“Theres too much confusion, I cant get no relief”

Så slår vädret om och med det mitt humör. Det har varit ett par jobbiga dagar. De har varit fyllda av glädjeämnen också, såklart. Mamma på blixtvisit och vänner som fyllt år, och kvällar med en matematiker. Men under huden växte vilsenheten. Jag såg mot min framtid och fann den höljd i dimmor. Dimmor som välde in och över mig, drogs ner i mina lungor och fyllde mig. Så trött på att vårens beslut inte kan stå fast, att försöka krångla sig in på kurser såhär i efterhand. Och så den ständiga frågan: är detta rätt väg? Duger jag till detta? Vilsenheten och osäkerheten rinner återigen i mina ådror. Jag är helt ur balans, kan inte hantera det.  Och det slår mot min matematiker i full kraft. Lyckligtvis står han kvar. Tack Gud står han kvar. Men så kommer regnet och när jag vaknar känner jag mig lugnare än på länge. Framtiden må vara höljt i dimmor, men nu skymtas en stig som försvinner in i dunklet.