Kategori: Dagbok

Jag tänker att det skulle vara så lätt att ruinera sig i den här staden. Det finns liksom ett Paris som den med modesta inkomster finner sig helt utesluten ifrån, man är ständigt trashanken på utsidan som tittar genom fönstren på spektakulära restauranger och butiker med blott drömmar om la belle vie.

Så. Uppkopplingen hemma är helt sjukt dyr och ärligt talat har jag inte haft några ord de senaste dagarna. Det är mycket intryck, för mycket att sortera. Att bara gå längs en till synes föga anmärkningsvärd gata är att registrera människor, detaljer i arkitekturen, se i skyltfönster, läsa cafémenyer. Det är oändligt avlägset de saltvattenvidder och granklädda fjäll jag växte upp vid. De senaste två dagarna har jag inte lämnat lägenheten. Jag har stannat där med mina intryck och försökt reda ut dem lite. Jag har speglat staden jag nu sakta lär känna med Rupert Everetts upplevelse av densamma i hans självbiografi. Vid något tillfälle kanske stannat upp och tänkt att jo, livet kunde vara sämre.

I övrigt: I lördags beslöt vi oss för att promenera in till staden. Vi kom dock inte längre in än till Jardin des Plantes då vi av en händelse snubblade över en loppmarknad som tog oss mycken tid att botanisera oss fram igenom. Vi köpte dock inget annat än ett litet kort från 1920 som enligt baksidan var ett minne från en konfirmation.

Det här är min första dag ensam i Paris, matematikern är på sitt institut. Eftersom det regnar och är lite kallt ska jag nog ta métron in till stadskärnan och gå lite i de stora varuhusen.

Första dygnet i den nya staden är över och förbrukat. För några dagar sedan kändes resan hit helt overklig. Den känslan har inte lagt sig. Å ena sidan svindlar tanken över att vara här; och vara här på mer än en hastigt övergående semester. Samtidigt känns det som den mest naturliga sak i världen – jag har känslan av att alltid vandrat dessa gator. Det känns helt osannolikt vardagligt.

**

Samtidigt: en ständig känsla av utanförskap. Att inte hitta. Att inte förstå fransmännen som pratar snabbt, så snabbt. Att inte göra sig förstådd, att inte finna ord. Att skapa total förvirring i en affär när man inte förstår vad som avses med carte bleu. Det är franska för kreditkort visar det sig i en annan affär och försäljerskan undrar: vad trodde ni det var? Svaret: ingen aning.

**

På flyget till Paris: en ung man med brittisk accent på sin engelska sitter bredvid mig. Ständigt lägger han sin ipod på armstödet bredvid sig. Byter han ställning faller den ner. Första gången: djup suck, stoppa filmen han såg på laptopen, fälla ihop laptopen, fälla upp bordet och till sist vika sig dubbel för att i blindo famla efter ipoden som glidit in under det egna sätet. Andra gången, djupare suck, sedan samma procedur. Tredje gången: återigen samma procedur men inte först den unge engelsmannen tyst mumlat ett mycket uppriktigt: for fuck sake.

**

När jag vaknar är staden utanför grå. Husen är grå och himlen är grå. Det är inte de nyanser jag känner från barndomens västkusten. Det här är en gris parisien. Det är den färg vari man skulle måla Verlaines dikter hade de varit tavlor. Den är transparent och ogenomtränglig på en och samma gång. Den lyser in genom vårt fönster och faller över matematikerns sovande ansikte. Från den stund jag vaknat råder inget tvivel, ingen sekund av att tro sig vara hemma i sin egen säng; jag är i Paris.

**

Parisarna är ganska små och i regel välklädda. Vi promenerar i de exklusiva kvarteren runt Opera. Fikar på ett café för motsvarande 200 kronor. En kopp te kostar 50 euro. Här handlar man Kenzo och Ralph Lauren utan att blinka och parisiskorna trippar runt på skyhöga klackar. Klyschan om att Paris trottoarer är fulla av hundskit är till min förfäran helt riktig. Det går inte ihop.

**

Vi har gått en smal liten tvärgata ned och plötsligt öppnar det upp sig. Pariserhjulet, säger matematikern och jag lyfter blicken från trottoaren. Mycket riktigt, framför oss, på andra sidan den vältrafikerade Rue Ravoli står det väldiga pariserhjulet. Och bortom det, mot den blygrå vinterhimlen som hänger så lågt över Paris att hustaken snuddar vi den, står Eiffeltornet. – Det är mycket mer avancerat i verkligheten, säger matematikern. – Hurdå, undrar jag. – Jomen, souvenirversionerna man köper är inte lika detaljerade. Det riktiga har fler detaljer i stål och är inte så utdraget. Det är mer knubbigt. Jag ser på tornet och förstår precis vad han menar. I det ögonblicket känns det kanske som tydligast att vi är i Paris nu.

**

Matematikern i en lerig Tuilerieträdgård med Louvren bakom sig: ”Varför är Paris inte så romantiskt som jag minns? Det är enda romantiska här är du.”

”Det parisiska kaféet kan inte hyllas tillräckligt! Det är de hemlösas hem, de ensammas tröstare, studenternas studerkammare med billigt ljus och värme, författarnas inspirerande arbetsrum (och åtskilliga diktverk har sett dagens ljus – eller kanske snarare det elektriska – vid kaféets marmorbord). här har tecknats, komponerats, diskuterats, älskats och konspirerats, här har man mött vänner och själsfränder – och har man suttit och känt sig lite ledsen, har det hänt, att kaféets randiga katt har kommit smygande och lagt sig bekvämt i ens knä. –”

Ur På vandring i Paris av Ebbe Sadolin från 1953

God jul, gott nytt år och fortsättning kära läsare, efter den gångna uppdateringssvackan är ni nog reducerade till en diminutiv men hängiven skara, mina högt värderade happy few. Jag antar att ni vid det här laget läst en mängd års- och decenniesammanfattningar. Detta till trots måste också jag yttra några ord om året som gått, om decenniet som nu är till ända. Också jag behöver ett bokslut, jag skall fatta mig kort.

Om det gångna året kan sägas att det var händelserikt men också ett år som började så mörkt ett år bara kan börja. Sedan handlade det om att lägga om såren och sakta men säkert återgå till ett normalt liv. Det var en del resor, min första utanför Europas gränser till kameler och ökensand. Det var också ett nytt arbete och sommaren 09 vandrade jag i skuggan av 1700-talet eller om det var jag som var skuggan i 1700-talet. Med bästa förmåga försökte jag i alla fall väcka det förgångna till liv, samtidigt som jag kunde hejda mig stängandes en dörr och tänka att detta trä och denna färg har vidrörts av Gustaf III:s hand. Eller: mot denna tapet har hans andedräkt slagit. Hisnande tankar. I övrigt: mitt livs andra sammanflytt, fyra våningar upp med utsikt över Stadsskogens kronor.

År 2000 fyllde jag femton och allt var annorlunda. Det är mig så avlägset att jag måste påminna mig om att femtonåringens berättelse och är min berättelse. Det här var decenniet jag blev vuxen, i mitten av det flyttade jag från min mors hem i Ljungskile och började en färd som skulle ta mig först till Göteborg sedan Stockholm och till slut Uppsala. Om man vänder blicken framåt och tänker på att när det decennium som precis vaknat är över kommer jag vara trettiofem år gammal svartnar det lätt för mina ögon. Sikten är knappast klar, vägen som leder mot trettiofemårsdagen är höljd i dimmor. Men jag vet var jag börjar:

Januari 2010, och jag har så mycket att göra. För den fjortonde, om bara ett par dagar flyttar jag igen. Det är bara temporärt, ett par månader i en annan stad – men likväl. Om mindre än en vecka bor jag i mina drömmars stad, om mindre än en vecka bor jag i Paris.

Det snöar i Uppsala. Att promenera i Stadsskogen är som att stiga igenom garderoben och ut i landet Narnia. Jag har dessvärre en hemtentamen, man får hoppas att snön ligger kvar till tisdag då jag åter är en fri människa.

Igår skaffade vi en julgran. Den är av plast men ändock: gran. Trots att det kanske är en smula tidigt resonerar vi som så att 1. under och efter jul kommer vi inte kunna njuta av den eftersom vi inte kommer att vara hemma och 2. tiden går hemskt snabbt så här i slutterminsskedet samt 3. vem bryr sig? Vi vill ha granen nu! I vilket fall blev vår ICA Maxi-gran alldeles förtjusande i sin skrud av IKEA-glitter. På avstånd och med lite god vilja kan man nästan förvillas att tro det är en riktig gran. Jag har aldrig haft gran av plast tidigare och trodde grejen var att den inte barrar. Så är alltså inte fallet. Lägenheten är full av låtsasbarr och glitter från julkulorna. Men det gör väl även det sitt till julstämningen.

Slutet av terminen och jag försöker hitta lite energi att skriva de återstående tre tentorna. Den här hösten har mitt liv till större delen bestått av ständigt studerande. Det gör jag inte igen; det är, trots allt, inte värt det. Det är ett icke-liv som liksom mynnar ut i ett par essäer och några bokstäver på ett betygsdokument. Det finns inga tydliga minnen, inga erfarenheter – bara kunskap som i och för sig alltid är värdefullt men som jag inte är villig att betala priset för längre. Att det är så beror nog på den uppkommande 25-årsdagen nästa år, då har jag levt ett kvarts sekel. Jag kommer då bara ha ett år kvar av statsfinansierad studietid vilket lyckligtvis sammanfaller med att jag blir klar med min master i litteraturvetenskap. Synd bara att min examen inte är av den sort som ger arbete. Jag ångrar ingenting, men framtidsoron ligger där och gnager. Vårterminen är en blir ljusare, det är jag övertygad om, men mycket behöver ordnas inför de omvälvande händelser den har att bjuda. Ingenting är klart, tentor, förberedelser inför våren, julklappsinköp… Tröttheten kommer krypande innan jag ens börjat.