Maria Magdalena och hennes hår

(I juni-numret av tidskriften Historiskan medverkar jag med en text om det kvinnliga håret genom tiderna. Jag fick skära bort rätt mycket, bland annat några stycken om helgonet Maria Magdalena. Jag skulle kunna, skulle vilja, skriva så mycket mer om henne, men nöjer mig idag med att lägga dessa båda fragment här.)


På tavlan ligger hon naken med ryggen obekvämt lutad mot bergssidans hårda sten. Armen döljer ansiktet för betraktaren, där blicken får fäste är snarare på hennes långa, röda hår. Det är vilt och oordnat, ser nästan ut som djurpäls där det faller över stenen och ligger mot den släta, marmorvita huden. Detta är ingen Venus som föds ur mjukt vågskum, ingen vällustig nymf som kråmar sig inför våra blickar. Trots att kroppen är blottad, nästan upplyst, har den utsträckta kvinnogestalten som ligger så obekvämt mot det hårda underlaget ett slags tvetydig integritet. Hon är den botfärdiga Maria Magdalena, skildrad i enlighet med 1876 års konstnärliga konvenanser, ett vackert exempel akademiskt måleri signerat Jules Lefebvre. Enligt helgonlegenden skall hon efter korsfästelsen och mötet med den uppståndne Jesus ha tagit sin tillflykt till en grotta i södra Frankrike där hon framlevde sina dagar som eremit. Denna Maria-figur är i sin tur en sammanblandning av flera bibliska gestalter (namnlösa eller kallade Maria) som i traditionen tolkats som en före detta prostituerad. Kopplingen till håret härrör från passagen där en namnlös kvinna, ”en synderska”, tvättar Kristi fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår i Simon fariséns hus (Luk 7:38).

Vare sig det rör sig om scener som skildrar korsfästelsen eller avskildheten i grottan kan Maria från Magdala identifieras på det långa, fritt hängande håret – vilket också var en prostituerads kännemärke vid den här tiden, gifta kvinnor satte upp håret och täckte det. Och kanske är det sällsamt passande att just håret blivit detta dubbeltydiga helgons utmärkande attribut, precis som hon är det nära förbundet med (kvinnlig) sexualitet men kan samtidigt signalera oskuld och kyskhet. Hon avbildas gärna naken eller ibland med mjuk päls över hela kroppen. Den botfärdiga synderskan bär den forna syndens kännemärke in i sin nyvunna helighet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s