[D]e som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär”. (Gal 5:24)
På omslaget vilar Maria Magdalena ömt sin kind mot den döde Kristus fötter, dem hon enligt traditionen smorde med nardus, vätte med sina tårar och torkade med sitt hår. Hon är den ångerfyllda synderskan, den prostituerade som helt levt i köttet och som inte bara omvänder sig, utan blir den första att möta den uppståndne Kristus. Detaljen ur Botticellis ”Compianto sul Cristo morto” är synnerligen väl vald,för det finns knappt någon biblisk gestalt som bättre överensstämmer med tematiken för den i våras utkomna, autofiktiva romanen ”Våld och nära samtal” (Natur & Kultur) av Wera von Essen där sadomasochism varvas med en andlig resa som till sist utmynnar i berättarjagets upptagning i katolska kyrkan.
På ytan sker inte mycket: romanjaget åker 4:ans buss, träffar sina älskare, går till kyrkan och sitt arbete som receptionist på ett hotell, samtalar med sin granne och reflekterar över samtiden och det eviga. Men genom att låta det våldsamt erotiska löpa parallellt med det andliga (som vid något enstaka tillfälle korsbefruktar varandra) skapas mellan dessa båda poler ett vibrerande kraftfält i texten.
Det är inte ovanligt att perioden som leder till det definitiva steget in i tron föregås av förvirring och sammanblandning, jag har själv erfarit den. Man står i begrepp att byta sin ontologiska förståelse av världen. Är det då konstigt att en viss dissonans uppstår innan man helt tagit språnget? Den religiösa längtan som river ens inre är obekant och ny, man försöker därför foga in den i gamla, välbekanta förklaringsmodeller. Proustöversättaren Gunnel Vallquist vittnade exempelvis om den roll som den gregorianska sången spelat i hennes konvertering till katolska kyrkan. För somliga finns risken att den religiösa törsten misstolkas för ett begär som ges erotiska förtecken, vilken kyrka är då mer lockande än den katolska? Det verkar vara något med Rom som appellerar till konstnärssjälar och stora syndare – inte sällan sammanfaller dessa två kategorier.
I ”Våld och nära samtal”är emellertid sammanblandningen mer komplicerad. Det är inte en enkel förväxling, utan snarare parallella felslut vilket understryks av att ett liknande språkbruk används för både tro och sexualitet. ” … och om jag sitter så, på knä, och väntar, kanske han lägger sin hand, den som formar lera, på min kropp …”, tänker romanjaget om sin granne – likt en mystiker som väntar på ett möte med Gud (som ju skapade den första människan av lera). Ett liknande bildspråk, som också anspelar på ett berömt stycke hos profeten Jeremia, återkommer långt senare när omvändelsen diskuteras i termer av att ”låta sig formas av en krukmakare”.
Den förlösning som berättarjaget längtar efter misstas för underkastelse och misstolkningen låser fast jaget i sig självt, på en gång gränslöst och klaustrofobiskt. Relationerna, de våldsamt sexuella med älskarna och den vänskapliga – närmast romantiska – med grannen, exploateras av jaget i självbespeglande syfte och i förlängningen även som stoff för den litterära texten. Om sexet beskrivs lakoniskt och liksom distanserat så är det för att varken njutning eller maktförhållanden mellan parterna är det centrala – det handlar istället om att jaget skall försättas i ett kontrollerat svaghetstillstånd i syfte att för något ögonblick befrias från ”detta outhärdliga inre som aldrig tycka upphöra att plåga mig”. Mannen är ointressant både som objekt och subjekt – han är i första hand funktion. Genom att upplåta sin kropp drivs jaget av den påträngande fysiska upplevelsen ut i sin kroppslighet och ut ur sig själv. Det är den slags utplåning som underkastelse innebär och som hon söker i de sadomasochistiska lekarna – och i religionen och lönearbetet.
Skildringen av sexuella möten med sadistiska inslag har medfört att man i receptionen av romanen valt att sortera in den i en aktuell trend av kvinnor som på ett öppet och krasst sätt skriver om ett (mer eller mindre destruktivt) sexliv med (mer eller mindre) avvikande aspekter, som exempel kan nämnas romaner som Sofias Stenströms ”Magic Love Pixie”, Sofia Rönnow Pessahs ”Männen i mitt liv” eller Maria Maunsbachs ”Hit men inte längre”. Gemensamt med dem har ”Våld och nära samtal” bilden av en sexualitet som frikopplats från sin romantiska överbyggnad. Men hos von Essen ges det också en ny funktion som pendang till den religiösa längtan. Kanske står därför ”Våld och nära samtal” närmare Alva Dahls ”Längtans flöde” (Syster Enbär) som utkom förra året och som även den är en prosalyrisk skildring av en ung kvinna som resonerar kring sin tro och prövar sin kallelse i det autofiktiva formatet – men filtrerat genom ett diametralt annorlunda temperament. Dahls textjag befinner sig i en tydligare dialog med Gud genom religiös praktik, mötet med skapelsen och litteraturen. ”Hur ska jag tjäna dig, Herre?” är frågan texten graviterar kring.
I ”Våld och nära samtal” finns inte utrymme för dylika ödmjuka tilltal. Istället anspelas på ett stycke ur Psaltaren ”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud” (Ps 51:19). Därför jagar romanjaget förkrosselsen. Hon säger: ”Kristi budskap om icke-våld är den sunda masochismen”, vilket knyter våldslekarna till det andliga sökandet. Att ta emot slag och lida för Kristus kan alldeles säkert vara en glädje – lycklig den som förmår möta sitt martyrium sjungande – men här ges det erotiska övertoner. Om den andra, tillvända kinden hettar av längtan efter slaget är det en annan sak än att uthärda och vägra vedergällning. Förnedringen och våldet blir närmast synonyma med gudsrelationen och den religiösa och sexuella underkastelsen speglar varandra och tvinnas samman.
Men precis som att sexualiteten frånkopplats en djupare mening, frånkopplats sin metafysiska kvalitet om man så vill, blir också smärtan – det sexuella våldets konsekvens – självförvållad via ombud och den sökta kontrollförlusten inte mer än en lek. Det är helt enkelt inte på riktigt. Att lida kan enligt kristen katolsk övertygelse vara ett sätt att följa Kristi väg och bli delaktig i hans frälsningsverk. Lidandet och smärtan hör till människans villkor. Den förre påven, Benedikt XVI, skriver: ”Och var och en som vill avskaffa lidandet måste samtidigt framför allt avskaffa kärleken, som inte kan finnas utan lidandet, eftersom den innehåller ett stycke självutgivelse då den alltid för med sig avstående och smärta /…/”. Att frånta kärleken sårbarheten är att desarmera den, men att åsamka sig egna sår är självtillräckligt övermod.
I den märkliga romanen ”Paulina 1880” från 1925 av Pierre Jean Jouve lider hjältinnan av vad den katolske författaren Léon Bloy, ofta citerad av den nuvarande påven, en gång kallade den största av sorger: ”att inte vara ett helgon”. Hon lider av en inverterad religiös längtan, den som gör att en människa söker synden bara för att ha något att bekänna. Som ung kvinna blir hon djupt påverkad av en målning av den heliga Katarina av Siena. Detta 1300-talshelgon avbildas oftast med törnekrona och stigmata – båda skall enligt traditionen ha getts till henne i uppenbarelser hon haft. I sin klostercell åsamkar sig Paulina liknande sårmärken med en insmugglad kniv och njuter av att se blodet springa fram. Helgonen är förvisso förebilder att stå fast vid övertygelsen också under prövningar, och lidande och smärta kan vara nådegåvor. Men sådana kan man aldrig själv söka eller iscensätta, bara ta emot. Vidare måste själva överlåtelsen till Gud ske frivilligt, vilket von Essens romanjag uppgivet konstaterar: ”Det värsta med Gud är att Han kräver vårt medgivande, att Han väntar på vårt samtycke, att han inte tvingar sig på”. Detta överlämnande har ingenting med underkastelse att göra, det är att självmant våga hörsamma Herrens: ”Följ mig”.
Teresa av Avila, som von Essens romanjag i stil och personlighet kanske är närmare besläktad med än heliga Katarina, skriver att det krävs en beslutsam själ ”för att riskera allt, komma vad det vill, och överlämna sig i Guds händer och villigt gå dit han för oss”. Bara med stort mod kan man ge upp sitt eget oberoende och våga vara svag. Sadomasochismens kontrollerade blåmärken är själva motsatsen till detta. Spelad är sårbarheten ingen sårbarhet alls.
Sammanblandningen av begär blir ändå romanjagets första steg mot kyrkan. Driven till sin spets blir längtan att frigöra sig från självbespeglingen antingen en rörelse mot gemenskapen med Gud eller mot den fullständiga utplåningen. I en av romanens starkaste passager skildras ett självmordsförsök där romanjaget upplever en sann kontrollförlust och överträder en yttersta gräns (för en stund i vart fall, när hon vaknar upp på ett sjukhus distanserar hon sig genast och vill läsa sitt avskedsbrev för att bedöma dess litterära kvaliteter). Men är det inte så att Gud ibland behöver en yxa för att nå in i en djupfryst själ? Att vissa temperament kräver en extraordinär händelse, en tur ner i avgrunden för att nåden ska kunna bryta in?
Kapitlet inleds passande nog med Guds brinnande pil, den som genomborrade Teresa av Avilas hjärta och försatte henne i extas och hängivelse. Det ytterlighetstillstånd som självmordsförsöket försatte romanjaget i visade sig vara en återvändsgränd, men i hjärtat har en reva rivits upp där Gud kan tränga in. Det är först i mötet med ett gudomligt Du som jaget kan vända blicken från sig själv: friheten fanns aldrig i underkastelsen, utan i kallelsen. Därför måste också romanen med nödvändighet upphöra när jaget nått fram till korset och skall upptas i kyrkans gemenskap. På knä inför Kristi närvaro i den konsekrerade hostian rätas det inkrökta jaget ut och kan våga utsätta sig för den sårbarhet det innebär att ge sig till Gud. Först då kan också svagheten och lidandet få mening och syfte.
(Den här texten skrevs ursprungligen sommaren 2020 för Under strecket i Svenska Dagbladet. Men på grund av en dubbelbeställning och ett missförstånd blev den aldrig publicerad. Det smärtar mig fortfarande lite, för det var en svår text att skriva, liksom personlig och nära mina egna smärtpunkter, den har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.)
Hillevi Norburg 