Så många gånger jag gått dessa stigar, dessa vägar. Grus under mina fötter, asfalt. Så mycket ilska, så många sorger jag gått bort här. Så många drömmar jag spunnit. De dröjer sig kvar i luften, en knappt märkbar doft från barndomen, uppväxten. Jag är en vanemänniska, går samma rundor. Lägger upp rutten i huvudet först. Går i cirklar, i en åtta – jag kan Ljungskile utantill. Det slår mig, på raksträckan innan kallbadhuset (den där det alltid luktar ruttnande tång på sommaren), att alla de som verkligen betytt något för mig har gått dessa promenader med mig. Inte all kanske, med risk att utesluta någon. Men nästan. Här har jag gått med mamma, med pappa – också med min mormor. Otaliga hundpromenader med lillebror. Jag har cyklat strandpromenaden till Siri, när hon var hon sin pappa och vi förflyttade oss mellan Lyckorna (där hon bodde) och Rävehogen (där jag bodde). Där, tänker jag, samlade vi in ”hemlösa” katter (det vill säga katter utan halsband) som vi skulle ta hand om. Och där, hade jag midnattspicknick med Sofia, wienerbröd och cider som vi handlat borta på bensinmacken. Det var sista sommaren i Ljungskile, innan jag flyttade till Göteborg. Och där spelade jag basket med D., på den övergivna skolgården. Sommaren 05, det var så varmt att jag inte kunde tänka klart (var det verkligen därför?) Och här har jag gått med Affe, mitt hjärtas syster, visat henne detta som präglat mig. Och här har jag gått med Malm, såklart. Jag tar ett stilla avsked av dessa vålnader, skuggbilder som blivit kvar. Dammar av dem, täcker dem med tyg – allt för att skydda. Stannar pendylen, stannar ögonblicket. Ordnar så att de när jag kommer tillbaka finns kvar, orörda och bevarade.
Hillevi Norburg 