Throwback Thursday: 6 januari 2020

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Trettondag

Lättjefulla, utdragna dagar som följer på julens runtfarande, lite stimmiga, tid. Gråa, disiga dagar som bara lyses upp av något enskilt snöfall eller en plötslig påhälsning av solen. Jag är förkyld, uttröttad av avbrotten i rutinen – jul, nyår, besökande släkt och vänner – ljuvliga undantagstillstånd men med tempoväxlingar som jag är känslig för dagar som dessa.

Därför tillåta sig att ligga på soffan som en stor, överviktig och loj, katt och nöjesläsa roman efter roman. Äta en chokladbit då och då, svälja en munfull te.

Det är 27 dagar kvar till beräknad födsel nu. Då skall ett nytt liv börja. Hans, men också mitt. Det är i vart fall vad alla säger, att jag inte kan veta, att det inte går att förbereda sig för. En fullkomligt otillgänglig del av den mänskliga erfarenheten, en förskjutning av perspektivet som förändrar allt. Jag vet inte, kanske är det så. Kanske, tänker jag ibland, var jag tvungen att gå igenom den där förändringen innan barnet ens börjat växa i mig. Att jag skrev om delar av mig; att jag blev en annan och att hon var öppen och längtande för moderskapets möjlighet? Att allt hade varit mycket annorlunda om jag inte varit trettiofyra utan tjugofyra när jag bar mitt första barn.

Idag läste jag ut Modianos Villa Triste. Länge har den legat i min mentala läshög och nu fick den inleda årets läsning. Det är, om man så vill, en typisk Modiano-roman. Det är minnet, platserna, det förflutnas undflyende gestalter. I förordet understryker Horace Engdahl släktskapet med Stendahl och Modianos beundran för Simenon – i synnerhet det andra har jag inte tänkt på tidigare, men det nu mycket tydligt.

Jag hade fått för mig att romanen utspelade sig på Rivieran, att det skulle vara i en bedagad badort. Till min stora överraskning är den namnlösa orten istället inspirerad av Annecy, miljön är bedagad kurort vid schweiziska gränsen. Alperna, ett ändå behagligt klimat med palmer längs promenaderna vid sjön. Det är mina trakter, Aix-les-Bains med sitt vita kasino som en gräddbakelse mitt i staden, Annecy med lyxhotellen på sluttningarna, bergsbanan som går genom sommargrönskan.

Stämningen av långa, utdragna eftermiddagar när man väntar i overksamhet på att solen ska gå ner och man gå ut och äta på någon restaurang där lättsam musik spelas av en liten orkester klädd i kostymer av billigt tyg för uttråkade säsongsgäster. I Modianos romaner är allt liksom lite flytande och slumpartad, berättaren kan inte riktigt redogöra för händelsekedjorna eller sin egen agens – inför andras står han ofta frågande, de andras handlingar är tecken han inte förmår tyda fullt ut.

En sådan flytande och konturlös tillvaro, en sådan eftermiddags-stämning eller soldränkta ögonblick utan början eller slut har länge utövat en väldig lockelse på mig. Läsningen väcker minnesbilder från Lyon i mig. Hur jag gick ut efter lunch att promenera bort mina ensamma eftermiddagar i parken; den varma, franska solen och den ändå friska luften som rullade ner från Alperna i fjärran; blomprakten när rosorna började slå ut; de sömniga lejonen i det lilla menageriet. Att gå förbi någon av stammisbarerna på väg hem för ett glas kallt vitt vin bland de bekanta främlingarna.

Så ensam kommer jag aldrig att vara igen. Aldrig så fri och konturlös – en karaktär ur en roman av Patrick Modiano. Bilden justeras, blir lite skarpare. Nu är jag bara på genomresa i Aix-les-Bains, det finns ett hem att återvända till och det hemmet är Sverige. På Annecy-sjöns strandpromenader skjuter jag på en barnvagn och bredvid mig går en man, han som är min, i sin ljusa linnekostym. Eftermiddagarna är långa och loja, pärlar bara lite av ett glas vin på en uteservering under platanerna, men utan att man för den skull förlorar sig i ett utdraget nu för ögonblicken separeras och görs glasklara av barnets joller. Det ringer över våra eftermiddagar som ett heligt klockspel.

Ett nytt år

Årets första dag är nästan slut. Vi gick till parken och tittade på lejonen som lyckligtvis var ute båda två. Sedan churros och varm choklad som vi åt medan vi gick förbi girafferna, hjortarna, bort mot utgången. Det har blivit kallt i Lyon, 4-5 grader bara, och luften var fuktig och frisk. Träden är helt kala nu, och vinterdiset lyfter aldrig helt. På något sätt kändes det som en söndag i barndomen. Kanske var det tivolikänslan: zoodjuren, karusellens säregna melodier, den friterade degen. När jag var liten kom ambulerande tivoli/marknader två gånger om året till den lilla belgiska by där jag växte upp. Och sedan, när vi bodde i Sverige, åkte vi ofta ner över påsk, och då var det återigen kermesse. Det är något särdeles lojt över nyårsdagen, den är, tänker jag, såsom söndagar alltid var när man var barn. Stilla och ändå fyllda av glittrande förväntan och promenadnöjen.

***

Nu sitter jag i läsfåtöljen där jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen. Hoprullad, mellan arm och höft, sover kattungen. En kattunge är en alldeles särskild lycka. Full av energi och nyfikenhet, av tillit och sårbarhet. Det är svårt att föreställa sig hur det här lilla pyret som man kan lyfta med en hand skall växa upp och bli ett fläckigt salongslejon på 6-7 kg. Nästan lika svårt att föreställa sig nu när han spinnande sträcker ut sig på min arm är att han bara för någon vecka sedan fräste vilt när man försökte närma sig honom. Hans affektion är dyrbar och ges bara till den som befunnits värdig efter långdragen prövotid, främlingar göre sig icke besvär. Det arbete jag lagt på att få honom att lita på mig, det som knutit honom till mig mer än andra människor, det har också knutit mig till honom.

***

Det andra sällskapet i fåtöljen har Per Arne Tjäders bok om Patrick Modiano, Gare d’Austerlitz, varit. Jag tror att jag fick den i julklapp 2014 när Modiano tilldelades Nobelpriset, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Den är välskriven, grundligt underbyggd med forskning och handlaget lätt: en njutbar läsning som fördjupar förståelsen för Modianos verk. Ändå förhåller jag mig kluven till denna läsning. Åren 2008-2009 läste jag rätt mycket Modiano, men det slår mig nu att jag inte minns speciellt mycket av någon av böckerna. Det bestående intrycket är den av en stämning: allt i uppluckring och vaghet, världar i akvarell som löses upp i grå parisdimma. Jag minns den osäkerhet man som läsare försattes i, hur huvudpersonens jakt på sin identitet och visshet liksom frätte på på ens egen. Tjäder sätter förtjänstfullt detta i relation till Modianos biografi och ställer romanerna mot efterkrigstidens relief. Det hela är mycket övertygande och jag följer villigt med på detektivjakterna på romanfigurernas historiska förlagor och kontext. Jag liksom vinner i förståelse, men förlorar samtidigt något annat.

När jag besöker en ny plats eller ett museum låter jag ibland medvetet bli att läsa in mig i förväg. Jag vill möta monumentet eller verket helt utan förförståelse. Helt respektlöst foga in den i en helt personlig, ja rentav privat, estetiskt drömbygge. Exempel: när jag först besökte Schloss Drachenburg vid Rhen visste jag ingenting. I dess salar gick jag och lät platsen invadera mig, på detta sätt blev den min och jag kunde bygga ett eget narrativ kring den. Historiska fakta kunde sedan krydda detta narrativ, som till hälften bara byggde på känslor, men i det första mötet var slottet tvunget att vara en gåta så att jag kunde formulera mitt eget svar.

Patrick Modianos böcker var gåtor för mig. Jag försökte inte tyda dem, utan accepterade dem som just gåtor och de förblev därför helt öppna – det var vad jag älskade mest med dem. Är en historisk bakgrund, den fördjupning den innebär, ett slags facit? Naturligtvis inte, det är en läsart bland många. Men ändå är de svårt att bortse ifrån när insikten slagit rot. Därför att de är något slags svar, de pekar mot en tolkning. Så mycket svårare att låta gåtorna förbli öppna då!