Så. Uppkopplingen hemma är helt sjukt dyr och ärligt talat har jag inte haft några ord de senaste dagarna. Det är mycket intryck, för mycket att sortera. Att bara gå längs en till synes föga anmärkningsvärd gata är att registrera människor, detaljer i arkitekturen, se i skyltfönster, läsa cafémenyer. Det är oändligt avlägset de saltvattenvidder och granklädda fjäll jag växte upp vid. De senaste två dagarna har jag inte lämnat lägenheten. Jag har stannat där med mina intryck och försökt reda ut dem lite. Jag har speglat staden jag nu sakta lär känna med Rupert Everetts upplevelse av densamma i hans självbiografi. Vid något tillfälle kanske stannat upp och tänkt att jo, livet kunde vara sämre.
I övrigt: I lördags beslöt vi oss för att promenera in till staden. Vi kom dock inte längre in än till Jardin des Plantes då vi av en händelse snubblade över en loppmarknad som tog oss mycken tid att botanisera oss fram igenom. Vi köpte dock inget annat än ett litet kort från 1920 som enligt baksidan var ett minne från en konfirmation.
Det här är min första dag ensam i Paris, matematikern är på sitt institut. Eftersom det regnar och är lite kallt ska jag nog ta métron in till stadskärnan och gå lite i de stora varuhusen.
Hillevi Norburg 
Chouette de pouvoir lire de temps en temps un peu sur ce séjour à Paris!
Åh, känner igen mig! New York är inte Paris, men överflyttningen till en annan stad, ett annat land, ett annat språk (även om man tycker att man kan det)… Har haft svårt att sätta det i ord, men det är fint att läsa det du skriver, nu när du är i början av flytten. Kram.