utanför huset nu när det börjar bli höst (för att visa upp kappan och den obligatoriska baskern!).

***

För ett år eller så hade jag aldrig kunnat skriva det som står här ovan. Allt för rädd för att göra sig löjlig, allt för rädd att mäta ut de där konturerna. Den som inte syns behöver inte stå till svars, stöter sig inte med någon. Men så sitter jag på en restaurang i mina gamla kvarter i Göteborgs Gamlestan med min sister at heart och väntar på en veganpizza vid namn Magic Falafel. Det är den 26 augusti och jag har det tveksamma nöjet att fylla tjugofyra. Samtalet glider in på det där med guilty pleasures. Det vi älskar men skäms över att älska. Jag söker över något sådant, men finner inget alls. Jag är så trött på att känna skuld. Det fanns dagar då skammen och självföraktet hotade att svälja mig helt. Och sedan upprorstiden förra sommarn, hur jag sedan stelnat i personen jag blev då – det låter negativt men är det inte. Ibland måste man stanna i sina rörelser, tillåta sig att bli en person – så länge man är nöjd med den personen. Ytligt manifesteras denna nya självsäkerhet att jag lyssnar på vilken musik jag vill, äter vilken mat jag vill och tycker vad fan jag vill, utan att skämmas. Jag kanske inte delar det med vem som helst, men när jag gör det gör jag det med huvudet högt. Och det går djupare än så, jag vågar satsa på det jag älskar att göra. Jag kan till och med, om än med en ironisk glimt i ögat, kalla mig Litteraturvetare. Kanske kommer den nyfunna styrkan till och med tillåta en roman signerad mitt namn.