Omsorgsfullt slitsar han upp min bultande hals. Jag förvandlas till ett vitt sto, en vildhäst som springer med manen fladdrande som vingar för vinden. Men inte ens som vildhäst är jag riktigt fri. Jag är fast i en glänta. Det är en liten, vacker glänta som är täckt av snö och omgiven av mörka tallar, svarta träd som står som ett fängelsegaller omkring mig. Jag springer i cirklar som en vansinnig medan manen flyger åt alla håll, det bränner i strupen och hjärtat värker och sprängs i miljontals små bitar till ljudet av glas som splittras, för mitt hjärta inuti vildhästens kropp har blivit ett isblock som rämnar.
Nä, det faller mig inte riktigt i smaken, det här. Det är något med det stundom pratiga språket, överlastat av bilder och symboliska drömmar. Det tillrättalagda i berättelsens dramaturgi (mannen som visar sig vara ett svin så att vi inte behöver känna någon skuld när vi längtar efter den forne älskaren). Det där när fruar eller flickvänner lägligt dör och kan skrivas ut ur historien. Enda gången det riktigt bränner till är med den rumänske fadern som flytt till Amerika, missar revolutionen och dör utan att ha fått återse landet. Och längtan till dessa Karpater som jag mött tidigare i litteraturen och som jag en dag skulle vilja se i verkligheten, kanske. Framför allt blir jag intresserad av vad det gör med människor att leva i ett, Ceaușescus angivarsamhälle. Det jag tar med mig från Tåg till Trieste är i första hand lusten att läsa Herta Müller.
Hillevi Norburg 