Författare: Hillevi

Och så kan man gå vidare. Starta en blogg kanske. En som handlar uteslutande om den där personen man upptäckt. En blogg om utseende och vardag. Inte en renodlad modeblogg, inte alls! något mer inriktat på lifestyle. Man profilerar sig, ritar ut gränserna för sin person och speglar sig leende i kommentarsfältet.

Om detta var en sådan blogg, vilket det inte är (för den som glömt, missat, whatever , är detta en litteraturblogg – allt som skrivs här handlar direkt eller indirekt om litteratur. Förresten vänder jag mig emot ett så vansinnigt fult ord som blogg. Det är en skrattspegel, Narcissus damm, ett anteckningsblock, en dagbok, ett rop på hjälp, en utflykt, en sinnets oas. Jag vet inte vad det är. Nåväl.) Så om detta var en sådan blogg skulle jag kanske beskriva mig som Litteraturvetare. Nu när jag faktiskt läser på Masternivå och får gå på exklusiva tillställningar som Institutionsfika. Även om jag kanske raljerar en smula så måste jag tillstå att det skett något med min självbild, jag känner mig lite som en Litteraturvetare. Och det har väckts liv i en slumrande glöd som vilat i mitt bröst. Det är alltid till litteraturen jag återvänder, hur jag än försökt gå andra vägar. Men för att återvända till min hypotetiska lifestyleblogg… Jag skulle kunna framställa mig som intellektuell och bildad, men fortfarande med ett flärdfullt och glamoröst liv (fullt av Institutionsfikor) och redogöra för min fäbless för designerkappor och dyra skor. Ta bilder av mig med en nyinköpt systemkamera i mitt smakfullt inredda vardagsrum (man skulle skymta de välfyllda bokhyllorna) eller i skogen utanför huset nu när det börjar bli höst (för att visa upp kappan och den obligatoriska baskern!).

***

För ett år eller så hade jag aldrig kunnat skriva det som står här ovan. Allt för rädd för att göra sig löjlig, allt för rädd att mäta ut de där konturerna. Den som inte syns behöver inte stå till svars, stöter sig inte med någon. Men så sitter jag på en restaurang i mina gamla kvarter i Göteborgs Gamlestan med min sister at heart och väntar på en veganpizza vid namn Magic Falafel. Det är den 26 augusti och jag har det tveksamma nöjet att fylla tjugofyra. Samtalet glider in på det där med guilty pleasures. Det vi älskar men skäms över att älska. Jag söker över något sådant, men finner inget alls. Jag är så trött på att känna skuld. Det fanns dagar då skammen och självföraktet hotade att svälja mig helt. Och sedan upprorstiden förra sommarn, hur jag sedan stelnat i personen jag blev då – det låter negativt men är det inte. Ibland måste man stanna i sina rörelser, tillåta sig att bli en person – så länge man är nöjd med den personen. Ytligt manifesteras denna nya självsäkerhet att jag lyssnar på vilken musik jag vill, äter vilken mat jag vill och tycker vad fan jag vill, utan att skämmas. Jag kanske inte delar det med vem som helst, men när jag gör det gör jag det med huvudet högt. Och det går djupare än så, jag vågar satsa på det jag älskar att göra. Jag kan till och med, om än med en ironisk glimt i ögat, kalla mig Litteraturvetare. Kanske kommer den nyfunna styrkan till och med tillåta en roman signerad mitt namn.