Kategori: Dagbok

Jag gick av bussen vid Stora Torget och fann mig mitt i en folkmassa som lyssnade till Göran Hägglund i egen hög person som talade om och till verklighetens folk. Jag fortsatte mot det mindre Forumtorget där jag passerade en talare från Feministiskt Initiativ som stod omringad av rosa ballonger och några åhörare. Vid gågatans slut stod en sorgsen clown och vevade ett gammalt positiv med ett ensamt litet barn som enda publik. Av dessa alternativ känns clownen som det rimligaste. På fullaste allvar.

Igår var min födelsedag och fyllde till slut de där fruktade 25. I det grå morgonljuset väcktes jag av en sjungande matematiker och nyfikna katter. Jag fick rosa passionscheesecake och te på sängen. Därefter: presenter. Choklad från favoriten Michel Cluizel och en bok om smycken. Och såklart ett verkligt smycke också. En antik ring från 1940-talet som min matematiker inhandlat i Paris sedan vi passerat den i ett skyltfönster i Maraiskvarteren.

Förmiddagen tillbringade jag fortfarande nedbäddad med Therese Bohmans fina debut Den druknade (halva läsekretsen läser säkert Thereses blogg och känner redan till boken ifråga; ni andra: ut och köp! Och när ni gjort det: hem och läs! Recensera den? Moi? Jag skriver som bekant sällan recensioner och inte skall man väl recensera sina vänner heller? Däremot: kanske en liten fundering kring poetiskt mod och skillnaden mellan symboler och metaforer.) Därefter gjorde jag mig i ordning för dagen och valde en svart sammetsklänning trots att det nog är très hösten 2009. Om jag skulle bekymra mig för vad som är rätt just nu skulle jag förmodligen inte våga mig utanför dörren alternativt klä mig i prydliga blusar och anspråkslösa jeans – och tänk vad tråkigt det skulle vara ändå. Alltså: svart sammet och pärlor samt den nya ringen. Därefter tillbringade jag dryga två och en halv timma hos frisören som jag gav den enkla uppmaningen: Brigitte Bardot. Matematikern skjutsade mig sedan till Stockholm där jag gick på min första litterära releasefest allt medan födelsedags-sms ramlade in. Efter att lyckönskad Therese som förtjänar alla de fina recensioner och uppmärksamhet hon fått, fortsatte jag mot Gamla Stan.

Utanför riksdagen mötte min matematiker mig och vi gick bort till Le Rouge där vi bokat bord av de enkla anledningar att restaurangen 1. heter Le rouge och 2. har en inredning som går helt i röd sammet, très Moulin Rouge samt 3. att de serverar den utmärkta (belgiska national-)rätten Moules Frites. Musslorna smakade mycket men var ganska små. Pommes fritesen utmärkta och vitlöksmajonnäsen också. Jag fick champagne (som nog ändå får betraktas som den förnämsta av måltidsdrycker) och matematikern som skulle köra oss hem fick nöja sig med mineralvatten.

Imorgon är det dags för den till födelsedagen hörande festen nere på Västkusten. Om den blir hälften så lyckad som gårdagen är jag nöjd.

Nu anas ett stråk av kyla i luften, ett stilla löfte om den annalkande hösten. Den här sommaren är slut nu. För mig rann den bort i ett roligt men ändlöst sommarjobbande i Gustav III:s 1700-tal. Men tiden, orken – den fanns inte för annat. Nu börjar hösten och med den terminen och allvaret. Den här hösten är jag om möjligt än mer upptagen än förra. Det är mindre kurser men fler projekt utöver det. Hur jag skall klara det? För första gången i mitt liv skall jag arbeta upp en benhård arbetsdisciplin. Jag hade något av ett embryo till denna disciplin i Paris och nu tänker jag låta den blomstra i neonatalt tillstånd. 25-årsåret skall bli det mest produktiva hittills, hoppas jag och lovar mig (och er). Det blir en väldig mängd skrivande och läsande; litterärt och vetenskapligt. Det blir förhoppningsvis en del översättande. Det blir löpning ute i Stadsskogens spår då medvetandet bäst arbetar om kroppen är välfungerande och tränad (jag är hellre en osund själ i en sund kropp än motsatsen, always). Utöver detta blir det också en resa till Rom med två veckors fältstudier i den eviga staden. Och jag när något slags stilla förhoppning att trots arbetsbördan finna tid att ge mig ut i universitetsstaden och göra nya bekantskaper samt underhålla de befintliga. Alltså: disciplin.

O, lediga dagar så sköna de är. Jag har ännu inte gjort något alls av vikt. Jag hade tänkt åka och kolla in rean på MQ men har ändå egentligen inte pengar till att köpa något. Dessutom är jag, märkligt nog, mer sugen på att inhandla böcker än kläder. Såväl garderob som bokhyllor är överfulla så utrymmesargument är inte till någon större nytta. Att vi behöver en större lägenhet med ordentliga förvaringsmöjligheter och arbetsrum har vi vetat länge. Skrivbordet borde städas, bokhyllan med. Jag har ingen ordning på mina papper men avvaktar. Fyller ett glas till bredden med Cola Zero och sätter mig på balkongen med en bok och kattsällskap. La vie est belle.

Jag längtar hem och jag vill stanna kvar. Om mindre än en vecka är jag tillbaka i Uppsala. Det finns ingen ordning i det här hemmet längre. Jag känner mig stympad utan mina böcker och tillhörigheter.* Oron bor i mitt sinne. Det är en uppsats som inte är klar, inte ens halvt. En uppkommande tentamen som man borde förbereda sig inför. Det är oklara framtidsplaner. Det hopplösa i att längta till Stockholms innerstad utan för den skull känna sig förmögen att göra avkall på sitt behov av yta och generöst med kvadratmeter. Det är att det finns så många museer att besöka. Så många böcker att hitta. Så många skor att prova. Etcetera.

*Jag tror jag har skrivit om det tidigare. Detta att jag fäster mig vid ting. Föremål som blir mina fasta punkter. Högt värderade gamla trotjänare som minnesbärare och trygghetsgivare. Och närmast mitt hjärta är mina böcker. Jag finner det oerhört svårt att exempelvis låna ut mina böcker – tanken att de inte står på sin hylla, att de kanske aldrig återvänder, är fullständigt outhärdlig. Därför är det minst sagt jobbigt då alla som besökt oss här i Paris fått agera litteraturkurirer hem till Sverige. De är med andra ord utspridda över Sverigekartan, mina stackars volymer. Jag vill samla ihop dem och ställa dem på sina platser i bokhyllan (även om jag misstänker det numera saknas en hyllmeter eller två för att alla skall få plats). Jag har träffat ett flertal individer som uttryckt lättnad över att göra sig av med sin boksamling – bara spara det väsentligaste. En ny frihet inställer sig. Jag har träffat människor som talar om böckerna som en cancer som sprider sig i hemmet. Det börjar i vardagsrummets välstädade bokhylla för att sakta men säkert sprida sig till rum efter rum. Till sist har man böcker från källare till vind. Böckers förmåga att ackumulera sig i läsarens hem tänker jag inte debattera – det är närmast att betrakta som en sanning. Men att värja sig emot sjukdomen, att mista det högt värderade böckerna – aldrig! Patologisk bibliofili på gränsen till bibliomani, kanske, någon bot existerar inte.