Så. Det har varit tyst här ett tag. Det finns ett inlägg jag vill, kanske måste, skriva. Orden finns där, jag formulerar och omformulerar. En del av mig känner det som att jag inte har någon rätt att skriva ner dem, i alla fall inte här. Inte där alla kan se. För i slutändan är det inte mig det här handlar om, jag befinner mig i periferin. Får man skriva ändå då?
***
Den trettonde februari (det är en fredag) skriver jag min första salstenta vid Uppsala universitet. Aldrig har en skrivning varit så svår. Jag är helt avtrubbat, tappar mina resonemangen, får ingen struktur i det. Klockan på väggen till höger ägnas mycken uppmärksamhet. Vad gör han nu? Är han vaken än, klär han sig nu, klär sig i svart? Borde jag inte varit där, vid hans sida? Och så tillbaka till forntiden, försöka förklara den romerska republikens fall. Det går, det går inte. Vad vet jag. Min högra hand, den som för pennan, kan inte sluta darra. Jag måste stanna mitt skrivande, vila några minuter. Darrandet följs åt av en smärta som tycks ha sitt epicentrum vid handleden och som fortplantar sig upp till armbågen.
***
Senare föds en tanke. Eller. Det är ingen riktigt formulerad tanke, det är mer som ett utkast till en tanke. Något om den där periferin. Om att bara kunna se på hur den man älskar allra mest kastas runt i stormen. Skrev jag stormen? jag menar sorgen. Om maktlösheten. Tänker på den andra kretsen i Dantes helvete där de vällustiga slungas runt i vinden. Straffet består inte att själv i evigheten blåsas runt av kastvindarna, utan att tvingas bevittna sin älskades plåga.
***
Efter tentan går jag till nationen för att skriva in mig och betala kåravgift. Ingen är där, så jag fortsätter mot bussen hem. På vägen passerar jag Domkyrkan och utan att riktigt gör ett aktivt val går jag in. Det var länge sedan jag befann mig ett kyrkorum. Det är tyst, stilla. Jag sätter mig långt bak, knäpper händer
som i bön om än inte i bön. Jag gråter inte, då har jag inte gråtit alls. Förlamningen jag valde i tron om att det var det som krävdes har ännu inte släppt. Men spänningen i armen lättar lite.***
Dikten av Oscar Wilde här nedan är betydligt längre. Men jag har memorerat just dessa verser. När jag i livet råkar såra någon av dem som står mig nära brukar orden skänka mig en form av tröst. Varför det är så och hur jag tolkar ”Reading Gaol” är dock ett annat inlägg. Men jag kan inte sluta förundras över hur ord kan utöva sin makt över oss, rentav trösta oss. Och nu, i dessa dagar, är det en dikt av Dylan Thomas som är med mig. Jag hörde den först på en poesifestival, en uppspelad inläsning av poeten själv. Det är en av hans mest berömda dikter; skriven till den döende fadern. Jag vill också se den som en uppmaning till oss som är kvar efteråt, att likt den som lämnat slåss för sitt liv. Att inte låta sorgens svärta helt kväva.
***
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.
