Etikett: Översättning

Publicerat den

Le Gallienne och försoning i Menton

Igår blev jag klar med första utkastet till min översättning av Richard Le Galliennes kortroman: The Worshipper of the Image. Sista kapitlet översatte jag i olivlunden bland hundraåriga, knotiga träd. Regnet hängde i luften, och i molnskuggan vågade sig myggorna fram och svärmade kring mina bara ben. Jag hade gått ut tidigt, en timme tidigare än när jag går till biblioteket. Biblioteket är annars min bästa arbetsplats här i Menton. I början, innan jag upptäckt det, satt jag på café där jag snart blev ett slags stammis om man med stammis menar att man växlar ett par ord och inte behöver formulera sin beställning utan genast får en cappuccino framställd på ”sitt” bord. Men dels var kaffekoppen en liten men återkommande kostnad, dels hade jag inte ro att sitta timme efter timme utan att köpa något ytterligare. I bibliotekets kostnadsfria tystnad, i läsesalen med sitt höga tak, sina stora fönster och bokhyllor och montrar råder precis det lugn som tillåter mig att sjunka ner i textvärldarna. Nå, igår när jag precis satt punkt fylldes parken av skolbarn som skulle ha något slags friluftsdag och fyllde luften med skratt och sorl och den där speciella energin som små barn i grupp ger ifrån sig.

Jag packade ihop datorn och gick upp till Boulevard de Garavan med utsikt över hela bukten och staden som klättrar ner mot den längs kullarna som en romersk amfiteater. Jag fylldes av något slags ömhet för den här platsen, jag tänkte: älskade lilla stad. Annars har jag och Menton inte varit en stor, himlastormande kärleksaffär. Det har varit en underbar tid, och jag är tacksam för den. Nu går den mot sitt slut, en månad återstår innan vi flyger hem till den svenska sommaren. Vi har sett så mycket skönhet, vi har haft glädjen att ta emot många av våra nära och kära och se platsen genom deras ögon. Våra ögon som blivit stumma för de dramatiska klipporna man möts av i samma stund man stiger av tåget, det blå havet utanför våra fönster, vår trädgård som nu doftar av rosor och jasmin – har genom deras hänförda blickar blivit seende igen. Jag borde skrivit om allt, om alltihop, men ja, det blev inte så. Det har inte funnits utrymme att ta alla intryck och bearbeta dem till text, hela tiden har det lagts till nya tills jag blev som ett översvämmat och mättat kärl: jag samlar stoffet och hoppas att det skall kunna ges form i framtiden. Menton, kanske kommer jag sakna dig när vi farit, kanske kommer minnet av dig vara det ljuvaste. Men jag tänker på om när jag först kom till Lyon och det genast och omedelbart kändes som min plats. Fourvière-basilikan på sin höjd på än gång katedral och Camelot, Tête d’Or-parken där jag promenerade i timmatal bland rosorna och svanarna och lejonen. Lyon, min förlorade lustgård som var hetta och fläckiga kattdjur, som var två olikfärgade floder och svala gränder. Antikvariatet där jag alltid hittade böcker som saknats i min bokhylla vare sig jag visste det eller ej, här går jag i bokhandlar och marknader och hittar ingenting. Varje kväll efter att jag borstat tänderna och sminkat av mig möter jag spegelbildens blick och kan inte låta bli att tänka: jag vill hem.

Snart förlorad för mig är det lättare att försonas med Menton, älskade lilla stad. För att högtidlighålla den fullbordade översättningen ville jag gå till Le Galliennes grav uppe på Trabuquet-kyrkogården. På nätet hade jag hittat numret till den grav där han skulle ligga och under de allt mer regntunga molnen klättrade jag hela vägen upp på höjden. När jag väl kommit upp var det emellertid sol. Ett märkligt, overkligt solljus som lyste upp molnen underifrån. Det var varmt och kvavt, jag blev tvungen att ta av koftan och lägga den i väskan. Så började jag söka efter graven. Det fanns en karta vid ingången, men väl inne fanns mycket få orienteringspunkter, lite på måfå gick jag längs raderna. Till slut kom jag fram till platsen där Le Gallienne måste ha legat men… själv var han inte där. Graven var tom. Eller i alla fall borta. Ingen sten, ingenting, bara jord där gräs börjat växa. Jag hade varit förberedd på detta, på nätet hade det stått att gravplatsen bara var bokad till 2023. Precis som med familjen Waterfield i Clos du Peyronnet hade jag kommit precis för sent. På något sätt kändes det ändå kongenialt att Le Gallienne var borta; boken jag precis översatt handlar mycket om döden, om konstens lockelse och livets förgänglighet. Konstnärens odödlighet, vilken chimär den tycktes vara inför den tomma graven efter en bortglömd författare. På den hade stått: ”A man died. An old man died. An old man died in Menton.”

Besynnerligt berörd gick jag ner från kyrkogården. När jag nått boulevarden kom regnet, till en början försiktigt, sedan allt häftigare. Luften fylldes av en grönfrisk doft av jord och väta. Jag tog på mig koftan igen och började gå hemåt. Egentligen hade jag tänkt gå ner genom Gamla Stan och ta strandpromenaden, men istället tog jag samma väg som jag kommit. I olivlunden höll fröknarna på att samla ihop barnen. När jag kom ner till Avenue Porte de France där vårt hus ligger hade regnet redan börjat mattas av. Jag gick över vägen och såg ut över havet, bort mot lilla stenstranden där vi badade för bara någon dag sedan och lät blicken svepa vidare bort mot den italienska gränsen. Och för ett ögonblick längtade jag inte alls bort, alldeles tillfreds och hemma i ögonblicket.

Publicerat den

20.11

Första snön föll idag. Den låg kvar på marken, men för lite för att det skulle bli det där sagolandskapet man längtar efter. Av tidningsrubrikerna och sociala medier att döma föll mer i Stockholm. Vi höll oss ändå hemma, vi tycks inte kunna frigöra oss från den förkylning som härjat i våra stackars kroppar de senaste veckorna. Imorgon tänker jag i alla fall lämna hemmet och släpa mig till ett café för att komma igång med översättningsarbetet igen.

Senare i veckan måste jag ändå arbeta hemifrån, när det är dags att föra in det sista korrändringarna i min översättning av Renée Viviens Från grönt till violett. När jag väl bestämt mig att pausa Mallarmé och lägga all tid på Viviens prosadikter gick det snabbt. Mina väninnor, bokformgivarna B och M, har gjort omslaget och hjälpt mig hitta ett typsnitt med 1800-talskaraktär till inlagan som jag satt luftigt och med snirkliga små vinjetter vid varje prosadikt. Det är en så svindlande njutningsfylld känsla när en bok är på väg att bli klar, uppblandad med lite skräckslagen ångest. Tänk om något blir fel, om jag missat en graverande korrekturfel eller att översättning helt enkelt inte håller. Men numera är njutningen större än ångesten: snart finns boken i världen och den kommer, till innehåll såväl som form, att vara ett stycke skönhet.

Igår kväll beställde jag två böcker från mitt favoritförlag i Frankrike, Editions le Chat Rouge, och jag liksom drabbades av min kärlek till litteratur och vackra böcker. Det är så storartat med böcker! De kan vara ett konstföremål i rummet, samtidigt som de möblerar om och tar sin boning i ditt huvud. Editions le Chat Rouge har en typisk stil på sina omslag, och ibland excentriska format. Det var av dem jag lät mig inspireras till det högsmala formatet vi använde för min översättning av Paulina 1880. I övrigt ger de huvudsakligen ut franska dekadenter och symbolister från förra sekelskiftet, inte helt olikt Alastor till sin profil med andra ord – och helt i min smak. De har även en rad olika tematiskt ordnade antologier – katter, dandys, bibliofiler m. m. – med utdrag ur sekelskifteslitteraturen. Kanske också det skulle kunna vara något att låta sig inspireras av?

Publicerat den

Anteckning 12 januari

Allteftersom jag arbetar vidare med min Mallarmé samlas volymerna på mitt skrivbord, på fönsterbrädan. Små torn av böcker börjar så sakteliga att resas.

För var och en av de prosadikterna som inleder mitt urval behöver jag först förstå. Och för att förstå behöver jag sekundärlitteraturen. Så blir jag en liten Alice som faller ner i kaninhålet och in i det det poetiska universum som är Mallarmés. Poeten och hans verk är de lysande stjärnorna och runt dem rör sig en galax med himlakroppar – forskare och författare som antagit utmaningen: att tolka Mallarmé!

Det är en litteraturvetenskaplig metod, måhända, men jag är ändå ingen litteraturvetare utan amatör – i ordets allra bästa betydelse. På mig finns inga krav om vetenskaplig pregnans, jag rör mig i materialet och följer alla hugskott och infall, styrs bara av lusten. Glupskt slukar jag alla nycklar som öppnar dikterna för mig, följer de osynliga trådar som förbinder dem med Mallarmés övriga verk.

Den här kunskapen, all den här entusiasmen – vad ska jag göra av den? Åh, det lockar mig att plöja ner den i översättningen. Låta varje prosastycke åtföljas av en liten mini-essä som förhoppningsvis kan ge läsaren några av de infallsvinklar som jag samlat på mig, utan att för den skull göra anspråk på att vara fullödig eller presentera det senaste forskningen har att säga. Men… det blir mer än de kommentarer vi brukar låta åtfölja våra utgåvor. Tyngdpunkten i verket förskjuts, ska en översättare verkligen ta sådan plats att boken, ja, kanske inte kantrar, men där prosadikter och småessär balanserar mot varandra. Blir det inte en för konstig bok?

Är det inte en frestelse med just Mallarmé? Det finns en cerebral, metapoetisk dimension som lockar läsaren (för att inte säga översättaren!) att ägna sig åt exegetik. Och ändå… Översättningarna skulle ju stå i centrum. (Eventuellt med de franska originalet parallellt för den språkkunnige). Och min röst, en högmodig liten brinnande meteorit i den där galaxen. En bit rymdskrot som kanske, i bästa fall, kunde hjälpa en vilsen läsare att läsa i de mallarméska stjärnorna?

Publicerat den

Lördag i Paris

Vi var i Paris förra helgen och hann precis se Oscar Wilde-utställningen på Petit Palais innan den togs ner. Dessvärre var vi inte de enda som haft den idén och i de ganska trånga lokalerna var de fullt med folk. Eftersom utställningen till stor del bestod av böcker, manuskript och brev var det svårt att riktigt ta till sig den. Dels var det svårt att överhuvudtaget ta sig fram till montrarna, dels var det när man väl lyckats tränga sig fram till en plats att få något slags ro. Det blev med andra ord ett ganska kort besök. Det fanns ett helt Salome-rum, förstautgåvor, Beardsleys illustrationer – det var fint. Jag uppskattade också att se fotografierna man är så bekant med, hur små de är i verkligheten. De, och därmed Oscar själv, blev liksom mer verkliga. Det fanns några brev, Louÿs och mallarmés exempelvis, som var fina att se. Det som hänförde mig mest var nog ändå The Sphinx-utgåvorna som stod utställda. Det är nog den den vackraste bok jag känner till – jag har sett bilder på den på nätet och i böcker men den påminde mig om hur böcker i allra högsta grad är fysiska föremål som måste upplevas i verkligheten. Om jag fick önska mig en enda bok, ja, valet skulle vara enkelt. Jag är väldigt förtjust i själva dikten, så förtjust att jag börjat översätta den. Det är roligt, men hemskt krävande att översätta poesi så arbetet fortskrider inte speciellt snabbt. Då och då sätter jag mig med en rad, såhär långt har jag kommit hittills:

sfinx.png

Utdragen ur Wildes konstkritik vid verken var ett snyggt grepp, men det förstärkte bilden av Wilde som en aforismskrivande dandy utan så mycket djup. Långa essäer reducerade till några snygga punchlines. Hade hellre sett det lite mer nyanserat. Det avslutande rummet med sina rättegångsprotokoll och manuskriptet till De Profundis, det lämnade nog ingen oberörd. För mig öppnade Wilde dörren till litteraturen och sekelskiftet. Dorian Grays porträtt skrev om den jag var, jag står fortfarande under dess inflytande. En överdrift? Än idag när jag tar mig för att läsa om stycken stöter jag på tankar som jag var övertygad om var mina egna. Det är utan tvekan den bok som påverkat mig allra mest. Som alla tonåringar som läser Wilde gjorde även författarens biografi stort intryck på mig. Så att se protokollen, breven – det var att trycka på ett gammalt sår, riva upp en gammal sorg. För den känslan är jag alltid helt värnlös, jag fick gå därifrån för att inte börja gråta.

Alltså gick vi vidare till butiken. Petits Palais är min favoritmuseibutik näst efter Bryssels konstmuseums. Allt är sekelskifte och art nouveau. Smyckena är utsökta, bokurvalet som gjort för mig. Detta ledde naturligtvis till ytterligare en kris eftersom jag har svårt hantera så mycket skönhet. Vi hade bestämt att jag bara fick köpa två böcker och några vykort (det gäller att sätta gränser!). Jag hade museikatalogen så det var en, men hur i hela friden väljer man mellan ”Ces anges du bizarre: Regard sur une aventure esthétique de la décadence” och ”L’imaginaire catholique dans la littérature fin de siècle en Angleterre: esthétisme et décadence”?! Eftersom jag redan valt ett vykort med Sankt Sebastian kändes det passande med den senare och det är ju också ett sätt att göra sina omöjliga val.

Efter en härlig lunch (jag åt potatismos med fiskbitar i, det låter inget vidare men var toppen!) och lite vin för att värma sig efter en promenad i en kall och regnig Parc Monceau gick bort till Musée Henner som renoverat lokalerna sedan vi var där sist (för 7 år sedan). Det var ändå som jag kom ihåg det, fast med ett mer nymålat intryck. Jag är svag för Henners rödhåriga femme fataler och nymfer. Intressant var att se hans studier från studieresan till Rom. Hans kopia av Tizians Venus av Urbino är de felande länken mellan mästaren och Henners måleri. Man ser häpnadsväckande tydligt vad han tog med sig från Florens, skuggspelet, röda hårsvall, de mörka bakgrunderna, nymfernas ljusa hud liksom upplyst inifrån. I ateljén högst upp finns min favorit-Salome! Det här är Wildes Salome, hennes blick är en utmaning, hållning trotsig och högmodig. Inga smycken, det finns en renhet i linjerna. Hon skulle kunna hålla en skål med friskt vatten: istället Johannes avhuggna huvud. Det finns galenskap i den här bilden, vansinne och skönhet. På en gång triumf och nederlag, hon har hans huvud – hans kropp – när det var hans själ hon ville sluka. Och till skillnad från många andra bilder av Salome, detta är inte danserskan sedd, utan prinsessan och hennes blick förlorad i obestämbarhet. Detta är dock bara en skiss, den färdiga målningen visades på Salongen 1887, idag vet man tyvärr inte var den finns.

Efter detta; några små inköp (badsalt!), kir, en croque monsieur, besök på Shakespeare & Co. Solen sjönk över ljusets stad. Notre Dames klockor ringde aftonbön och i valvet under en av Seines broar såg jag en duvas flykt. Och den där rörelsen, den svarta skuggan som flög i stadens konstljus mot det svartglittrande vattnet, den var så vacker i all sin vardaglighet att jag blev tvungen att dra efter andan.

 

Publicerat den

Odjuret i Gévaudan

Odjuret i Gévaudan

Remy de Gourmont, 1922

”Vad var det? Man tvekade länge mellan en varg, en björn, en hyena som rymt från ett menageri. En prästman från provinsen skrev en tjock lunta för att bevisa att det inte kunde vara något annat än ett apokalyptiskt monster som Gud nedkallat för att straffa Gévaudans bergsbor för deras synder. Det vore verkligen att ett gott exempel på att Guds väger är outgrundliga! En professor vid Montpelliers medicinska fakultet, med en viss böjelse för mysticism, hade, efter att ha undersökt alla fakta i berättelserna om den fantastiska besten, en annan idé, nämligen att det aldrig existerat, i vilket fall inte själva djuret, utan att Odjuret i Gévaudan var en människa! Hypotesen stämmer bra överens med de flesta illdåd som mer eller mindre fastlades. Till att börja med åt Odjuret aldrig sina offer, men sprättade däremot ofta upp deras magar i självaste Jack Uppskärarens anda. Åtminstone en gång fastslogs att det vinnlagt sig om att skära halsen av sitt byte, en annan gång att gräva ner det, vilket vore verkligt extraordinärt gjort av ett vindunder. Dessutom finns flera vittnesmål som bestyrker att det, så att säga, ägde talets gåva! Allt det där och flera andra omständigheter, trots att man inte helt kan förlita sig böndernas vettskrämda skvaller, fick Monsieur Puech att antaga att odjuret inte var annat än en sadistisk galning som irrade på landsbygden och terroriserade dess invånare. De stackars bönderna kom inte på tanken att det kunde finnas en människa i stånd till så många och så fasansfulla brott; därav legenden om djuret, som illa fall hade den fördelen att den rentvådde mänskligheten. Galningen, som förutom vid utbrotten, kanske var helt harmlös, misstänkte aldrig. Det ledde till att säkert många människor strök med, men färre än vad hävdats, och att en ursinnig jakt helt tömde trakten från vargar som försvann för all tid. Djuren betalade människans skuld.”

gevaudan_akgimages

Minns ni förresten den märkliga, men estetiskt tilltalande, filmen Vargarnas pakt? Där är det en taxidermist och hans indianvän som beger sig till Gévaudan på kunglig order för att fånga in Odjuret. Det visar sig att besten ifråga är ett lejon som en depraverad 1700-tals fransman (men incestuösa böjelser, naturligtvis!) hämtat hem och klätt i något slags stålharnesk. Jag älskade den filmen! Jaktscenerna med hjältinnan i sina röda dräkt mot det franska, gröna landskapet där murgrönan växte längs grå trädstammar och övergivna slottsruiner. Dialoger på snötäckta förskansningar, kostymer som matchar miljön, opulenta middagar, kyrkor, aristokrater, vargar och tröstlöst regn, bordellbesök med märkliga opiedrömmar.

Monica Bellucci bär förresten den spetsmask, detta lilla lingerie-plagg som är en fransk uppfinning därför att här har också älskogen sin poesi, som bär just namnet loup: varg. (Den exklusiva och mycket dyra underklädesbutiken i mitt kvarter har en hel uppsjö varianter, som svensk blir jag lite generad å de medelålders flanörer som stannar och diskuterar de olika plaggens förtjänster.) Nu nr jag tittar på bilder från filmen kommer tanken för mig: är det inte lite som ett True Detective (säsong 1, SÅKLART, herregud) fast i 1700-talsmiljö? I meningen nakna kvinnolik, hemliga mördarkulter med prominenta medlemmar ur samhällets övre (som naturligtvis uppträder maskerade), hallucinationer, vridna grenar, en onämnbar ondska som är människans etc.?

brotherhood04

Som Remy de Gourmont påpekar i sitt korta prosastycke fanns redan tidigt idén i omlopp att det attackerna inte gjorts av ett djur. Mellan 1764 och 1767 attackerades 210 personer (även om den exakta siffran varierar i olika studier): 113 personer dog, 49 skadades. 98 åts delvis upp. Jaktmarkerna sträckte sig över 80 gånger 90 kilometer, en yta stor som ett mindre europeiskt land. Naturligtvis spekulerades det kring dåden och man sökte likaledes efter naturliga som övernaturliga förklaringar. Statens engagemang i frågan, de ditresta jägarna – det gjorde Odjuret i Gévaudan till ett slags massmedial händelse som det rapporterades om över hela Europa.  I de parisiska salongerna var det ett samtalsämne, sensationslystnaden är absolut i en del av den här historien. Så, först har vi attackerna, i sig obehagliga och våldsamma, därefter mytbildningen som tecknar ett djur av domedagsbibliska mått. På det följer dem som tar denna mytiska ondska och planterar den istället i en vanlig, dödlig människa hjärta. Det är naturligtvis ett effektfullt grepp; det sker i såväl Vargarnas pakt som True detective. När Gourmont använder sig av det vrider han dock det hela ett varv till, ja, han understryker att ondskans skepnad är mänsklig, men tonar samtidigt ner den lite: en galning, kanske färre attacker än vad som hävdas. Hans poäng är grymmare: det är den som är oskyldig som får betala priset. Och priset, det är inte mindre än total utplåning.

Publicerat den

”Ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves” – om den moraliska uppgiften som imperativ

viviensapfo

Ett av sekelskifteslitteraturens många sympatiska drag är att många av författarna också var översättare. Det är något alldeles speciellt med förhållandet författare/författare – vad det gör med  skrivandet, inte bara för att man tvingas inhysa en, ofta större, själs tankar i sitt sinne utan i den ödmjukande processen att helt hänge sig en annan individ. I arbetet med Renée Vivien fick jag anledning att fördjupa mig i hennes Sapfo-översättningar. Det är märkliga volymer, författarskapets inledande övningar. Det är en sådana där böcker, så svåra att tänka sig idag: först den grekiska texten med sina lockande, suggestiva tecken, och så Viviens franska tolkningar – men det stannar inte där utan fortsätter med ett poem eller en prosatext inspirerad av den antika texten skriven av hon som fick smeknamnet Sapfo 1900. Det är ett så tilltalande och lekfullt att förhålla sig till litteratur och skrivande. Den där rörelsen, från ren läsning, till tolkning och översättning, till att den egna kreativitetens låga tänts blir så påtaglig. Det litterära stoffet allmängods som man tillåts bemäktiga sig och infoga i sin egen kreativitet.

*

Översättning, kan jag tycka, är betydligt lättare att rättfärdiga för sig själv än det egna skrivandet. Dess moraliska imperativ är mer påtagligt och ädlare eftersom allt eget uttryck och skapande har ett visst mått av själviskhet. I översättningens natur ligger ju detta, att sätta sig själv åt sidan och tjäna en annan. Jag kan därför också stötas lite av kollegors vilja att synas i rampljuset – rent konkret att se sina namn på omslag och i recensioner etc. – missförstå mig rätt, jag är djupt tacksam och rörd när mitt arbete lyfts fram av en recensent, men samtidigt får jag känslan av att det är att mata ett litet djur i som inte alls borde få växa till sig. Det är tudelat det där, en recension tänker jag är i första hand till för sin läsare och som läsare är jag definitivt intresserad av hur det står till med översättningsarbetet. Alltså: det ligger i mitt intresse som läsare att kritiken kommenterar översättarens arbete. Men att det också ligger i mitt intresse som översättare: tillåt mig tvivla.

*

Jag läser en artikel av Leandoer i översättartidskriften Med andra ord:

”Zweig berättar om sitt första möte med den av honom djupt beundrade belgiske poeten Emile Verhaeren, och hur han omgående bestämmer sig ”för att tjäna denne man och hans verk” (översättning av Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson). Zweig inser att det kommer att ta honom flera år att introducera Verhaeren och dennes omfångsrika produktion på tyska, flera år då hans eget författarskap får ligga i träda, men bestämmer sig ändå på fläcken, eftersom han ger sig själv något större än uppmärksamhet och erkännande: en moralisk uppgift. ”Och om jag i dag skulle råda en ung och vägvill författare till någonting, så vore det att först tjäna ett större verk, som förmedlare eller uttolkare. Att osjälviskt tjäna någonting ger nybörjaren större säkerhet än de egna skapandet, och ingenting man gjort av hängivenhet är någonsin förgäves.”

Rainer Maria Rilke ägnade sig under ett par avgörande år åt Rodin. Marcel Proust översatte, i stort sett utan att kunna engelska, John Ruskin: på köpet lärde han sig att bygga en katedral i ord. Stéphane Mallarmé, som ändå försörjde sig som engelsklärare, påstod sig ha ett engelskt ordförråd som var identiskt med Edgar Allan Poes. Det fina med Stefan Zweigs råd är att det är ett praktiskt råd: hängivenhet fungerar. Vill man hitta sin egenart gör man bäst i att först försöka hitta någon annans.”

Nå, om vi bortser från nyttoperspektivet: för min egen skull översätter jag för att utvecklas som författare, och istället dröjer vid den moraliska dimensionen. Är det inte så mycket mer tilltalande att göra något, inte för egen vinning, utan av moralisk plikt? Att ge sig en uppgift större än det egna, futtiga jaget, det är ju storartat! – men vi kan inte ha kakan kvar och äta den samtidigt, det där jaget måste utplånas om handlingen skall bli riktigt osjälvisk. Allt annat än verket måste du sätta åt sidan, ett verk som inte fötts i dig, utan i någon annan, större. Jag tycker i regel att det är något osmakligt och lite gnälligt över alla utrop av typen: ”ge mig och mitt arbete mer uppmärksamhet! Mitt arbete är VIKTIGT!” Som om arbetets vikt mättes i världens kladdiga uppmärksamhet? Det är att gå med på ett system som tilldelar saker och ting vikt som devalverar själva översättningens centralaste värden. Bär istället din osynlighet med stolthet, översättare, att vänta har du i bästa fall de initierade kollegornas uppskattande nick, en lyhörd kritikers glittrande blick.

*

Hängivenheten. Man kan vrida det ett varv till, till ett nytt perspektiv. För det ligger naturligtvis ett problem inbäddat i ovanstående resonemang. Översättaren är inte osynlig, kan inte vara. Hade hon varit det hade vi inte haft en ny text utan tystnad. Läs en översättare, hennes olika böcker och du kommer att se att hon kanske inte har en röst men väl ett perspektiv och ett temperament oavsett vilken text hon ger sig i kast med. Att översätta är en skapande handling, hade det inte varit det utan blott tekniskt hade alla översättningar sett likadana ut. Det gör de inte och skillnaden mellan en översättning och en annan är dess översättare. Problemet blir då: är det inte en handling av oändligt högmod och megalomani att ta sig an en text – och nu talar jag kanske i första hand från min horisont och erfarenhet av att endast arbeta med de mest sublima av texter – och klä det i sina ord, sitt temperament? Vem är jag! Vem är jag att tro mig kapabel, värdig!, att ge mig i kast med Proust, Wilde, Baudelaire! Hur kan man rättfärdiga detta högmod? Svar: Den enda ambition vi kan ha är att vara den bästa version av oss som vi kan vara. Det finns inget annat än detta. Ofullkomligheten måste vi forma till en piska att driva oss mot högre höjder. Alternativet: det vore tystnad och förlösande vila. Men att leva, också det är en plikt. I samma stund som vi slår upp ögonen och blir medvetna har vi getts ett imperativ: var! (Av vad? Gud, naturen – det spelar mindre roll.) Och då måste vi också vara, och vi bör sträva över att vara i fullaste mening: såväl kvalitativt som kvantitativt. Det du presterar kanske inte är den objektivt bästa översättningen (vad nu det är); men den är din. I detta är det inte verkets, eller publikens, eller litteraturhistoriens perspektiv – utan ditt som enskild översättare. Också du har rätt att bygga dig något slags mening. Tillåta dig något slags njutning.

 

Publicerat den

Ville étrange que Constantinople!

blåmosken

Jag är tillbaka från séjouren i Istanbul, hjärtat mättat av intryck. Inget håller samman, ett glas – europeiskt och orientaliskt – vatten och olja man ständigt rör om. Elementen är distinkta och löses aldrig i varandra, men blandas – sammanblandas… Under resans gång förde jag för en gångs skull tämligen konsekvent dagbok (avvek först de sista dagarna), kanske jag skriver in det här nu när vi går in i den obehagliga tid som följer på en boks publicering. (Detta ingenmansland när man både längtar efter och fasar för reaktioner på publikationen.) På tal om publikationer kan jag också tipsa om den utmärkta tidskriften Staden vars femte nummer precis kommit ut – där medverkar jag med en liten novell. Och imorgon är det Textmässan i Stockholm, är du i närheten så kom gärna förbi Alastors bord där jag kommer att vara på plats!

***

För den som vill ge sig iväg mot Turkiet och Orienten redan nu, och kanske i vittrare och mer begåvat sällskap än jag själv, föreslår jag Pierre Loti och de Nerval, resenärer som fann sin väg till Istanbul och lät staden finna vägen in i deras skrifter. Loti har jag i ärlighetens namn inte läst själv. Han var, något oförtjänt, en ständig källa till irritation under tiden i Paris när jag genomsökte antikvariat och boklådor efter verk av Pierre Louÿs. Känslan av seger när man fann en Pierre Lo… bara för att vändas i djupaste besvikelse när man insåg att det rörde sig om den misshaglige och mer rikligt representerade Loti. Nerval är däremot sedan länge en favorit. Dessvärre har jag i min ägo bara band två och tre av hans Voyage en Orient. Jag kan tycka att det är synnerligen njutbart när Nerval tar sin annars gåtfullt labyrintiska stil och förankrar den i reseskildringens vardagliga närvaro. Hursa? Ni säger att det var länge sedan ni läste Nerval, att det kanske är så att ni inte gjort det alls, att ni inte minns? Très bien! Låt mig ordinera bot.

Det har nämligen kommit en del Nerval-översättningar på senare tid – de jag spontant drar mig till minnes är Bokbål förlags lilla utgåva av Chimärer och Kristoffer Leandoer och Kennet Klemets fina urval i Andra riken (utkommen i Bonniers klassikerserie, känslan när man går i Pocketshop eller någon annan tröstlös så kallad bokhandel och möts av en Nerval i nytryck, nyöversättning och behändigt pocketformat!) Även om det bär mig emot att välja förlagsdraken framför ett strävsamt litet dito måste jag ändå rekommendera er Leandoer/Klemets bok. Det är en utmärkt introduktion till Nervals oeuvre med alla de centrala texterna och utöver det lite smått och gott, bland annat ett litet utdrag ur Voyage en Orient. Dessutom respekterar Leandoer som översatt nämna Chimärer sonettformen. I Per-Evert Carlssons översättning på Bokbål heter det att ”[…] har här, i läsbarhetens, sonettformen utelämnats till förmån för begriplighet och språklig skönhet, att eftersträva rim skulle skymma stora delar av andeinnehållet”. Och det är väl en hållning man kan omfatta om man så vill, vem är jag att döma? Men för mig handlar meter kanske mindre om rim och mer om rytm och melodi. Symmetri i antal betonade stavelser och rimmets melodiska harmonier. Att bara se ”innehåll” i en dikt, det är att helt missa hur formen bidrar till upplevelsen av dikten. (Nu ska det väl erkännas att de Nerval kanske inte är den mest hårt bundne av poeter, versens stigande eller fallande inte lika påfallande som hos andra diktare, så ska man frångå metern är det möjligen mer ursäktligt.) Den gode diktaren, liksom hans översättare, tar spjärn mot formen, låter den polera tanken. Det innebär vid ett första ögonkast för översättaren att göra större avsteg från originalet, men när du sedan läser den bundna översättningen, den rytmiska översättningen, den rimmade översättningen där en god översättare hittat eleganta lösningar på problemen som uppstått – ligger inte då den upplevelsen så mycket närmare originalets? Låt oss ta en jämförelse ur dessa Chimärer, vi tar den andra, en av mina favoriter: Myrtho.

I Nervals original går första versen:

Je pense à toi, Myrtho, divine enchanteresse,

Au Pausilippe altier, de mille feux brilliant,

A ton front inondé des clartés d’Orient,

Aux raisins noirs mêlés avec l’or de ta tresse.

Carlsson översätter passagen med:

Jag tänker på dig, Myrtho, gudomliga förtjuserska,

På höga Posillipo, av tusen eldar glänsande,

På din panna översköljd av Orientens ljus,

På blå druvor blandade med din flätas guld.

Leandoer:

Jag tänker på dig, Myrtho, du gudomliga häxa,

På Posilippos altar, där eldars sken syns växa,

På din pannan badande i Österns klara strålglans,

På svarta druvor strödda i ditt hårsvalls gyllne krans.

I första versen är jag dock lite osäker på Leandoers översättning. ”Altier” betyder mig veterligen ”hög” (när det gäller människor såväl i pejorativ betydelse ”högmodig” som utan negativa konnotationer ”nobel”, när det gäller ting syftar det snarare till deras högt belägna läge eller att de är just höga). Jag tänker att det kanske är allmänt (nåja) känt att Posilippo (ett berg vid Neapelbukten) är översållat av altar[e] – varför skulle där annars finna ”tusen eldar”? Värt att veta är kanske också att man brände kvistar av myrten på Afrodites altare, vilket nerval skrivit om tidigare i La messe de Venus. Carlsson lägger sig överhuvudtaget mycket nära ordens lexikala betydelse, nämnda eldar blir glänsande, vilket för mig gör dem lite tamare,, än de många glittrande ljuspunkter jag ser hos Nerval och Leandoer, och blicken lägger sig närmare berget och elden. Första radens ”enchanteresse”, förtjuserska låter lite klumpigt och återigen, det känns lite för tamt. Förtrollerska tror jag ligger närmare, och mellan förtjuserska som bara lockar eller förleder i kraft av sin tjuskraft och häxa som bara gör det med trollkraft. Förtrollerska har, liksom enchanteresse, båda dessa betydelser, men sen gäller det ju att foga in också och då kan jag tycka att häxa/växa ändå är en ganska bra lösning. Angående druvorna har ju Carlsson helt rätt i att man på svenska talar om blå snarare än svarta druvor. Frågan man får ställa sig här är vilken färgskala man vill understryka, när Nerval talar om druvorna, menar han bara blå druvor eller är konnotationerna man får av ”noir” viktiga? Jag tror att det finns en poäng med att understryka att det handlar om druvor, inte blålila, utan riktigt svarta. För kontrasterar inte första strofen  ljus och mörker. Det mörka berget med sina brinnande eldar, det gyllne håret bestrött med mörka oliver (och senare, i tredje strofen, mer eld med den uppvaknande vulkanen och en himmel som täcks av sot).

 nerval_myrtho

Vi tar andra strofen också där jag tycker att Leandoers översättning är otroligt följsam.

Nerval:

C’est dans ta coupe aussi que j’avais bu l’ivresse,

Et dans l’éclair furtif de ton œil souriant,

Quand aux pieds d’Iacchus on me voyait priant,

Car la Muse m’a fait l’un des fils de la Gréce.

Carlsson:

Så var det också ur din bägare som jag drack mig berusad,

Och i en förstulen ljusglimt från din leende blick,

När man vid Bacchus’ fötter mig bedjande såg,

Ty Musan har gjort mig till en grekisk son.

Leandoer:

För också ruset ur din bägare jag fick,

Och ur en flyktig blixt i din leende blick,

När vid Bacchus fötter jag sågs försänkt i böner

Ty musan har gjort mig till en Greklands söner.

Åh, den versen! Nerval! Leandoer! Den där känslan att man följer en slingrande väg rad efter rad och till sist kommer hem. Allt stämmer, rytmen, melodin – ingenting forcerat! Till och med passiv-satsen på tredje raden är elegant löst vilket annars kan bli ganska otympligt på svenska. Det vore rent orättvist att ställa Carlssons översättning mot detta, vi kan inskränka oss till att bara ställa första radens korta, effektiva mot Carlssons längre, mångordiga som dessutom blir snårigare och mer svårläst. (Och återigen, Leandoer gör en något mindre tam tolkning, ”éclair” får bli ”blixt” istället för Carlssons beskedliga ”ljusglimt”.)

***

Jag vill också understryka att jag här inte är ute efter att ”sätta dit” Carlsson eller hans översättning. Jag märker samma drag hos mig själv, att jag lägger mig för nära texten, använder den som en stylta, och jag tror att det är en fråga om mognad som översättare. I början är man osäker, man vill inte göra för stora avsteg från texten ifråga. Dels vill man visa att man faktiskt förstått vad som står där, men mest för att man till varje pris vill vara texten trogen. Med mognad inser man dock att man – och detta gäller i synnerhet för poesiöversättning – ibland måste göra avsteg just för att vara texten trogen.

***

Nå, jag tänkte att vi avslutar med ett litet utdrag ur Voyage en Orient (eftersom jag tydligen monomant prokrastinerar arbetsöversättandet med nöjesöversättande):

I. Balik-Bazar

Konstantinopel, märkliga stad! Storslagen och eländig, tårar och glädje; här mer än någon annanstans är allt godtyckligt, och det finns också mer frihet; – fyra olika folkslag som lever tillsammans utan att hata varandra alltför mycket. Turkar, armenier, greker och judar, de föddes av samma jord och tål varandra betydligt bättre än vad folk från olika provinser eller olika partier gör hos oss.

Var det således mitt öde att närvara vid det sista fanatiska och barbariska dåd som ännu kunde begås med stöd i forna muselmanska traditionerna? – I Péra hade jag återfunnit en av mina äldsta vänner, en fransk konstnär, som sedan tre år tillbaka tjänade sitt levebröd där, och det praktfullt, på sina porträtt och sina tavlor, – vilket bevisar att Konstantinopel inte är så osams med Muserna som man tror. Vi lämnade Péra, den frankiska staden, för att bege oss mot Stambouls basarer, den turkiska staden.

Efter att ha gått igenom Galatas befästa port fick vi gå ned för en lång, slingrande gata, kantad av krogar, konditorier, barberare, slaktare och frankiska caféer som påminner om våra, och vilkas bord är överlastade med grekiska och armeniska tidningar; det ges ut fem eller sex bara i Konstantinopel, ej medräknat de grekiska tidningarna som kommer från Morea. – Där får alla resenärer försöka åberopa sin klassiska beläsenhet för att snappa upp några ord av detta livskraftiga språk som omskapar sig från dag till dag. De flesta tidningarna tycks fjärma sig från den moderna dialekten och närma sig forngrekiskan precis till den punkt de skulle riskera att bli obegripliga. Man hittar där också valakiska och serbiska tidningar tryckta på rumänska språk, så mycket lättare för oss att förstå än grekiskan, på grund av en betydande mängd inblanda av latinska ord. Vi stannade några minuter i ett av dessa caféer för att ta en sockrad gloria, en okänd sak på de turkiska caféerna. – Längre ned möter man fruktmarknaden som erbjuder utomordentligt smakprover från det bördiga landskap som omger Konstantinopel. Till slut, och för att nå dit måste man gå än längre ned, på slingrande vägar belamrade av förbipasserande, till lejdaren där man måste gå ombord för att kors det Gyllne hornet, denna ungefär en kvarts lieue breda och en lieue långa bukt som är den underbaraste och säkraste hamn i världen, och som skiljer Stamboul och förorterna Péra och Galata åt.

Det är ett mycket livligt litet torg på grund av en extraordinär trafik, och som på hamnsidan presenterar en kaj gjord av plankor kantade av eleganta caïquer. Roddarna har långärmade skjortor i sidencrêpe av ett ändå elegant snitt; deras båtar ilar snabbt, tack vare deras fiskform och glider utan svårighet mellan de hundratals skepp av alla nationaliteter som fyller hamnmynningen.

På tio minuter når man den motsatta lejdaren, som står i förbindelse med Balik-Bazar, fiskmarknaden; det är vi blev vittnen till en extraordinär scen. – I en av marknadens trånga korsningar hade många män samlats i en ring. Vid första anblicken trodde vi att det rörde sig om jonglörer som tävlade eller en dansande björn. Då vi banat väg genom folkmassan såg vi en halshuggen kropp på marken, klädd i blå jacka och byxor och vars huvud, prytt med en skärmmössa, placerats mellan det lätt särade benen. En turk vände sig till oss och sade, då han igenkände oss som franker: ”Det sägs att man även hugger av huvuden som bär hattar.” För en turk är skärmmössor och hattar föremål för sådana fördomar, med tanke på att det är förbjudet för muselmanerna att bära huvudbonader med skärmar, eftersom de under bönen måste trycka pannan mot marken, med huvudbonaden alltjämt på. – Vi avlägsnade oss med avsky från denna scen och tog oss till bagaren. En armenier erbjöd oss sorbet i sin butik och berättade historien om den märkliga avrättningen.

[I korthet är det så att mannen, en armenier vid namn Owaghim, överraskats med en turkisk kvinna. Ställd inför två val, döden eller omvändelsen valde Owaghim att bli muslim. Han tröttnade dock snart på sin nya religion, återgick till sin ursprungliga lära och bosatte sig på en grekisk ö. Tre år senare trodde han saken glömd och kom tillbaka till Konstantinopel i frankiska kläder. Han blev igenkänd och den turkiska lagen, nära förbunden med den religiösa förordade dödsstraffet. Myndigheterna erbjöd honom att konvertera på nytt eller gå i ny landsflykt. Men Owaghim vägrade göra såväl det första som det andra. Han sade ”att han bara kunde leva i Konstantinopel; att han skulle dö av sorg om han var tvungen att lämna henne igen, eller av skam om han bodde där som avfälling.” Alltså avrättades han.]

Vi hade korsat de praktfulla basarer som utgör Stambouls centrum. Det är en labyrint stadigt byggd i sten i enlighet med den bysantinska smaken och var man finner ett vidsträckt skydd mot dagens hetta. Väldiga gallerier – vissa välvda, andra byggda i spetsbågar med skulpterade pelare och kolonnader – är var och en vigda åt ett speciellt slags varor. Man beundrar i synnerhet kvinnornas kläder och tofflor, de broderade och besatta med guld- och silvertråd, kaschmiren, mattorna, möblerna med inläggningar av guld, silver och pärlemo, guldsmedsarbetena och vidare de glänsande vapen samlade i den del av basaren som man kallar Bésastain.

En av de yttre delarna av denna, så att säga, underjordiska, stad leder till ett mycket muntert torg omgärdat av stora byggnadsverk och moskéer, man kallar den Seraskerns torg. Detta innerstadens promenadstråk besöks mest av kvinnorna och barnen. – Kvinnorna är mer strängt beslöjade i Stamboul än i Péra; klädda i grön eller violett feredjé, och ansiktet täckt av ett tjockt flor, är det ovanligt att de låter er se annat än ögonen och näsans början. Armeniskorna och grekinnorna sveper in sina drag i betydligt tunnare tyger.

Torgets ena sida som upptas helt av författare, miniatyrmålare och bokhandlare; de närliggande moskéernas behagfulla konstruktion, deras trädplanterade gårdar besökta av tusentals duvor som ibland slår sig ner på torget; caféerna och smyckesbutikernas överlastade skyltning; tornet intill Seraskern som dominerar hela staden; och till och med längre bort den mörkare anblicken av den gamla seraljen där sultanmodern bor, allt detta ger torget en karaktär full av originalitet.

basar

Publicerat den

13. Ledigt bunden? Obundet fri?

Att översätta poesi är det svåraste. Det är som det svåraste korsord du någonsin försökt dig på. Det är också det det som ger dig mest. Det är en närläsning utan genvägar. En läsning där du måste väga melodi mot bildspråk mot form. Denna avvägning är det svåraste av allt. Personligen är jag exempelvis dålig på att höra skillnad på betonad och obetonad – så när jag läser bunden form är antalet stavelser, om de är stigande eller inte fallande, mindre viktigt. För min make, matematiker skall tilläggas, upplevs en avvikelse från mönstret lika graverande som säg ett slutrim som saknas, vilket jag i min tur kan finna mer störande. Det finns ytterligare en svårighet – idag kan en strikt bunden form med slutrim och allt kanske kännas arkaisk, det som egentligen skall underlätta blir ett hinder för den moderne läsaren. När det kommer till den poesi jag intresserar mig för – föra sekelskiftets franska – upplever jag ibland att jag för att framkalla samma upplevelse av texten på svenska som på originalets franska hellre rör mig mot en metriskt bristfällig rytm. Men kanske är det så att det är lättare att göra avkall på melodin, på konnotationerna än på det enkelt verifierbara antalet stavelser och rim?

***

På franska upplever jag ofta den bundna formen som mer otvungen – språket är inte lika melodiskt som vårt nordiska. Den bästa dikten på vers är ju den som är fullkomligt otvungen, vars rytm faller sig fullkomlig naturlig. Flödande driver den läsaren med sig utan att man egentligen reflekterar över den eller börjar skandera. Därav fröjden att läsa exempelvis Stagnelius, som också utnyttjar svenskans melodiska kvaliteter till fullo. Och därför är också dikt i bunden form ofta överlägsen den fria versen. Den som skriver på vers ställs inför stramare ramar, han måste noggrannare väga sina ord. Ofta heter det att poeterna är de bästa översättarna, och det är fullkomlig sant. De har öra och öga för nyanser; de har framförallt förmågan att hitta orden och böja dem efter sin vilja. Faran för den översättande poeten ligger kanhända i att dämpa sin egen röst. Å andra sidan, vad är väl en poetröst annat än resultatet av lyhört lyssnande till andra? I mötet med ett annan författarskap, där det intimaste av möten är översättningen, smittas poeten genast av dikten han sysselsatt sig med. Läser du Mallarmé i Ekelöfs översättningen hör du naturligtvis Mallarmé sedd genom Ekelöfs ögon. Men: läs sedan Ekelöfs egen diktning och du kommer finna Mallarmé – en Mallarmé kanske uppbruten till sand och stoft, till atomer, men närvarande i den arkitektur som är Ekelöfs diktning. För visst är det väl så litteraturen fungerar, vi äter de gamla mästarnas kött; det är från dem vi får vår näring eller de inpräntas i vår dittills färglösa, oformliga estetiks dna.

***

Nu är ju jag ingen poet, men har likväl översatt lite poesi. Jag vill med ovanstående resonemang inte underminera min egen position som översättare – eller för den delen underkänna all poesi översatt av andra än poeter. Jag tänker att när det kommer till just poesiöversättning finns det fog för flera översättningar av samma dikt. Här rör det sig ju om en tolkning, eller ännu hellre: resultatet av en läsning. Det är att säga: på detta sätt uppfattar jag denna text. Med de olika tolkningarna kan vi bara röra oss runt själva dikten. Översättningen, kan bli själva nyckeln, en ingång (en av många), till dikten på sitt originalspråk.

***

Här följer två diktöversättningar. Det är från ungefär samma tid, runt 2011. Den första är i bunden form och ingår i min första publicerade översättning: Arma Belgien av Baudelaire. Den andra är ett utdrag ur en tolkning på fri (men om jag få säga det själv: ändå rytmisk) vers av Pierre Louÿs som varken är fullbordad eller utgiven. Louÿs-dikten är snarare resultatet av det haveri som var min masteruppsats i litteraturvetenskap där jag alltså för att fullfölja uppsatsskrivandet kände mig nödgad att först förstå texten. Vilket för mig betydde (betyder) översätta den.

***

Belgarna och Månen av Charles Baudelaire

Man aldrig har en ras så löjlig sett
som dessa belgare. Inför det sköna
de rullar ögonen och börjar stöna.
Allt som oss fröjdar lamslår deras ätt.

Ett vackert ord och ögat det blir grått
och matt som på den fisk man nyss har fräst
De skrattar högt när rörande dikt man läst
som för att visa hur de fullt förstått.

Som gasten, belgaren skyr allt vad ljuset heter;
Och stundom, under himlavalvets eter
det har jag sett, i plågor hålls han vaken

I vidrigheten som ägs av spyan och av dyn,
av pilsner och genever fylld, blicken upp mot skyn,
han skäller högt mot Månen, sittande på baken.

***

ur Pervigilium Mortis av Pierre Louÿs

Slå upp dina ögon mot mig, så ledsna och så ömma,
Speglar för min stjärna, upplysta fristäder,
Dina ögon mer högtidliga av att se sig dyrkade,
Tempel där tystnaden bär lyssnandets hemlighet

Vilken ö alstrade för oss strofer ur havet?
Våg där böljan rullar sig om dyningen på en våg,
Våra kvällars vågor ger upp andan mot världen
Och fyller oss igen med sitt hudfärgade vatten.

En fläkt av lycklig ö och sandelträ lyfter
Ditt hår, oräkneliga vingar, och undflyr oss
Från natten till rosen, vällukt, i natten,
Bortom ditt bröst, tvåfaldigt och rent, drömmarnas Delphi.

Tala. Din röst böjer sig med din mun. En gud
Viskar till den melankolins ord
Förhastade av att vara lika älskad som vacker
Och som i ivern känner avskeden skälva.

Din röst, det är en förlorad barndoms suck.
Det är din ömtålighet som darrar när den dör.
Det är ditt kött som, alltid stolt att blomstra,
Ständigt i skuggan, tror sig till hälften nedsänkt.