Förkylningen går inte över, eller så är det nya infektioner som följer på varandra. Det är så tröstlöst. Barnen och jag hostar och hostar och hostar. Sådana är småbarnsåren, säger min man som vet. Nu tror jag ändå vi börjar bli bättre, det är inte lika många gånger vi vaknar av hostan på natten. Det är som ett gift som sakta, sakta går ur kroppen. Sjukdomen klamrar sig fast i bröstet, vi hostar upp den, spottar, bekämpar den med ljummet honungsvatten, sväljer. Imorgon, tänker jag, skall jag vara frisk nog att öppna Maupassant-dokumentet, fortsätta putsa texten. Imorgon, skall jag ägna boksläppet nästa vecka en tanke. Imorgon, skall jag vara stark nog att läsa saga och natta min son när kvällen kommer.
Krasslig
Usch, jag har varit så förfärligt förkyld i snart två veckor. Till en början trodde jag naturligtvis att jag smittats av Covid-19 och bokade in mig för testning. Redan dagen därpå kom emellertid provsvaret, som var negativt. Och visst, andra virus försvinner väl inte bara för att en corona-pandemi härjar. Först nu är jag mer eller mindre pigg och på benen igen – från moderskap och mammaledighet kan man dock inte sjukskriva sig, så jag har inte kunnat överlämna min stackars sjuka kropp åt total vila utan fått försöka hålla en aktiv ettåring nöjd efter bästa förmåga.
Det innebär också att jag missat större delen av den seriösa vinter som pågått. Jag hade velat promenerat i snöfall och landskap där alla ljud dämpats som av bomull; dragit ner den kallgnistrande luften i lungorna; känt en svagt värmande februarisol eller mulna dagars mjölkiga ljus mot kinderna. Men med de sagt, min längtan till våren är större. Jag vill kunna plocka in de tunga vinterkläderna, klä mig allt lättare. Men framför allt, låta lite av det här hemmalivet flytta ut, till skog och lekparker. Låta världen vara lite större än det som ryms inom lägenhetens fyra väggar – mer än för någon timmes promenad med barnvagnen.
Hillevi Norburg 