Kindben, säger jag bara. Kindben.
Frisyrer, frisyrer
Eftersom jag börjar få en inte helt smickrande utväxt och mitt hår dessutom börjar bli rätt slitet av avfärgning och blekning står jag nu inför det faktum att jag måste besöka frisören. Dessutom längtar jag efter förändring. Först tänkte jag att enda möjligheten var att klippa kort. Men efter ett alltid lika underhållande make over-avsnitt av Top Model slog det mig. Varför inte hårförlängning? Varför inte:
En favorit
När det gäller mina favoritdikter är jag inte alltid speciellt originell. Det finns ibland en föreställning om att den som sysslar med litteratur på akademisk nivå bara skulle uppskatta det obskyra och svårtillgängliga. Verkligen ser helt annorlunda ut. Ofta var det de där dikterna som fungerat som portar till ”svårare” poesi – det är sålunda med nöje jag återvänder till dessa ömt vaktade favoriter. Av Tranströmer finns i synnerhet två dikter jag tycker om. (Marcus Birro har till och med döpt en av sina böcker efter diktens titel.) Den heter Svarta vykort.
Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.IIMitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Bokslut
2010 var året…
som började med en tidsbegränsad flytt. För några månader kunde jag kalla Paris gator för mina. Jag gick på museum, satt på caféer, drack så mycket kir att jag började överväga att skriva en parisisk kir-guide, överkom den mentala spärren som tidigare inte tillåtit mig att besöka de stora modehusens boutiquer. Jag köpte mina finaste och dyraste skor någonsin, jag köpte kilovis med böcker och arbetade med min uppsats och min franska. En minnesbild: vi är uppklädda till middag, matematikern och jag. När vi stiger av bussen öser regnet ner. Vi korsar Boul’ Mich’ springandes och fortsätter in i den öde Luxembourgträdgården, stannar till under ett träd och hämtar andan för ett ögonblick. Sedan springer vi från träd till träd för att undkomma det värsta av regnet. Passerar Medicifontänen och drabbas av skönheten när de tunga dropparna bryter ytan och den omgivande vegetationen böjer sig för regnets tyngd. Men tiden flög förbi och snart satt jag på ett flyg på väg hem till Sverige med en tjock klump av saknad i magtrakten. Därefter: ännu en sommar i 1700-talet på Drottningholm. Kunglig glans på teatern i och med bröllopet men den personliga höjdpunkten var nog ändå att min visning spelades in för fransk radio. Jag fyllde kvartssekel och firades kungligt. Hösttermin, mer franska och mer Nietzsche. Stundom fascinerande arbetsdisciplin. Två underbara veckor i Rom, en avslutande helg med matematikern, och Påvens välsignelse.
2011 hoppas jag…
på mer arbete, mer nöje och dramatiska förändringar. Skriva klart uppsatsen och ta ut min masterexamen. Efter det följer förhoppningsvis ett förvärvsarbete. Redan inplanerat finns resor till Göteborg för att se Händels Alcina och ett längre besök i staden jag saknar så, Paris, vilket också tillåter ett besök hos mormor i Bryssel. Jag hoppas på flytt till huvudstaden och viktnedgång som tar mig till figuren jag hade 2008. Och jag hoppas bli klar med översättning och andra litterära projekt.
Celine
En lång djursjukhusvistelse och avslutad antibiotikakur senare återstår bara att vänta och se. Och hoppas. Hoppas så innerligt att infektionen är kväst och borta för gott så att vi, missen och jag, får ett par år till tillsammans.
Ett nytt år
Kära läsare. Jag hoppas att det är under lugna och trevliga former det nya året inträtt. Det kan dessvärre inte sägas för bloggens författaren. Utöver de två mindre uppsatser och den muntliga tentamen som väntar nästa vecka, blev den äldsta katten sjuk redan under julhelgen. Julaftonsnatt fick vi åka till djursjukhuset och i säng kom vi först vid halv fyra-tiden på morgonen. Därefter verkade det som om hon blev bättre men de senaste dagarna har hon återigen blivit sämre. Vänder det inte under helgen blir det att åka till veterinären igen på måndag. Tills dess, tills saker lugnat ned sig och är utom fara, får Stasimon ligga i vila.
2011
Gott nytt år, kära läsare. Vi ses i det nya året.
Ett liv utan rädsla
Nej, jag vill inte prata om människor som spränger sig i luften. Eller att jag och matematikern kunde varit där, just där, när det skedde. Jag vill låta det stilla livet fortsätta som det gör och prata om sådant som att det optiska fenomenet ”vädersol” också heter ”chien du soleil” på franska. Baka lussekatter som blir misslyckade men går att äta ändå. Reflektera över att sådant som att 1600-talsfranska är mycket enklare att förstå än 1700-talssvenska. Eller att frakturstil är strängt taget omöjligt att läsa. Och ta viktiga beslut om huruvida det är möjligt att ha på sig högklackat i det här vädret. Allt det som upptog mig i förrgår skall uppta mig också idag. Allt annat vore att låta detta, det stillsamma liv som är mitt, sprängas bort.
Julstämning
Medvetet arbete och arbetsam omedvetenhet
Porträtt av författaren som ungVid badrumsspegeln blir jag stående inför min egen bild. Är detta en arbetsnarkomans ansikte, frågar jag. Har jag inte låtit också den här terminen fyllas av böcker och ensamhet? Var det inte så att de intensiva romveckornas myckna gemenskap kändes ovana och nästan obekväma? Jag som en gång hade kalendern fullskriven med möten, fikaträffar och aktiviteter möts av blanka datum. Studierna har som vanligt underordnad betydelse. Allt arbete går långsamt (det är sant att jag är trött) men det är å andra sidan ovanligt noggrant. En termin kvar av studier, sedan: frihet. Och med frihet menas: rörlighet. För intellektet, i läsvanor, i arbetsuppgifter.
*I drömmen skriver jag en dikt. Jag ser min hand pränta orden på ett glänsande papper. När mitt medvetande flyter upp ur djupen emot vakenheten vägrar jag släppa pappret och försöker memorera de tre verserna. Jag inser att jag lämnat sömnens domäner och i nästa ögonblick att jag inte kan minnas den sista versen. Under tiden det tar mig att nå skrivbordet har jag också glömt den andra. Skriver för andra gången ner första versen, förvånad, inte över dess kvalitet som lämnar mycket att önska, utan över att mitt undermedvetna inte släpper pennan ens i sömnen.
*
Dikt (första versen) jag ordagrant drömde den 10 december 2010
Huruvida världen som vi känner den faller eller står
beror på våra handlingar, våra viljor
det hoppas jag du förstår
innan allting slås i spillror.
