Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Studieresa i samtiden


Jag brukar inte kommentera samtiden, den intresserar mig föga. Men det händer att också jag kliver ner från mitt avskilda elfenbenstorn att stirra dumheten i ögonen. Det är ett skådespel så absurt att jag måste tillåta mig att förmedla det till de av mina läsare som inte läser kultursidorna. Ni vet redan bakgrundshistorien, man letade fram den största fjant man kunde hitta och satte honom i Kulturrådet, som ett slags statement. Nu avgår han:


”Jag trodde inte att den [kulturvärlden] var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Bara rödvinskommunister går på teater.”

(från dn.se)


Låt oss för all del låta herr Staël von Holstein försvinna från scenen (kanske till Kina, som han tycker är ett föredömligt land). Citatet bjuder jag mest på för att ge er, kära läsare, något att skratta (med bitterhetens dova baston såklart). Men beakta: ”De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute.” Alla ska med! helt enkelt. Eller vänta – är inte det snarare sossarnas filosofi? Jag tycker att alla verkar vara helt inne på att kultur är till för alla, ska förstås av alla – helst utan för mycket ansträngning. Staël von Holstein är inte bara en

Allt som kräver ansträngning är per definition uteslutande: alltså icke önskvärt. Att sedan en del av samtidspoesin i sina försök att dekonstruera språkets könsmaktsförtryck eller normativa diskurs blir otillgänglig för andra än de invigda är blott konsekvensen, inte ambitionen. (Ah, generaliseringar! Idag målar jag bara i svart och vitt.) Vad det här landet, den här tiden, behöver är snarare mer elitism. En parnass att sträva emot och stöta sig med. En annan Staël von Holstein (Germaine!) skriver:


”Alltså räcker det med en själens överlägsenhet och den allena för att uppröra samhället. Samhället är skapat för majoritetens intressen, det vill säga mediokert folk: när en extraordinär person uppenbarar sig, då vet de inte riktigt om de ska förvänta sig något gott eller något ont, och denna osäkerhet tvingar dem med nödvändighet att fälla en hård dom.”

(Ur Delphine av madame de Staël i undertecknads översättning som vanligt)


I vårt samhälle är den gode Johan inte en sorglig pajas, han är inte någon som känner rätt personer och satts på fel plats. Man hör allt för ofta liknande tankar stiga från andras munnar: från höger, från vänster, uppifrån, nedifrån. I vårt samhälle är Johan Staël von Holstein ett symptom.


Publicerat den

Sinnets utmattning?

Jag drömmer så konstigt i dessa dagar. Hela sommaren har sömnen varit drömlös, jag hann knappt sluta ögonen innan det var dags att stiga upp igen. Och nu, dessa konstiga fragment till drömmar. Jag som tittar på ett lönebesked, ett meddelande på msn, hastigt telefonsamtal. Det finns ingen skillnad på drömmarna och minnesbilder. Gränser som luckras upp. Hela tiden får jag tänka efter, försöka sätta minnena i ett sammanhang, går det inte var det en dröm. Det är vad jag antar; minne och dröm som sammanflätas i medvetandet. Sommarens lagrade trötthet har vällts över mig idag, den sitter i mina armar, i mina ben, i mina tankar. Och vännens ord blir mina, jag gör ett tillägg:

…under all min galenskap finns ett hjärta som slår, i mina ådror rinner inte bara ord.

Publicerat den

Narcissiste

Ett av sommarens ändlösa elektroniska samtal: jag bekänner det nyvunna självförtroendet. För första gången har jag allt; riktningen, utseendet, viljan. Jag vågar synas, väjer inte för världens blickar. (Vad Stockholm gör med mig, de sista matpengarna gick till böcker och skor.) Vännen är inte lika förtjust, säger att jag inte har samma tur som Dorian Gray, ingen målning att vara mitt samvete och moraliska riktning. (Det glittrande, skarpa solljuset visade honom så tydligt de grymma linjerna kring munnen, som såg han sig i en spegel efter ett fullbordat illdåd. [—] Han hade yttrat den narraktiga önskan, att han själf måtte förbli ung och att porträttet måtte åldras, att hans egen skönhet icke skulle vissna och att bilden på duken skulle bära bördan af hans synder och lidelser, att den målade bilden skulle fåras af lidande och tankar, under det att han själf behöll blomman af sin nyss medvetna ungdom. Hade hans önskan blifvit verklighet? Det kunde icke vara möjligt. Redan tanken därpå var omöjlig. Och dock, där hängde nu porträttet framför honom med draget av grymhet kring munnen.)

Varningsorden är bortslösade på mig. Jag tar det som en komplimang – att liknas vid Dorian Gray! Min karaktärs största fel är kanske inte dess brister och negativa drag, utan att det är dem jag är stoltast över. Jag odlar min själs förfall – la décadence de mon âme.

Publicerat den

Promenad i Ljungskile

Så många gånger jag gått dessa stigar, dessa vägar. Grus under mina fötter, asfalt. Så mycket ilska, så många sorger jag gått bort här. Så många drömmar jag spunnit. De dröjer sig kvar i luften, en knappt märkbar doft från barndomen, uppväxten. Jag är en vanemänniska, går samma rundor. Lägger upp rutten i huvudet först. Går i cirklar, i en åtta – jag kan Ljungskile utantill. Det slår mig, på raksträckan innan kallbadhuset (den där det alltid luktar ruttnande tång på sommaren), att alla de som verkligen betytt något för mig har gått dessa promenader med mig. Inte all kanske, med risk att utesluta någon. Men nästan. Här har jag gått med mamma, med pappa – också med min mormor. Otaliga hundpromenader med lillebror. Jag har cyklat strandpromenaden till Siri, när hon var hon sin pappa och vi förflyttade oss mellan Lyckorna (där hon bodde) och Rävehogen (där jag bodde). Där, tänker jag, samlade vi in ”hemlösa” katter (det vill säga katter utan halsband) som vi skulle ta hand om. Och där, hade jag midnattspicknick med Sofia, wienerbröd och cider som vi handlat borta på bensinmacken. Det var sista sommaren i Ljungskile, innan jag flyttade till Göteborg. Och där spelade jag basket med D., på den övergivna skolgården. Sommaren 05, det var så varmt att jag inte kunde tänka klart (var det verkligen därför?) Och här har jag gått med Affe, mitt hjärtas syster, visat henne detta som präglat mig. Och här har jag gått med Malm, såklart. Jag tar ett stilla avsked av dessa vålnader, skuggbilder som blivit kvar. Dammar av dem, täcker dem med tyg – allt för att skydda. Stannar pendylen, stannar ögonblicket. Ordnar så att de när jag kommer tillbaka finns kvar, orörda och bevarade.

Publicerat den

Sommardvala


Kära läsare, det har blivit sommar. Sommar betyder: sommarjobb, värme, för lite sömn, för starka känslor – allt sådant som gör tanken slö. Bloggen går in i sommarläge, tystnaden bryts bara sporadiskt – när det finns tid och inspiration. (Och ärligt talat borde också ni gå ut i sommarsolen, eller sommarnatten, sommarregnet, istället för att sitta framför dataskärmen!) I höst kommer jag igen, då i full styrka.

På tal om styrka. Mitt nuvarande sinnestillstånd beskriver jag bäst med John Grays ord ur dikten ”Wings in the dark”:

Forth into the warm darkness faring wide—
More silent momently the silent quay—
Towards where the ranks of boats rock to the tide,
Muffling their plaintive gurgling jealously.

With gentle nodding of her gracious snout,
One greets her master till he step aboard;
She flaps her wings, impatient to get out;
She runs to plunder, straining every cord,

Full-winged and stealthy like a bird of prey,
All tense the muscles of her seemly flanks;
She, the coy creature that the idle day
Sees idly riding in the idle ranks.

Backward and forth, over the chosen ground,
Like a young horse, she drags the heavy trawl,
Tireless; or speeds her rapturous course unbound,
And passing fishers through the darkness call

Publicerat den

Breven var bättre förr, och känslorna kanske större


Från Alfred de Musset till George Sand:

Åtta dagar har gått sedan jag reste. Jag har velat återfå mitt lugn för att kunna skriva till dig. Min älskade, jag vill bara tala med dig om min kärlek. Oh, George, vilken kärlek! Aldrig har någon älskat som jag älskar dig. Jag är förlorad, drunknad, överfylld av kärlek; jag vet inte längre om jag lever, om jag äter, om jag går, om jag andas, om jag talar, jag vet bara att jag älskar dig…
Oh, du mitt liv, min älskade, se på solen, på blommorna, på markens grönska! Du är älskad, säg dig det. Jag älskar dig, du min kropp, mitt blod. Jag dör av kärlek, en kärlek utan slut, utan namn, galen, desperat, förlorad. Du är älskad, dyrkad, in i döden avgudad. Nej, jag kommer inte att bli botad, nej, jag kommer inte försöka leva. Och det är bättre så. Att älska dig och dö är bättre än att leva. Jag bryr mig inte om vad man säger. Man säger att du har en annan älskare, jag vet det, jag lider och jag dör av det, men jag älskar, jag älskar, jag älskar…



Portrait de George Sand av Alfred de Musset
Texten hämtad ur Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg
Publicerat den

Hemma nu

Utanför fönstret: En terrass, en pelargång under tak och skrovlig stengång. Sedan grönska, gräs, buskar, gula blommor (maskrosor och annat). Bortom buskarna, nedanför terrassen Valhallavägen och trafikens obrutna sus. Då och då en skugga som passerar fönstret, en student, en fastighetsskötare, en turist: nackdelen med bottenvåning. Mittemot, höga sandbruna hus (fyra, fem våningar?) med höga fönster och högt till tak (detta är Östermalm). Fönstret på glänt, musik från restaurangen bredvid, dämpade lunchröster som letar sig in. Några steg bort finns Odengatan, pulsåder som leder rakt till stadsbiblioteket. Kaféer att äta bakverk på, uteserveringar. Otaliga skyltfönster att dröja sig kvar vid. Parker att stillsamt promenera i. Kyrkor, byggnadskonst att upptäcka, stilla kontemplera. Detta är mitt nu. Intrycken överväldigar, på kvällen är jag utmattad. Trots det. Eller därför. Flyttar nog aldrig härifrån. Jag är hemma nu. Äntligen.